Innehåll

Canyon CN-HS3

Inledning
Specifikationer
Obekvämt ...
... och gnisslande
Föga imponerande musikprestation
Slutsats

 


28/10 -05 | Erik Blomqvist | erik.blomqvist(snabel-a)64bits.se

Utskriftsvänligare versionUtskriftsvänligare version


Föga imponerande musikprestation

Testsystem
CPU: AMD XP 3000+
Moderkort: ABit NF7-S
RAM-Minne: 512 MB PC32000 DDR
Grafikkort: Geforce FX5700 256 MB
Ljudkort: Soundblaster Live 5.1
Operativsystem: Windows XP SP2

Själva ljudtestet till Canyon CN-HS3 lade fokus på det som ungdomar i headset-åldern med största sannorlikhet använder headsetet till: spel och musik. Till testet användes även en hörlursförstärkare, Zalmans ZM-RSA.

Dream Theater - Octavarium
Det klättrande progressiva hårdrocksbandet Dream Theaters senaste platta Octavarium har hamnat högt upp på många säljarlistor runtom i världen, inte minst i Sverige. En bedårande bra platta om ni frågar mig. Testspelad även ur ett par Genelec 8020A för att veta hur det verkligen "ska" låta. Förtjänar den ett headset som Canyon CN-HS3 är frågan?

Dream Theaters första låt, som börjar där förra plattan Train of Thought slutade med låten "In the Name of God", "Root of All Evil" har ett originellt intro. Att hörlurar inte brukar vara särskilt bra på att leverera någon större stereoljudbild är säkert inte överraskande för någon. Samma sak gäller med CN-HS3, de överraskar inte något särskilt. Trots att jag gladeligen sätter basregeln på max (nummer 2) på volymkontrollen kollar jag direkt tillbaka på den då låten verkligen dragit igång och ser efter om jag inte slog av den. Nej då, den är uppenbarligen såhär klen.

HS3 klarar inte heller av mattor särskilt bra. Inte alls, faktiskt. Det uppstår på tok för mycket muller, trots att kåporna inte sluter om öronen på ett begåvat sätt. Jag försöker digga med i refrängen, men jag känner mig mest som ett djur utsatt för taxidermi. Livlös tänker jag "nåväl, jag kan väl ge deras mest hatade ballad en chans".

Låten jag talar om är "Answer Lies Within". Den har fått stå ut med outhärdlig kritik hurvida den ska vara Dream Theaters kanske sämsta låt. Någonsin. Jag kan hålla med om att det inte är alls vad DT bör hålla på med, men jag gör det för HS3:s skull. Och här går det helt klart bättre. Det värmer lätt i öronen och headsetet levererar en underbar reverb. Med uppföljare som These Walls och Panic Attack klarar sig Canyons alster hyffsat, såvida det inte är för många mixade kanalredovisningar på samma gång. Att det inte går leverera någon superb ljudbild när Sabian-HHX kinescymbal och Mesa Boogie-distade gitarrer kombineras är förståerligt i denna prisklass, så mina förväntningar var inte särskilt höga innan jag började lyssna. Och tro mig, jag blev inte särskilt förvånad över HS3:s prestation heller. Under medel i rocksammanhang, helt klart.

Anders Widmark - featuring Sara Isaksson
Anders Widmark lär ha blivit riktigt stor genom SVT:s musikproduktion "Album" som hade sitt senaste avsnitt för höstens säsong för inte särskilt länge sedan. En jazzpianist/-kompositör i världsklass bekantade sig i början av år 2000 extra bekantskap med den förträffliga sångerskan Sara Isaksson, som självklart deltog i herr Widmarks högrankade program.

Med öppningslåten "To Open up My Heart" går det inte att göra något annat än att smälta med den rätta anläggningen. CN-HS3 ger dock ingen rättvis ljudbild. Kontrabasen försvinner nästan helt och hållet och Yamaha-flygeln svävar på tok för långt borta. Och våra kära "peakar", transienterna, som Anders Widmark har en otrolig känsla för att leverera grasiöst saknar det där extra klöset som man mer än gärna vill ha när man lyssnar på denna skiva.

Tyvärr även i en så enkel konstellation som en jazzkvartett (piano, trummor, bas och sång) uppstår på Widmark förtjusande solo den där känslan av att ljudet är instängt en flaska med vakuum (ja, o visa fysiker, jag vet att ljud gärna inte fortplantar sig i vakuum).

Så min tanke är att jag befriar headsetet från denna plåga och hoppar fram till spår fyra, "Twelve Years", som är en sololåt (endast piano). HS3 har uppenbarligen svårt att leverera en rättvis attack i pianoljud. Det håller inte länge, jag känner att jag behöver en paus. Högtalarna är här ett faktum ...

World of Warcraft
Om Octavarium var en storsäljare har MMORPG-spelet World of Warcraft sålt platinum. Inget tycks kunna locka fler gamers runt om i världen. Med multipla språkstöd (där favoriten tyska självklart finns med), gigantiska världar och en magnet som drar åt sig de flesta och håller kvar dem är det svårt att misslyckas. Blizzards största kreation har vunnit fler priser än många ens hade kunnat drömma om. Från sidor som IGN, Filefront, Gamespot, Gamespy och Apple finns det hiskeligt många medaljer att dela ut. World of Warcraft har fått från dem alla, i flera upplagor dessutom. En redig utmaning för Canyon CN-HS3 alltså.

Med min alternativa karaktär, en undead mage (jag väljer hellre två anglofonetiska ordval i stället för det missförstånd som tidningar som PC Hemma valde att namnge gnomes som; nämligen trädgårdstomtar), har en hel del att erbjuda i sitt vokabulär. Det är djupt och mörkt och man vill nästan åt ormarna som lär slingra sig på insidan av en för att kela lite med dem. En medeltid trollkarlskaraktär måste ju självklart ha en hel hög ljud till hans blixtar och dunder. Du teleporterar dig, fryser dina motståndare eller varför inte slungar iväg ett brinnande eldklot i 100 km/tim rakt i deras mjälte?

Det är skönt att höra var Canyon egentligen hör hemma. Blizzard har några av världens mest etablerade ljudtillverkare i sin stabb och det flyter riktigt bra ihop med Canyon CN-HS3. Med en balanserad nivå mellan kringliggande musik och smågruset som prasslar under fötterna när jag väljer att genomföra en gångmarsch i området "Barrens" är faktiskt imponerande. Det känns behagligt på alla sätt och vis.

De dueller World of Warcraft erbjuder (vilket är oändligt många) komponeras snyggt med diverse "swiiish!"-ljud och en och annan svärdklinga som sticks in i magen på min stackars odöda Froharne. HS3 har dock problem med hur ljudet ska placeras och upplevelsen blir inte mer än en tafflig stereoljudbild som bäst, även fast kvaliteten här är grymt mycket bättre än i musiksammanhang. Något muller eller vakuuminstängt PET-flaskljud känner jag inte av alls nu längre.


« Föregående Nästa sida »


28/10 -05 | Erik Blomqvist | erik.blomqvist(snabel-a)64bits.se

Utskriftsvänligare versionUtskriftsvänligare version

Diskutera denna recensionen i vårt forum!