Abit IT7-MAX2 V2.0

Inledning
Specifikationer
Paketets innehåll
Layout
BIOS
Överklockning
Tester
Sammanfattning


Tack till Abit som gjorde denna recension möjlig.


05/03-03 | Niclas Alfinson | nizenco@64bits.se

Inledning

Under den senaste tiden har inget revolutionerande på moderkortsmarknaden skett. Det kommer nya chipsetet, nya minnesstandarder och dylikt, men i övrigt har det inte skett mycket. Ett bra exempel på detta är att det fortfarande finns en hel del personer som använder det ”antika” Intel 440BX-chipsetet som lanserades för snart fem år sedan. Visst det har kommit mycket snabbare kort, men det finns antagligen inte många som slår dessa moderkortet baserade på Intel 440BX om man ser till stabiliteten. Abit har dock på senare tid lanserat en helt ny serie av moderkort kallade MAX. Det speciella med dessa är att man tagit bort alla gamla portar såsom COM- och LPT-portar. Istället har man satt dit extra USB-portar. Är moderkortet något att satsa på, är Abit över huvudtaget mer nytänkande än alla andra moderkortstillverkare?

Specifikationer

Abit IT7-MAX2 V2.0 är fullproppad av funktioner. Jag skall här nedan försöka sammanfatta de flesta av dem.

Processorstöd Sockel 478-baserade, Willamette/Northwood, både med 400- och 533 MHz-buss.
Nordbrygga Intel 845PE.
PCI-platser 4 stycken, PCI 2.2 kompatibla.
AGP-platsen 1 styck AGP 4X-port (endast för AGP-kort som använder 1,5 V).
Minnesplatser 3 stycken.
Minnesstandard DDR200/266/333.
Maximal minneskapacitet 2 GB.
IDE-standard 2 stycken ATA-133-kanaler.
USB-portar 6 stycken.
USB-standard 2.0
Ljud 6-kanalsljud (Realtek ALC650).
Nätverk Realtek RTL8100B, 10/100 Mbit.
RAID 2-kanals ATA133-RAID-kanal, Highpoint HPT374 ATA 133 RAID (0, 1 och 0+1).
Serial ATA (SATA) 2 stycken SATA-150-portar.
Övrigt Klarar HyperThreading Technology, har 2 stycken IEEE 1394-portar (Firewire).

Moderkortet har som ni ser mängder av funktioner, det finns egentligen inte något som fattas i min mening. SATA-portarna gör att moderkortet blir mer framtidssäkert och klarar de kommande hårddiskarna. Den integrerade RAID-kontrollern från Highpoint verkar även den trevlig. Inte bara för att man kan köra de vanliga RAID-formarna som RAID 0 och RAID 1 utan också för att man genom den får tillgång till två ATA-kanaler till vilket i sin tur gör att man kan koppla in fyra ATA-enheter extra såsom hårddiskar och CD-brännare. RAID-kontrollern klarar även av RAID 0+1 vilket är användbart om man både vill ha ett snabbt och säkert system. Nackdelen med denna RAID-form är dock att man behöver minst fyra hårddiskar. Något ovanligt med detta moderkort är de integrerade IEEE 1394-portarna. Det är idag inte speciellt vanligt med sådana direkt på moderkortet. Det är mer vanligt att det enbart finns kontakter för dem och att man själv för att köpa till portarna om man vill använda dem.

Det enda som jag saknar på detta annars välutrustade kort är två BIOS-kretsar. Detta är fördelaktigt på så sätt att man alltid har en dator i startbart skick vid en misslyckad BIOS-flashning. Om t.ex. strömmen går eller om man flashar en korrupt fil så blir moderkortet vanligtvis icke användbart. Detta går att förhindra genom att montera på två BIOS-kretsar, en som användas som standard och en reserv som går igång om det primära blir korrupt av någon anledning.

Paketets innehåll

Moderkortet levereras i en mycket trevlig låda som antagligen gör sig bra på olika datorbutikers hyllor. Det speciella med denna låda är ett ”fönster” som gör att man ser delar av moderkortet och som bör väcka intresse hos en potentiell köpare.

Objekten som återfinns inuti lådan är dessa:

• Moderkortet själv.
• 1 st. bakpanel med två stycken USB 2.0-portar.
• 1 st. I/O-shield.
• 2 st. ATA133-kablar.
• 1 st. floppykabel.
• 1 st. SATA-konverter, Abit kallar denna Serillel.
• 1 st. 0,5m SATA-kabel.
• 1 st. strömkabel till SATA-konvertern.
• 3 st. buntband.
• 3 st. klippanordningar för att fästa större kablar.
• 1 st. manual till moderkortet.
• 1 st. CD-skiva med drivrutiner till moderkortet.
• 1 st. diskett med drivrutiner till RAID-kontrollern på moderkortet.

Det medföljer alltså en mängd tillbehör, dock hade det varit trevligare om Abit hade gått hela vägen och inte snålat in på dem. Exempel på detta är ATA-kablarna, enligt Abit skall detta moderkort vara ”state of the art”, men varför då inte skicka med runda ATA-kablar? De ser inte bara snygga ut, de hindrar heller inte luftflödet lika mycket. Något annat som tyder på att de inte riktigt tänkt till är att de skickat med så kallade buntband så man kan bunta ihop kablarna och få mer ordning i lådan. Men hur långt räcker egentligen tre stycken? Det hade inte kostat Abit många kronor att öka detta antal till runt tio stycken.

I/O-shielden medföljer eftersom moderkortets I/O-panel gör allt annat än följer standardutformningen på denna. Om Abit inte hade skickat med en sådan hade det inte gått att montera moderkortet i ett vanligt låda om man inte körde utan I/O-shield vilket kan ställa till en del problem.

Att de skickar med en SATA-konverter är mycket trevligt. En sådan gör det möjligt att dra nytta av SATA:s möjligheter med äldre hårddiskar. Tyvärr skickar de dock bara med en sådan, det hade varit trevligt med två sådana så att man hade kunnat nyttja båda SATA-portarna som finns på moderkortet, men man kan ju inte få allt här i livet.

Något som jag definitivt saknar är en manual till RAID-kontrollern. Detta brukar medfölja men i detta fall gör det inte det utan man hänvisar bara till tillverkarens hemsida. Detta är enligt mig extremt snålt av Abit!

Layout

Moderkortet är svart till färgen vilket får det att se lite annorlunda ut. Tyvärr finns samma modell med gulfärgad PCB vilket enligt mig inte ser alls lika trevligt ut som den svarta färgen. Vad som gör saken värre är att man inte har en aning om vilken modell man får. Varför helt enkelt inte enbart göra svartfärgade? Det hade enligt mig varit det ultimata, men färgen på moderkortet avgör varken hur det presterar eller hur det fungerar i övrigt så nu lämnar vi den diskussionen.

Moderkortets layout är mycket genomtänkt och välfungerande med ett fåtal undantag. Vi börjar med de bra aspekterna av layouten.

IDE- och floppykontankterna sitter uppe i högra hörnet till höger om minnesplatserna. På denna plats brukar de vara monterade på de flesta moderkort vilket är helt rätt ur kylningssynpunkt. Eftersom dessa kontakter sitter ute i kanten av moderkortet kan man dra dessa tjocka kablar ute i kanten på lådan och på så sätt hindra luftflödet ytterst lite. Ungefär på samma plats sitter ATX-kontakten. Den återfinns längst upp till höger på moderkortet. Denna plats gör att det enbart är en kort sträcka till nätaggregatet som ATX-kontakten kommer ifrån. Men som man kanske kan tro är detta inte bara fördelaktigt. Om man har en lång ATX- kabel som kommer från nätaggregatet får man ett problem, kabeln är alldeles för lång och det blir således krångligt att gömma undan den på ett snyggt sätt. Men eftersom det inte finns någon standardlängd på denna kabel är det inte lätt ur moderkortstillverkarnas ögon att placera kontakten. Med detta i bakhuvudet så kan man nog inte sätta denna kontakt på ett mer ultimat sätt om det skall passa så många som möjligt. ATX12V-kontakten är monterad uppe till vänster på moderkortet. Denna placering är den bästa bland alla de moderkorten jag testat. Den sitter inte som brukligt längre ner på moderkortet vilket gör att man inte behöver dra dess kabel över processorn.

Minnesplatserna är monterade precis nedanför ATX-kontakten uppe till höger. ATX-kontakten sitter dock tillräckligt långt ifrån för att man skall kunna sätta i och ta loss minnesmoduler utan att dra ut kabeln som går till nätaggregatet.

I det högra hörnet längst ner på moderkortet sitter som vanligt RAID-kontakterna. Här återfinns både de vanliga ATA- och de mer udda SATA-kontakterna. I samma område sitter också BIOS-kretsen monterad, och en liten display. Denna display visar under uppstart vilket stadium det går igenom. Får man problem med datorn kan man alltså lätt se vad det är som orsakar det genom att ta sig en titt på displayen och sedan slå upp felkoden i den medföljande manualen. Något mer udda som också sitter i samma hörn är en power- och reset-knapp. Mig veterligen finns det inga andra moderkort med sådana knappar.

Runt processor-sockeln är det gott om plats, med ett undantag. De två fläktkontakterna sitter relativt nära sockeln vilket gör att om man monterar en stor fläns får man svårt att fästa fläktkontakten. Detta råkade jag själv ut för när jag monterade en Alpha 8942T. Jag var då tvungen att med våld få dit fläktkontakten. Men i övrigt är det rent och snyggt runt processor-sockeln så om man inte använder sig av dessa kontakter bör det inte vara några som helst problem att montera några större flänsar på processorn.

Något annat som ni kanske har lagt märke till vid det här laget är att moderkortet "endast" har fyra PCI-platser. Detta är en, kanske t.o.m. två, mindre än vad som brukar återfinnas på moderkort. Men eftersom det mesta finns integrerat på detta moderkort tycker jag inte det gör något. Det finns idag inte många som använder fler än fyra PCI-platser om man bortser från RAID-, ljud- och nätverkskort.

BIOS

IT7-MAX2 V2 använder sig av standard-BIOS från Phoenix, AwardBIOS. Något speciellt med denna version av AwardBIOS enligt Abit är dock den så kallade SoftMenu III. I denna del av BIOS ställer man in det mesta som har med processorn och minnet att göra. Ändrar spänningen till minnet och processorn, ändrar dess hastighet, man kan låsa hastigheten på PCI-bussen och mycket mera. Det sista är mycket användbart vid överklockning eftersom grafikkort, hårddiskar och andra optiska enheter inte påverkas av överklockningen. Som ni ser är det alltså inte alls något särskilt med denna del av BIOS, det är precis som många andra BIOS från Award bara det att "Frequency/Voltage Control" har bytt namn till SoftMenu III. SoftMenu III är patenterad av Abit men på ytan är det alltså ingen som helst skillnad, om det är någon skillnad under ytan är svårt att svara på eftersom jag inte har de kunskaperna som behövs för att kunna hacka runt i olika BIOS-filer. Men när Abit för några år sedan lanserade SoftMenu var det ett stor försäljningsargument. Vid den tidpunkten var det mycket ovanligt att man hade så många inställningar som SoftMenu gav.

Hastigheten på systembussen går att ändra mellan 100- och 250 MHz med 1 MHz-intervall. Det går också att ändra latencyn (CAS, RAS med mera) på minnet, denna inställning påverkar också minnets hastighet. Men till skillnad från de flesta andra inställningsmöjligheterna skall dessa värden vara så låga som möjligt. Som man hör på namnet så har denna inställning något att göra med väntetider (latency betyder ungefär väntetid, reaktionstid på svenska). Man vill alltså att minnet skall ”vänta” så litet som möjligt och därför sänker man denna inställning så mycket som minnet klarar av. Man kan också visualisera denna inställning på ett annat sätt. Standard CAS-inställningen är satt till värdet 2,5, detta betyder att minnet måste "springa" runt en stolpe två och ett halvt varv innan den kan fortsätta. Sänker man värdet till två behöver alltså minnet bara "springa" runt stolpen två varv innan den kan fortsätta, den kommer alltså vidare mycket snabbare.

Multipeln på processorn går att ändra mellan 8 och 32, men för att detta skall ge någon effekt måste man ha en upplåst processor. Detta är dock inte vanligt bland Pentium 4-processorerna. Det är endast processorer som kommer direkt från Intel och som är avsedda för t.ex. utvecklare av moderkort som är upplåsta.

Spänningen till processorn kan man öka till 1,85 V vilket bör räcka till de flesta, även de som överklockar måttligt. Spänningen till minnet är det dock lite sämre med, den kan man enbart öka upp till 2,8 V i standardläge. Många överklockare använder sig idag av över 3,0 V till minnena för att få ut så mycket som möjligt av dem. Dessutom har vissa mindre väletablerade minnestillverkare börjat släppa moduler som enligt specifikationerna kräver en spänning på hela 2,9 V för att kunna köras i sin avsedda hastighet. Detta är alltså inte möjligt som standard utan man måste modifiera kortet för att kunna använda en sådan spänning till minnet.

En annan viktig del av detta BIOS är ”PC Health Status”. I denna del kan man se vilken temperatur processorn har, man kan också se vad lufttemperaturen (System Temperature) är. Andra värden man kan se är vilken spänning nätaggregatet ger på de olika spänningarna. De bör inte avvika mer än runt 5 % från de avsedda värdena om datorn skall bete sig stabilt. Andra saker man kan göra här är att ställa in om datorn automatiskt skall stänga av sig om processorns temperatur överstiger ett visst värde eller om en fläkt stannar. Detta förhindrar att processorn och moderkortet överhettas och på så sätt skadas.

Överklockning

Möjligheterna till överklockning är lysande om man enbart kollar i BIOS. Där finns en mängd inställningar och funktioner för att både få ett snabbare och stabilare system. I denna recension använder jag mig av en Intel Celeron 2 GHz och det är således en sådan jag har testet överklockningsmöjligheterna med. Denna processor har heller inte möjligheten att ändra multipel så det var klockning genom ökning av systembussen som gällde.

Jag överklockade först med standardspänningen till processorn vilket är 1,525 V. Med denna inställning kom jag upp till en hastighet av 20*154 MHz, alltså 3080 MHz. Denna processor som kostade en bra bit under tusenlappen gick alltså att överklocka hela 54 %! Nu ställde jag mig frågan, om den klarade över 3 GHz med standardspänning, vad klarar den då om man ökar spänningen? Till min besvikelse skiljde det inte så enormt mycket. Vid en spänning på 1,65 V till processorn stannade överklockningen på 20*164 MHz, 3280 MHz, alltså ”endast” 200 MHz mer än med standardvolten. Ökade jag spänningen ytterligare skedde ingen förändring, datorn ville inte bli stabil i högre hastighet. I dessa två hastigheter testade jag stabiliteten genom att köra Prime95 i 24 timmar, eftersom datorn klarade detta så klassade jag systemet som stabilt.

Hur är det då med överklockningen av minnet? Som ni säkerligen känner till har Intel 845PE-chipsetet enbart officiellt stöd för en hastighet av 133 MHz på minnet. Men som vi tidigare visat i våra recensioner är detta chipsetet kapabelt till hastigheter på över 200 MHz. Jag använde mig av en TwinMOS PC3200 256 MB CL 2.5 modul vid testerna. Med detta minne lyckades jag komma upp i en hastighet på 205 MHz med CAS-inställningen 2-5-2-2 och en spänning på 2,7 V. Detta får anses som klart godkänt med tanke på chipsetets avsedda hastighet.

Tester

För alla tester nedan användes följande system:

• Intel Celeron 2,0 GHz, 400 MHz busshastighet.
• 256 MB Twinmos PC3200 minnen @ 2-5-2-2.
• Processor-/minnesförhållande: 3/4.
• IBM 180GXP 120 GB.
• Sapphire Radeon 9100.
• Windows XP Professional SP1.
• ATI Catalyst 3.1.
• Drivrutiner till moderkortet var följande, Intel Application Accelerator 2.3 och Intel Chipset Software Installation Utility 4.04.1012.

Mjukvaran som användes för att testa moderkortet var dessa:

• 3DMark 03.
• 3DMark 2001 SE build 330.
• PCMark 2002.
• SiSoftware Sandra 2002 build 2002.6.8.97.
• Unreal Tournament 2003.

Eftersom detta är det första moderkortet jag testar med mitt nya bygge kommer det inte finnas några andra moderkort att jämföra med. Så i denna recension valde vi att inrikta oss på vad man tjänar genom att överklocka en Intel Celeron 2 GHz.

3DMark 2001
Det första testet är det klassiska som tar reda på Direct3D-prestandan, 3DMark 2001.


Som ni kan se ger det en rejäl ökning i poäng om man överklockar processorn. Grafikkortet har alltså ännu inte blivit en allt för stor flaskhals.

3DMark 03
Nästa program som vi använder oss av är det betydligt nyare 3DMark 03.


Här ser man mycket klart att grafikkortet är flaskhalsen i det hela. Poängen är mer eller mindre exakt likadana vid de olika hastigheterna på processorn.

PCMark 2002, CPU
Nästa test på vår lista är PCMark och här tar vi oss en titt på CPU-poängen.

I detta test ser man en klar ökning vid överklockning. När man kör processorn i 3 GHz får man en ökning på hela 50 %, lika många procent som vi överklockade! Detta har sin förklaring i att detta test är ett så kallat syntetiskt test. Det räknar bara ut den teoretiskta prestandan och inte den praktiska.

PCMark 2002, Memory
Här använder vi oss av samma program men tar en titt på minnespoäng.

Än en gång ser man en klar ökning vid överklockning. Detta har dock som tidigare sin förklaring i att detta är ett syntetisk test och inte tar en titt på "verklig" prestanda.

SiSoftware Sandra 2002
Följande test är Memory Bandwidth Benchmark i SiSoftware Sandra 2002.

Här ser vi också en ordentlig ökning vid överklockning. Men som ni säkerligen vet är också SiSoftware Sandra ett program som får fram teoretiska värden, alltså kan vi nästan förutsätta att prestandaskillnaden i verkligheten inte är såpass stor som programmet ger skenet av.

Unreal Tournament 2003
Nu går vi över till att testa OpenGL-prestandan. Till detta använder vi oss av Unreal Tournament 2003, flyby 1024*768.

Unreal Tournament 2003
Sista testet är Unreal Tournament 2003, botmatch 1024*768.

I Unreal Torunament 2003 testerna ser man att grafikkortet är den hämmande faktorn om vi överstiger 2,66 GHz. Vid ökning från 2 GHz till 2,66 GHz får man faktiskt en ganska stor ökning, framförallt i botmatch-testet. Man tjänar dock inte alls mycket vid ökning av systembussens och processorns hastigheter utöver 2,66 GHz. Om man hade använt sig av ett high-end kort såsom Radeon 9700 eller liknande hade resultatet antagligen varit helt annorlunda.

Som ni kan se ger det i vissa fall en rejäl ökning i prestanda om man överklockar. I program som använder sig av grafikkortet ger det dock inte lika mycket eftersom grafikortet då blir flaskhalsen.

Vi hade som sagt inte något annat moderkort att ställa detta mot men hoppas att inom kort återkomma med en ny recension där man kan se hur detta moderkort ställer sig gentemot andra på marknaden.

Sammanfattning

För att sammanfatta det hela kan man säga att detta moderkort är mycket välbyggt och fungerar otroligt bra. Layouten av moderkortet är bland de bästa på marknaden, den enda egentliga missen de har gjort är placeringen av de två fläktkontakterna bredvid processor-sockeln. Att moderkortet enbart har fyra PCI-platser kan ses som negativt av vissa personer. Men eftersom både ljudkort och nätverkskort av hyffsad kvalité är integrerat på moderkortet anser jag att det fullt tillräckligt med fyra PCI-platser. Mängden av kontakter är även den mycket bra, SATA, IEEE 1394, USB 2.0, vad mer kan man begära av ett modernt moderkort? SoftMenu III är trevligt att arbeta med men är långt ifrån någon revolution som vissa hävdar. Något jag speciellt gillar med detta moderkort är de integrerade power- och resetknapparna, varför har ingen annan moderkortstillverkare tänkt på detta tidigare?

Den största nackdelen med moderkortet är priset, det kostar nämligen runt 2000 SEK inklusive moms vilket för vissa kan vara en hel del pengar för ett moderkort. Men om man ser vad man får tycker inte jag att Abit tar ut något hutlöst pris.

Fördelar Nackdelar
Bra layout. Placeringen av de två fläktkontakterna.
Mängden portar. Enbart fyra PCI-platser?
Stabiliteten. Ingen manual till RAID-kontrollern.
Överklockningspotentialen.  




05/03-03 | Niclas Alfinson | nizenco@64bits.se