Abit AN7

Inledning
Specifikationer
I förpackningen
Layout & integrerade funktioner
BIOS, stabilitet & överklockning
uGuru
Prestanda
Slutsats


Tack till Abit som gjorde denna recension möjlig.


23/12-03 | Daniel Rufelt | xx@64bits.se


Inledning

Abit NF7 och NF7-S måste sägas vara riktiga succémoderkort, älskade av många av de hemmabyggare och entusiaster som ägnar sig åt överklockning av socket A-processorer. Det som gjort korten så populära är främst deras goda överklockningsfunktioner, överklockningspotential och prestanda. Tillsammans med en konkurrenskraftig prissättning har detta gjort Abit till den riktiga kungen på socket A-sidan, och i ärlighetens namn har konkurrenterna inte haft mycket att säga till om.

Visst, tillverkare som Asus och EPoX har gjort tappra försök att putta ner Abit från tronen, men de har inte nått några större framgångar. NF7-moderkorten är dock långt ifrån perfekta och naturligtvis finns det rum för förbättringar. Detta har Abit insett och genom att släppa det nya moderkortet AN7 gör man ett försök att komma ett steg närmare det perfekta socket A-moderkortet. Om AN7 är ett kort att rekommendera, och för vem, har vi för avsikt att utröna i denna recension.

Specifikationer

Tillverkaren har föga förvånande valt att basera moderkortet på NVIDIAs chipset nForce2 Ultra 400, vilket får sägas vara ett självklart val i dagens läge. Ultra 400 är värstingmodellen i nForce2-serien och är som kanske bekant det socket A-chipset som presterar bäst. Är ni som läsare intresserad av mer djupgående information om nForce2 rekommenderar vi att ni tar en titt på vår recension av Abit NF7-S, där kretsuppsättningen behandlas grundligt.

I vanlig ordning inleder vi med att titta på kortets specifikationer. Notera att kortet för närvarande endast finns i en variant, men att andra varianter kan tänkas släppas i framtiden.

Pris 1000 - 1200 kr
Tillgänglighet Hög
Storlek 30,5 x 24,5 cm (H x B)
Processorstöd Samtliga socket A-processorer som för närvarande finns tillgängliga på markanden.
Nordbrygga NVIDIA nForce2 Ultra 400
Sydbrygga NVIDIA nForce2 MCP-T
AGP-stöd AGP 4X/8X
PCI-platser 5 stycken
Minnesplatser 3 stycken
Minnesstandard DDR200/266/333/400
Maximal minneskapacitet 3 GB
Parallell ATA-standard ATA/133
Parallell ATA-kontakter 2 stycken (4 enheter)
Serial ATA-standard SATA/150
Serial ATA-kontakter 2 stycken (2 enheter)
Serial ATA-krets Silicon Image Sil3112A
USB-portar 4 stycken
USB-standard 2.0
Lediga fläktuttag (3-pin) 4 stycken
Ljud Realtek ALC658 + NVIDIA SoundStorm
Nätverk Realtek RTL8201BL (10/100 MBit) + NVIDIA MCP-T
FireWire (IEEE1394) Texas Instruments TSB41AB2PAP + NVIDIA MCP-T
Testad BIOS-version 1.3
Testad PCB-revision 1.0

Abit har som synes valt MCP-T-sydbryggan istället för den billigare MCP, vilket medför att det ges stöd för (tillsammans med specificerade kretsar) FireWire, nätverk samt NVIDIAs Soundstorm-ljud. Vi ser också att moderkortet har de flesta normala funktionerna man kan tänkas behöva idag.

I förpackningen

Moderkortet levererades i en typiskt moderkortskartong som i vanlig ordning utsmyckats med diverse logos, en bild på kortet samt en del information.

I förpackningen fann vi, förutom moderkortet självt, följande:

Här medföljer det mesta man kan tänka sig medfölja ett moderkort i denna prisklass. Till trevligheterna hör också det faktum att tillverkaren skickar med en strömadapter för SATA-enheter. De flesta SATA-enheter använder en ny strömkontakt som inte är särskilt vanlig än hos nätaggregaten, och då kan denna adapter komma väl till pass.

Dokumentationen består av tre delar. Den första delen är den vanliga manualen, som går igenom allt från himmel till jord. För de som inte vill plöja igenom den manualen medföljer en så kallad snabbmanual, som på åtta språk kortfattat tar upp det väsentliga som behövs för att fullfölja en installation av moderkortet. Snabbmanualen är helt klart att rekommendera om man inte stöter på problem och den är onekligen mer lätthanterlig än den vanliga manualen. Sist men inte minst medföljer en manual som går igenom uGuru-funktionerna. Vad uGuru är återkommer vi dock till senare. Samtliga manualer är välskrivna, och vi måste ge tillverkaren en eloge för snabbmanualen, den borde uppskattas av användare som vill ha kortfattade men koncisa installationsanvisningar.

Sist men inte minst vill vi i vanlig ordning tillägna den medföljande mjukvaran några ord. Förutom drivrutiner, Adobe Acrobat Reader, moderkortsmanualen och flashningsprogram för BIOS, så medföljer följande programvaror på CD-skivan:

Mjukvarupaketet är inte direkt upphetsande; ett ordentligt mjukvarupaket hade onekligen varit trevligt men det känns inte direkt som något saknas. Bra mjukvara och dokumentation är alltid trevligt hos ett moderkort, men knappast avgörande vid slutbedömningen.

Layout & integrerade funktioner

När vi i vanlig ordning började analysera moderkortets layout var dess dimensioner det första vi tittade på. Bredden på nära 25 centimeter är definitivt inte liten, dock ej särskilt ovanlig om vi jämför med det genomsnittliga socket A-moderkortet. Bredden bör hur som helst inte vålla några problem i ett modernt chassi eftersom i princip alla chassin som säljs idag är anpassade för stora moderkort som detta.

Moderkortet är riktat till entusiastmarknaden, men trots det har inte tillverkaren satsat på att göra kortet estetiskt tilltalande. Om detta är en nackdel eller inte är dock givetvis en fråga om smak och tycke, men vi tror inte att de allra flesta ser detta som någon direkt nackdel. Däremot hade det naturligtvis varit trevligt med ett tillspetsat utseende, inte minst för de med chassifönster.

Går vi vidare och tittar på layouten är det första man kan tänkas anmärka på ATX-kontaktens placering. Placeringen nedanför sockeln till vänster är minst sagt olycklig och man kan bli tvingad att dra ATX-kabeln förbi processorkylaren, vilket kan hindra luftflödet och försämra kylningen av processorn. En risk för att hindra det allmänna luftflödet i chassit föreligger även. En helt klart bättre placering hade varit till höger om sockeln, och denna viktiga kontakt känns helt klart dåligt placerad. ATX12V-kontakten är som synes placerad precis över den vanliga ATX-kontakten, men dess placering är inte lika relevant eftersom kontakten enbart har fyra ledare och således tar inte kablarna som kopplas dit särskilt mycket plats.

De tre minnesplatserna är tämligen välplacerade, och i och med att dessa är placerade på ett långt avstånd från sockeln så förefaller risken för att en kylare inte går att montera med minnen i minnesplatserna vara mycket liten, i varje fall med en normal serieproducerad kylare. Vi ser också att kortet är försett med fem PCI-platser vilket tveklöst bör räcka till för de allra flesta användare, inte minst med tanke på den mängd integrerade funktioner som detta kort faktiskt har.

Om vi tittar på AGP-platsen så är denna placerad på sin vanliga position. Ett helt klart bättre alternativ som troligtvis hade varit uppskattat hade varit att flytta ner AGP-platsen ett steg. Då har man fått göra om layouten en smula och kanske fått offra en PCI-plats, men detta känns som en rimlig och obetydlig uppoffring för något betydligt viktigare: att kunna montera minnen utan att behöva ta ut sitt grafikkort. Nu behöver man nämligen göra det, eftersom minneshakarna längst ner inte går rubba om man inte avlägsnar sitt grafikkort.

Vidare så är AGP-platsen försedd med ett så kallat AGP-lås, för att se till att grafikkortet inte hoppar ur sin plats eller flyttar sig några millimeter vid till exempel transporter. Med tanke på att ledarna sitter väldigt tätt på AGP-kontakten så är det mycket viktigt att grafikkortet sitter perfekt, och AGP-låset hjälper självfallet till med detta.

AGP-lås är något som lyckligtvis numera finns på i princip alla moderkort. Idén blev verklighet för några år sedan efter påtryckningar från OEM-byggare, som hade tröttnat på köpare som fraktat hem sina datorer och sedan fått frakta tillbaka dem i tron att dem var defekta. I själva verket var det i de flesta fall så att grafikkortet hade flyttat sig några millimeter under frakten, och således inte fick ordentlig kontakt med alla ledare i AGP-platsen. Det AGP-lås som gick att återfinna på detta kort var lättanvänt och fungerade ypperliggt.

De två IDE-kontakterna är placerade liggandes, vilket borde underlätta kabeldragningen i chassit. Själva placeringen av kontakterna känns även genomtänkt och hindrar inte monteringen av grafikkortet eller dylikt. Floppy-kontakten är placerad bredvid minnesplatserna, vilket även det känns som en vettig placering.

Området precis runt processorsockeln är väl rensat från komponenter som kan hindra montering av en stor processorkylare, och vi har svårt att tänka oss någon kylare som inte bör passa. De fyra monteringshålen runt sockeln går lyckligtvis att återfinna på detta moderkort trots att de inte längre ingår i AMDs rekommendationer för socket A-moderkort. Dessa hål används av allt färre kylare, men att de finns där är naturligtvis positivt. För att mäta processorns temperatur har tillverkaren valt att avläsa temperaturen från den inbyggda temperatursensor som finns i alla moderna socket A-processorer.

Det märks tydligt att tillverkaren har arbetat med strömförsörjningen till processorn, de stora kondensatorerna ser till att hålla spänningen på en stabil nivå. Möjligheten att ansluta en så kallad ATX12V-kabel finns som sagt även. Denna kabel introducerades när Pentium 4 såg dagens ljus, men särskilt använd på AMD-plattformen har den inte blivit. Syftet med att koppla in denna kabel är att man då ger moderkortet möjlighet att driva strömförsörjningen till processorn på 12 V tillsammans med de vanligen använda 5 respektive 3,3 V. Den klara fördelen med detta är moderkortet då kan ta ström från två (ibland tre) olika spänningar. Detta kan vara mycket användbart då man har höga krav på strömförsörjningen till processorn, till exempel då man skall överklocka mycket. En annan fördel med detta är om man har ett nätaggregat som inte klarar av att ge tillräckligt med ström på 3,3- och 5 V-"linorna", då kan moderkortet också ta ström från 12 V-"linan" och således klara av att förse processorn med en tillräcklig effekt.

Kylaren på nordbryggan bygger på en ganska enkel princip med en liten och ganska ineffektiv kylfläns kombinerad med en fläkt som mäter 40 mm i diameter. Trots dess något tveksamma utformning så fungerade den utmärkt kylningsmässigt, och hade inga problem att kyla nordbryggan i busshastigheter en bit över 200 MHz. Ljudnivån var också förhållandevis låg, men är man riktigt ljudkänslig så kan ljudets vinande och högfrekventa karaktär uppfattas som störande. Lyckligtvis går dock det problemet förvånande nog att komma till rätta med genom BIOS-inställningar som vi senare skall ta upp.

Undersidan av kylaren var ordentligt tillplanad och nästintill spegelblank, vilket bådar för god värmeöverföring mellan nordbryggan och kylflänsen. Som värmeledningsmaterial har Abit valt hederlig kylpasta, vilket är ett bättre val än de värmekuddar av olika slag som man finner på en del moderkort. Kylpastan var hur som helst lite dåligt utspridd, vilket försämrar värmeledningen mellan nordbryggan och kylaren. För den normala användaren är detta knappast av betydelse, men är man intresserad av att överklocka och pressa sitt system till det yttersta kan det vara bra att kontrollera om kylpastan är utspridd över hela nordbryggan.

Moderkortet är utrustat med hela fem fläktkontakter, varav en används av nordbryggekylaren. Dessa känns välplacerade, dock hade det varit optimalare om fläktkontakterna längst ner på moderkortet varit placerade åt höger, för enklare åtkomst om man har fläktar i fronten av chassit.

Längst ner på moderkortet, till höger om PCI-platserna, finner vi de två Serial ATA-kontakterna som är anslutna till en krets från Silicon Image. Denna placering är helt klart godkänd men kanske inte fullkomligt optimal. Bortsett från att denna krets, som närmare bestämt heter Sil3112A, stöder den normala Serial ATA-standarden SATA/150 så har den stöd för RAID 0, 1 och 0+1. Vi hade dessvärre inte tillgång till någon Serial ATA-hårddisk och kunde således inte utvärdera denna krets, men Silicon Images kontrollers brukar överlag hålla mycket god kvalité och fungera ypperligt, och vi har ingen direkt anledning att tro att så inte är fallet med denna krets.

Mindre trevligt är det faktum att moderkortstillverkaren inte inkluderat någon form av lösning för att förhindra att BIOS:et förstörs av till exempel en virusattack, eller en "felflashning". Ett sätt att förhindra detta är att förse kortet med dubbla BIOS, ett annat är ett välja ett BIOS som, trots att delar av det är korrupt, automatiskt flashar BIOS:et om man stoppar in en diskett i diskettenheten med ett fungerade BIOS på. BIOS-kretsen är emellertid inte fastlödd, och man har således möjlighet att ta ut och lämna in kretsen på omflashning om nu krisen skulle vara framme. Att se detta som en nackdel för just detta kort känns dock svårt eftersom det än så länge tyvärr är ovanligt med ovan beskrivna lösningar, men det hade helt klart varit en fördel om kortet varit utrustat med ett fungerande skydd.

Nätverksstödet står sydbryggan för tillsammans med en krets från Realtek. Stöd för 10/100 Mbit samt naturligtvis även Full Duplex finns i vanlig ordning. Denna nätverkslösning uträttar alltså inte direkt några underverk, men den visade sig fungera alldeles utmärkt och uppvisade inga tecken på varken stabilitets- eller kompatibilitetsproblem. FireWire-stödet står sydbryggan tillsammans med en krets från Texas Instruments för. Denna lösning medför stöd för upp till två portar och hastigheter på 400 Mbit/s.

Likt de flesta moderkort idag har detta moderkort en integrerad ljudkrets, i detta fall Realteks ALC658-krets kombinerad med ljudstödet SoundStorm i sydbryggan. Ljudkvalitén hos SoundStorm är mycket hög, nästan i klass med de lite dyrare separata ljudkorten. Med tanke på att SoundStorm bland annat stöder Dolby Digital 5.1 och har hårdvarustöd för DirectX 8 så ser vi ingen anledningen till att köpa ett löst ljudkort om man har detta moderkort, i varje fall om man inte anser sig vara alltför kräsen och vill spara en del pengar.

Digitala in- och utgångar (S/PDIF) finns på moderkortet, vilket är perfekt för de som har utrustning som använder digitala signaler istället för analoga. Kortet är försett med separata utgångar för fram-, bak-, bas+center-högtalare, och två ljudingångar av vanlig typ finns även på en den medföljande bakpanelen. Det som vi möjligtvis saknar beträffande anslutningarna är en digital utgång av vanlig "koax"-typ.

I/O-portarna på baksidan följer inte helt standardlayouten eftersom man försett kortet med lite mer anslutningar än vanligt. Att layouten inte följer den standarden är emellertid inget problem eftersom en I/O-plåt för chassit medföljer. Här finner vi alltså fyra USB-portar vilket får ses som ett godkänt antal. Dessvärre har tillverkaren endast inkluderat en FireWire-kontakt vilket får ses som lite snålt. En ytterliggare hade helt klart varit trevligt, men å andra sidan är inte detta särskilt anmärkningsvärt eftersom FireWire-enheter normalt sett inte används alltför ofta.

Moderkortet är utrustat med en liten display som visar uppstartningskoder. Skulle man få problem med sin dator så kan man avläsa vad displayen visar, och genom en tabell i manualen kan man då snabbt få reda på vad som är fel. Detta kan helt klart underlätta vid en felsökning och spara en hel del tid. Sist men inte minst så är hörnen på moderkortet rundade för att undvika skador på oförsiktiga montörer.

Skall vi sammanfatta layouten så är den bra och genomtänkt, men i vissa avseenden dålig. Börjar vi med det negativa så är det främst ATX-kontaktens placering samt det faktum att det inte går att ta in och ut minnen samtidigt som ett grafikkort sitter monterat som sticker i ögonen. Positivt å andra sidan är det faktum att det är ordentligt rensat runt sockeln, att de fyra hålen finns runt den, att IDE-kontakterna är vinklade liggandes och att det finns möjlighet att avläsa uppstartningskoder för felsökning.

Sammanfattar vi de integrerade funktionerna så finns det mesta som man som normal användare kan tänkas behöva integrerat: stöd för Serial ATA med RAID, FireWire, Ethernet-nätverk samt ljud. De integrerade funktionerna håller överlag hög kvalité och känns väsentliga.

BIOS, stabilitet & överklockning

Moderkortetstillverkaren har valt att använda det sedavanliga Award/Phoenix 6.0 som BIOS. BIOS:et är överskådligt och Abit har valt att följa samma upplägg som de flesta andra, vilket gör att man lätt känner sig hemma. Det som möjligtvis skiljer detta BIOS från de flesta andra är att tillverkaren valt att samla alla överklockningsfunktioner under en meny med namnet SoftMenu.

Det mesta man kan önska sig finns faktiskt i BIOS:et, alltifrån mängder av minnesinställningar till möjlighet att ställa in AGP-hastigheten. Faktum är att det inte finns någon inställning vi direkt saknar. BIOS:et är även kryddat med en del ovanligheter, till exempel går ändringar i SoftMenu att verkställa omedelbart, vilket tillverkaren kallar "OC on the fly". Vidare så stöder moderkortet "FanEQ", vilket innebär att både nordbrygge- och processorkylarens fläkt går att styra beroende på uppmätta system- respektive processortemperaturer. Med hjälp av denna funktion kommer man enkelt till rätta med problemet med att nordbryggans fläkt låter en del, om man nu är känslig för vinande ljud.

BIOS:et ger även ovanligt goda möjligheter till övervakning av spänningarna: AGP- och chipsetspänningarna, samt en rad andra spänningar, går att övervaka. Det finns även möjlighet att ställa in så att moderkortet stänger av sig om CPU-fläkten inte snurrar, eller om temperaturen når en valbar nivå. Det går även att ställa in så att moderkortet varnar då processorn når en viss temperatur.

I BIOS finns följande möjlighet att ändra följande associerat till främst överklockning:

Sammanfattar vi överklockningsfunktionerna så är dessa mycket goda, och moderkortet visade sig vara stabilt i busshastigheter som vi i varje fall ser som klart godkända. Med handen på hjärtat hade vi dock högre förväntningar vad gäller busshastigheten, speciellt med tanke på att vi nådde högre med NF7-S. Visst är det dock så att överklockningsresultaten varierar mellan olika moderkort av samma modell, men dessvärre har andra hårdvarusidor och användare fått erfara samma dystra överklockningsresultat som oss. AN7 verkar alltså, med nuvarande BIOS och i nuvarande revision, inte vara alltför piggt på att köras i höga busshastigheter.

Är du intresserad av att veta exakt vilka inställningar som går att göra i BIOS:et så rekommenderar vi dig att ta en titt i moderkortets manual.

Skulle man ha valt sådana BIOS-inställningar att man inte får bild på skärmen, och således inte har möjlighet att rätta till inställningarna, så är man tyvärr tvingad att nollställa CMOS (det minne där alla BIOS-inställningar lagras). Detta görs enklas genom att, när datorn är avstängd och moderkortet inte har ström, flytta en bygel och således kortsluta ett par pinnar under några sekunder. Detta medför dock att man måste öppna sitt chassi, och det hade naturligtvis varit smidigare med någon form av nollställning som inte involverar fysiskt arbete. En del moderkorts BIOS ignorerar de valda BIOS-inställningarna om en viss knapp trycks ner under uppstarten, och en sådan lösning hade varit perfekt på detta moderkort. Troligen går en sådan funktion att implementera i BIOS, och vi kan inte annat än hoppas att tillverkaren väljer att göra det i en framtida BIOS-uppdatering.

Vi provade naturligtvis att belasta moderkort hårt med hjälp av det massiva prestandatestningsprogrammet 3DMark03, och detta visade sig inte vara något problem ens efter ett halvt dygns körning. Detta är något man naturligtvis ska förvänta sig och kräva av ett moderkort, men som givetvis är viktigt att testa. Många moderkort brukar ha stabilitetsproblem och/eller prestandaproblem då man har minnen monterade i samtliga minnesplatser. Vi provade att montera tre stycken enkelsidiga 256 MB PC3200 DDR-SDRAM-minnen på moderkortet med framgång, moderkortet var lika stabilt som med två moduler monterad. Vi märkte inte heller av någon nämnvärd prestandaförsämring med minnen monterade i samtliga minnesplatser.

uGuru

Som vi redan nämnt lite försiktigt stöder moderkortet något som Abit valt att kalla uGuru. Vad är då uGuru? Jo, uGuru är bland annat en lösning för att i stor utsträckning ge åtkomst åt BIOS-inställningar via mjukvara i operativsystemet.

För att ge denna åtkomst har Abit tagit fram en egenutvecklad krets som syns på bilden ovan. Mjukvaran som hör till uGuru-funktionerna består av sex program (notera dock att inte alla direkt använder sig av kretsen):


Abit EQ
BlackBox

Ska vi sammanfatta uGuru-funktionerna så är det helt klart trevliga, även om användningsområdet i många fall kan diskuteras. De fungerade hur som helst alldeles utmärkt, och att kunna ändra exempelvis processorns spänning direkt i Windows är ju knappast fy skam. Programvara för att utnyttja uGuru under andra operativsystem än Windows lyser dock med sin frånvaro, och vi får hoppas att Abit tar till förnuft till fånga och även släpper varianter av programvaran som fungerar under "*nix".

Prestanda

Prestandan är naturligtvis en mycket viktig faktor när vi skall dra slutsatser om ett moderkort. Vi har valt att jämföra detta moderkort med dess föregångare Abit NF7-S 2.0.

Alla tester kördes två gånger, och sedan togs medelvärden fram.
Siffrorna inom parantes i diagrammen skall tolkas som (busshastighet/minnesfrekvens).

WCPUID 3.1a

Vi börjar med att titta på den exakta busshastigheten, eftersom denna inte tenderar att hamna exakt på den frekvens som processortillverkaren specificerar (166,67/333,34 MHz för "333 MHz" och 200,00/400,00 MHz för "400 MHz"). Mellan vissa moderkort finns det ganska stora skillnader, och dessa skillnader är väsentliga att känna till när man drar slutsatser om prestandaskillnader moderkorten emellan. För att titta på den exakta busshastigheten använde vi oss av WCPUID 3.1a. Siffrorna anger antal MHz.

Här ser vi först och främst att frekvenserna inte avviker från de specificerade frekvenserna särskilt mycket, vilket alltid är trevligt. Vi ser också mycket tydligt att de två moderkorten har precis lika stora avvikelser, vilket beror på att de använder identiska klockgeneratorer. Att de avviker lika mycket innebär att vi inte behöver ta hänsyn till några skillnader i klockfrekvenser, vilket onekligen underlättar diskussionen om resultaten.

SiSoftware Sandra 2004 9.89

Vi inleder själva prestandatesterna med att ta en titt på den teoretiska minnesbandbredden med hjälp av välkända SiSoftware Sandra 2004. Detta program mäter hur ett system klarar av hantera olika typer av uppgifter och är ett bra verktyg för att ställa moderkort mot varandra. Sifforna anger MB/s och högre värden ses som bättre.

Här finner vi ingen nämnvärd prestandaskillnad mellan korten, och vi kan konstatera att de presterar likvärdigt när det kommer till minneshantering.

3DMark2001 SE

Vi har givetvis även testat moderkorten i prestandatestningsprogrammet 3DMark2001 SE som mäter hur systemen presterar vid tung 3D-hantering. 3DMark är som bekant mycket populärt bland hårdvarutestare, och en recension utan prestandatester från detta program skulle inte kännas komplett. Vi har inte valt att använda den nya versionen av detta program, eftersom den har så höga krav på grafikprestandan att det blir svårt att urskilja några prestandaskillnader mellan moderkorten med det grafikkort vi har tillgång till. Siffrorna i diagrammet anger antal poäng och högre värden ses som bättre.

I detta test ser vi inte heller någon direkt prestandaskillnad. AN7 presterar några fåtal poäng bättre, men den skillnaden betraktar vi som försumbar.

AquaMark3

Nästa prestandatest utfördes med hjälp av AquaMark3. AquaMark har många likheter med 3DMark, till exempel så är programmet avsett för att mäta hur ett system presterar vid 3D-hantering. Siffrorna i diagrammet anger även här antal poäng, och högre värden ses som bättre.

Analyserar vi dessa resultat så ser vi samma tendens som i förra testet: AN7 presterar något bättre men skillnaden är så liten som ett par fåtal promille, och alltså inte anmärkningsvärd. En liten parantes är också att skillnaden mellan den lägre och den högre busshastigheten är väldigt liten, vilket tyder på att grafikkortet var lite av en flaskhals för prestandan i testet.

Quake III Arena 1.0

Sandra, 3DMark och PCMark i all sin ära, men det är ändå hur korten presterar i verkliga applikationer som är väsentligt. För att undersöka detta har vi valt ett spel (Quake III Arena) samt valt att komprimera en stor ljudfil.

Vi börjar med att titta på hur korten presterar i Quake III. Inställningen High Quality användes, det vill säga upplösningen 800x600 och ett färgdjup på 32 bitar. Demosekvensen som användes var "demo001". Siffrorna anger antal bilder/sekund och högre värden ses som bättre.

Återigen kan vi dra slutsatsen att AN7 presterar något bättre, men att skillnaden är försumbar. Även här ser vi också att grafikkortet är något av en flaskhals eftersom skillnaden mellan busshastigheterna är förhållandevis liten.

EAC v 0.95 + LAME 3.93

Som sagt har vi även testat att komprimera en okomprimerad ljudfil och tagit tiden för detta. Vi använde oss av programmet EAC tillsammans med komprimeraren LAME. Siffrorna anger antal sekunder och lägre värden ses således som bättre sådana.

I detta test ser vi inga nämnvärda skillnader mellan varken olika busshastigheter eller de två moderkorten. Det förstnämnda är en indikation på att testet knappast använde mycket bandbredd, och den nästintill obefintliga prestandaskillnaden mellan moderkorten bekräftar vad de andra prestandaresultaten visat: de presterar likvärdigt.

HD-Tach 2.7

I vanlig ordning har vi även tagit en titt på hårddiskprestandan. För att göra detta har vi använt oss av programmet HD-Tach 2.7. Det vi testade var den genomsnittsliga läshastigheten. Siffrorna anger antal MB/s och högre värden ses som bättre sådana.

Utifrån de avrundade siffror som programmet spottar ut ser vi ingen skillnad mellan korten, vilket knappast är konstigt eftersom de är baserade på samma chipset.

Att sammanfatta alla resultaten blir väldigt enkelt: Abit AN7 och dess föregångare Abit NF7-S 2.0 presterar identiskt vad gäller prestandan. AN7 hade övertaget i de flesta testerna, men skillnaden var så liten att den knappt är värd att notera. NF7-S 2.0 är och var hur som helst ett högpresterande och väloptimerat moderkort och följaktligen kan vi dra samma slutsats om AN7.

Slutsats

För att sammanfatta det hela skulle vi vilja beskriva Abit AN7 som en oslipad diamant. Moderkortet är överlag genomtänkt vad gäller layout, integrerade funktioner (uGuru inkluderat) och BIOS. Visst finns det en del brister i layouten, men det som främst talar emot moderkortet är att det inte klarade av särskilt höga busshastigheter. Är det så viktigt då? Tja, det beror ju helt på köparen, men med tanke på att man utformat moderkortet som ett rent entusiastkort med mängder av finesser som kommer användaren till godo vid överklockning och optimering så måste det sägas vara en ganska stor nackdel.

Abit har helt klart lyckats med att förfina det redan ordentligt optimerade kortet NF7-S 2.0, men det som krävs för att verkligen måla pricken över i:et är att man ser till att AN7 även hänger med i lite högre busshastigheter. Det kanske går att åstadkomma med en ny BIOS-version, eller så kanske det krävs en ny kretsrevision. Oavsett vilket så kommer de tveksamma överklockningsresultaten, som bekräftats av både köpare och andra recensenter, att få en del köpare att rynka på näsan. Prissättningen är för övrigt perfekt; kortets pris på 1000 till 1200 riksdaler gör att vi betraktar kortet som prisvärt, men för att vi verkligen skall rekommendera det till den tilltänkta målgruppen skall det till att tillverkaren ser till att kortet är stabilt även i höga busshastigheter. Åstadkommer tillverkaren det så är moderkortet helt klart att rekommendera även för inbitna överklockare, eftersom det i grund och botten har mycket goda överklockningsfunktioner och är ett kort med potential.

Fördelar Nackdelar
Hög prestanda En del brister i layouten
Utmärkta överklockningsfunktioner Klarar ej särskilt höga busshastigheter
Utmärkt integrerat ljud
uGuru-funktionerna
Väloljat BIOS



23/12-03 | Daniel Rufelt | xx@64bits.se