Innehåll

Counter-Strike: Condition Zero

Inledning
Multiplayer vs Singleplayer
Stram uppbyggnad
Samma gamla motor
Ingen riktig spänning
Slutsats
Skärmdumpar


Ett stort tack till Vivendi Universal för att de bistod med produkten för recension.

13/4 -04 | Erik "lither" Blomqvist | lither@64bits.se

Utskriftsvänligare versionUtskriftsvänligare version


Inledning

Counter-Strike har tyngt nätet under en lång tid nu. Som världens mest spelade spel delar det även ut de största summorna med pengar på diverse turneringar runt om i världen.
Efter att realase-datumet för deras nya spel – som antagligen inte kommer att dela ut några pengar – försenades grovt och bytte tillverkare, har nu spelet äntligen kommit ut i singleplayer-format. Med namnet Counter-Strike: Condition Zero ska Valve än en gång försöka spräcka nya topliste-siffror. Frågan är bara: kommer de att lyckas?

Testsystem
CPU: AMD XP 3000+
Moderkort: ABit NF7-S
RAM-Minne: 512MB PC3200 DDR
Grafikkort: Geforce4 4200 128MB @ 800x600
Ljudkort: Soundblaster Live 5.1
Operativsystem: Windows 2000 Professional - SP4
 
Cirkapris: 249:-

Multiplayer vs Singleplayer

Botten - Defensiv, taktisk och ohjälpsam Den första frågan jag ställde mig själv när jag över huvud taget hörde talas om att det skulle släppas en singeplayer-version till succén, var “Counter-Strike i singleplayer? No way!”.
På den tiden hade man testat mängder med bottar. Vare sig man spöade dem eller inte var det långt ifrån samma känsla att spela mot någon vid en annan skärm, granne eller över nätet. Men nu har tillverkarna hunnit lägga horribelt mycket tid på egna bottar som påstås ska ha AI (Artificial Intelligence). Dock är jag tveksam om det är någon onaturlig intelligens som härjar i dessa skapelser, men det är en märkbar skillnad från de inofficiella varianterna. De lär sig samarbeta, reagera på ett mänskligt sätt, sikta och röra sig naturligt. Hur mycket detta är förprogrammerat eller inte är svårt att svara på. Det enda du kan roa dig åt en liten stund är att bottarna har egna röster i stället för radiokommandon. Men efter ett tag är de endast simpla one-liners som du kan lika bra utantill som de vanliga radiokommandona. Fortsätter du ändå ett bra tag in i spelet kan du ge dig tusan på att spelet är tomt uppbyggt, åtminstone från bottarnas sida sett. De lullar runt och bryr sig inte ett dugg om vad motståndaren gör.

– Jag ser dig, men jag tänker inte skjuta.
– Du skjuter mig, ju! Nej, jag tänker inte skjuta tillbaks.
...eller varför inte...
– Det där vapnet ser bra ut! Det tänker jag inte plocka upp.

Efter ett tag tröttnar man rejält och drar i stället i med något så idiotiskt som att höja svårhetsgraden. Beklagligt.


  Nästa sida »


13/4 -04 | Erik "lither" Blomqvist | lither@64bits.se

Utskriftsvänligare versionUtskriftsvänligare version

Diskutera denna recensionen i vårt forum!