|
Cooler Master Jet 7 |
 |
Tack till Cooler Master som gjorde denna recension möjlig.
16/10-03 | Daniel Rufelt | xx@64bits.se
Cooler Master är främst kända för sina exklusiva aluminiumchassin samt processorkylare ämnade för OEM-marknaden, men som ni säkerligen märkt av bedriver de numera även tillverkning av dyrare processorkylare (för slutkundsmarknaden) och en rad andra produkter ämnade för butikshyllorna. Tillverkarens aluminiumchassin är välkända för extremt hög kvalité och utseenden som får aluminiumchassin från många andra ansedda tillverkare att framstå som billiga kopior. Samtidigt är de, och har alltid varit, ökända för prislappar som skapar vakuum i plånboken. Deras processorkylare avsedda för oss slutkunder har emellertid, och kanske får vi säga lyckligtvis, inte fått samma exklusiva prägel vilket gjort dem ganska välsålda. Kylare som Aero 7 som vi tidigare recenserat har visat att tillverkaren även kan producera processorkylare som håller hög kvalité och har bra kylningsförmåga, och inte kostar en förmögenhet.
Inledning
Aero 7 och numera aktuella Aero 7+ (en något reviderad variant av den förstnämnda kylaren) har visat sig vara bra val i djungeln av socket A-kylare, något som inte minst avspeglat sig i försäljningssiffrorna. Tillverkarens senaste tillskott i sin familj med socket A-kylare är Jet 7, som bland annat lockar med ett minst sagt udda utseende. I denna recension har vi för avsikt att utreda om denna kylare verkligen är värd att spendera sina surt förvärvade slantar på.
Låt oss i vanlig ordning inleda själva granskandet av denna produkt med att titta på dess specifikationer. Notera att specifikationerna är tillverkarens egna och att angivna värden ej är uppmätta av oss; förhoppningsvis är de dock någorlunda sanningsenliga.
| Pris | 450 kr (uppskattat pris) |
| Tillgänglighet | Obefintlig (nylanserad produkt) |
| Processorstöd | Samtliga socket A- och socket 370-processorer |
| Storlek (BxLxH) | Cirka 80 x 80 x 120 mm |
| Totalvikt | 490 g |
| Kylflänsen | |
| Material | Aluminium och koppar |
| Storlek (BxLxH) | 74 x 60 x 40 mm |
| Fläkten | |
| Tillverkare | Cooler Master |
| Storlek | 80 x 80 x 80 mm |
| Typ | Kullagrad radialfläkt (Dual ball) |
| Luftflöde | 12 - 22 CFM (reglerbart) |
| Ljudnivå | 21 - 41 dBA (reglerbart) |
| Rotationshastighet | 1900 - 3500 RPM (reglerbart) |
| Strömförbrukning | Upp till 6,6 W |
Specifikationerna bjuder knappast på några extrema överraskningar, men den uppmärksamme noterar att tillverkaren valt en mycket stor radialfläkt för att fördriva värmen från kylflänsen. Tillsammans med kylflänsens dimensioner medför fläkten att hela paketet får en höjd på hela 12 cm, vilket helt klart är anmärkningsvärt.
Efter att ha bekantat oss med specifikationerna är det dags att titta på produktens förpackning och inte minst dess innehåll. I den genomskinliga butiksanpassade förpackningen fann vi, förutom kylaren själv, följande:
- En frontplåt för montering av fläktstyrningen (3.5").
- En plåt för montering av fläktstyrningen vid kortplatserna.
- En kromad knopp avsedd för fläktstyrningen.
- En förpackning kiselbaserad kylpasta.
- Fyra stycken skruvar.
- En installationsguide.
- Ett chassiklistermärke.
 |
 |
 |
 |
Begränsar vi oss till det som följer med så är det knappast något vi saknar, och det är trevligt att tillverkaren skickar med både kylpasta och tillbehör för att smidigt kunna montera vridpotentiometern som styr fläktens varvtal.
Cooler Master har valt att tillverka kylflänsen i både koppar och aluminium. Om detta verkligen är den optimala lösningen låter jag vara osagt, men tillverkningskostnaden blir onekligen lägre än om den hade tillverkats helt i koppar.Kylflänsen är utformad efter den traditionella principen med en förhållandevis tjock botten, och tunna lodräta blad som värmen från botten kan överföras till för att sedan avges till luften. Kylaren är försedd med runt 40 sådana blad, vilket gör att värmen har en förhållandevis stor yta att avges på.
 |
 |
Kylflänsen består av flertalet delar, vilket gör att värmen tvingas ledas mellan olika delar av kylflänsen. Alla sådana övergångar är negativa för kylningsförmågan, och en kylfläns som består av ett enda metallstycke är egentligen det optimala om vi begränsar oss till denna aspekt. Detta är dock naturligtvis oundvikligt då man väljer att tillverka kylflänsen i två olika material.
Bladen är som synes nedan sammanflätade på två sidor av kylflänsen, detta dels för att skapa stadga och dels för att i viss mån effektivisera värmefördelningen.
 |
 |
Hos en kylfläns är det som ni möjligtvis känner till viktigt att området som processorkärnan kommer ha kontakt är så slät som möjligt. En slätare yta medför att värmen lättare kan överföras från processorkärnan till kylflänsen, vilket givetvis är positivt för kylningsförmågan. Många tillverkare har detta i åtanke när de tar fram sina kylflänsar, och vissa har så släta undersidor att man kan spegla sig i dem. Så är dessvärre inte fallet hos denna kylfläns, men det märks att tillverkaren arbetat med att göra undersidan någorlunda slät. Ytan är med nöd och näppe godkänd, och en något slätare yta hade i slutändan högst sannolikt förbättrat kylningsförmågan.
Sammanfattningsvis så är kylflänsen knappast något direkt mästerverk, och vi har svårt att tänka oss att den skall uträtta något mirakel; den är i klartext medelmåttig och någon anledning till att förvänta sig exceptionell kylningsförmåga finns knappast.
Som vi redan har nämnt så är denna kylare utrustad men en så kallad radialfläkt istället för en axialfläkt. Axialfläktar är den traditionella typen av fläktar som brukar återfinnas på processorkylare. Radialfläktar är en helt annan typ av fläktar, vars uppbyggnad är något annorlunda. Radialfläktar är verkligen ingen ny företeelse, dessa har funnits minst lika länge som axialfläktar och används i mängder av tillämpningar inom bland annat industrin.Den stora fördelen med radialfläktar jämfört med axialfläktar är att de ger ett förhållandevis jämnt luftflöde vid utloppet. En axialfläkt har ofta en "död punkt" i mitten precis över motorn, där tämligen lite luft hamnar. Denna punkt brukar hamna precis över processorkärnan, vilket naturligtvis är negativt för kylningsförmångan om den placeras på en kylfläns avsedd för processorkylning. Bilden nedan illustrerar det hela.
En viktig nackdel med radialfläktar är dock deras storlek på höjden, men bortsett från detta finns det inga direkta nackdelar om man jämför radial- och axialfläktar.
Idén med radialfläktar på processorkylare är inte direkt ny, Noise Controls legendariska Silverado använde denna typ av fläkt och fläkttypen återfinns även hos Jet 7s bröder Aero 7 och Aero 7+. Anledningen till att radialfläktar inte används särskilt ofta hos processorkylare i vanliga PC-datorer är troligen kopplat till storleken på höjden, men idag är de flesta chassin tillräckligt rymliga för att detta inte skall vara något egentligt problem. Radialfläkten som Cooler Master valt till Jet 7 är en minst sagt stor sådan, som har dimensionerna 80 x 80 x 80 mm. Dess dimensioner är den direkta anledningen till att tillverkaren försett kylflänsen med en kåpa för att koncentrera luftflödet mot kylflänsen, som har blygsammare dimensioner.
 |
 |
Fläktens udda utseende har väl knappast undgått er läsare och är helt klart värt att ägna några rader åt. Man har som synes strävat efter att ge fläkten ett utseende som skall föra tankarna till en jetmotor, något som för övrigt även antyds i produktnamnet. Att beskriva dess utseende vidare är knappast nödvändigt, och vi låter bilderna tala för sig själva. Frågan är om vi som objektiva recensenter bör se utseendet som positivt eller negativt för omdömet; vi kan hur som helst konstatera att fläkten har en minst sagt magstark utformning och troligen är det "älska eller hata" som gäller. Mina högst personliga åsikter om dess utseende vill jag med tanke på våra eventuella yngre läsare inte i yttra i klarspråk.
Åbäket får hur som helst ström från en vanlig 4-pin-kontakt, och dess 4-pin-anslutning är av så kallad "pass-through"-typ. Detta innebär i klartext att den tar ström från en 4-pinnars kontakt men inte hindrar inkoppling av ytterliggare en 4-pin-kontakt efteråt (den agerar alltså strömtjuv ;)). En separat 3-pin-kabel med en varvtalskabel medföljer även (en så kallad RPM-kabel). Kopplas denna in till moderkortet, eller godtycklig övervakningsenhet, så går fläktens varvtal kontinuerligt att avläsa och övervaka. Kablarnas längder är för övrigt helt klart godkända; dess längder är varken överdrivna eller snålt tilltagna.
Vid det maximala varvtalet 3500 RPM blåser fläkten enligt tillverkaren runt 22 CFM, men samtidigt blir ljudnivån mycket hög och är specificerad till hela 41 dBA. Lyckligtvis är varvtalet som redan framgått justerbart, och går att justera steglöst ända ner till 1900 RPM med hjälp av den medföljande vridpotentiometern. Vid detta lägsta möjliga varvtal hamnar ljudnivån på milda 21 dBA, samtidigt som luftflödet landar på lika milda 12 CFM. Det är inte alltid de specificerade varvtalen överensstämmer med de varvtal man uppmäter i praktiken. När vridpotentiometern ställdes in på minsta möjliga motstånd landade varvtalet på 3950 RPM. Ljudnivån hamnade uppskattningsvis ganska nära det specificerade värdet, och sannolikt så upplevs ljudet från kylaren som irriterande vid detta varvtal, eftersom det hade en ganska högfrekvent och irriterande karaktär.
 |
 |
Med vridpotentiometern inställd på högsta möjliga motstånd hamnade varvtalet på 1950 RPM vilket även det är nära den specificerade siffran. Ljudnivån upplevdes som rimligt nära tillverkarens värde på 21 dBA. En del av det högfrekventa ljudet fanns dock kvar vid detta varvtal, och riktigt ljudkänsliga användare kan nog störa sig på detta.
Att varje gång behöva öppna sitt chassi för att ändra varvtalet på fläkten är dock inte särskilt smidigt. För att förhindra detta skickar tillverkaren med två stycken plåtar som är tänkta att underlätta justeringen av vridpotentiometern. Den första är gjord för att monteras i en vanlig 3.5"-plats. Med denna monterad så kan man smidigt ändra fläktens varvtal från framsidan av datorn. Har man inte någon 3.5"-plats ledig, eller helt enkelt inte vill ha vridpotentiometern monterad på datorns framsida, medföljer en plåt som gör att den istället monteras nere vid kortplatserna. Som krona på verket medföljer en förkromad knopp i plast som ger själva vridpotentiometern ett ansikte. Vridpotentiometern, och möjligheten att välja vart man vill ha den, är en smidig lösning som vi välkomnar varmt. Att steglöst kunna justera varvtalet börjar bli en allt vanligare funktion hos processorkylare, och det är härligt att se att fler tillverkare insett det geniala med det.
Slutligen så är fläkten försedd med två lysdioder för att ytterliggare spetsa till utseendet. Den första hittar vi på "framsidan" och den avger för ovanlighetens skull vitt ljus. Av någon besynnerlig anledning har tillverkaren valt att använda ett relä så att denna tänds och släcks med intervaller om runt tre sekunder. Vi har lite svårt att se syftet med detta, men vi låter inte detta påverka vårt slutomdöme eftersom det i grund och botten är en fråga om tycke och smak. En möjlighet att stänga av det frustrerande blinkandet hade dock onekligen varit trevligt och uppskattat av oss lättstörda användare som ryser vid tanken på ständigt blinkande lysdioder.
 |
 |
Den andra lysdioden är hur som helst placerad i "jetstrålen" på "baksidan" av fläkten. Denna rödfärgade lysdiod skapar ett ganska häftigt utseende, som sannolikt uppskattas av er med fönster i chassit.
| Nästa sida » |
Utskriftsvänligare version
Diskutera denna recensionen i vårt forum!