Albatron KX18D Pro II

Inledning
Specifikationer
I förpackningen
Layout & integrerade funktioner
BIOS, stabilitet & överklockning
Prestandatester
Slutsats


Tack till Albatron som gjorde denna recension möjlig.


21/09-03 | Daniel Rufelt | xx@64bits.se


Inledning

Albatron har sedan marknadsintroduktionen i Sverige för lite över ett år sedan blivit en av de större aktörerna på moderkorts- och grafikkortsmarknaden. Deras produkter är kända för att ha en överlag hög kvalité och prisvärdhet, och vi kan inte annat än hålla med om detta efter att ha recenserat en del av deras produkter. Kännetecknande för deras produkter är också att nästan samtliga av dem är ämnade för oss entusiaster; i motsats till många andra liknande tillverkare som ofta bedriver tillverkning av produkter även för OEM-marknaden tillverkaren Albatron nästan uteslutande moderkort för entusiastmarknaden.

Vi har i tidigare moderkortsrecensioner här på 64bits konstaterat att nForce2-baserade moderkort fortfarande är det bästa valet för den prestandamedvetne köparen som är ute efter en socket A-plattform. Med detta i bakhuvudet så var det troligtvis inte särskilt svårt för Albatron att välja nForce2 Ultra 400 som chipset till sitt nya entusiastkort för socket A-processorer: KX18D Pro II. Som ni säkerligen nu anar, och förhoppningsvis hoppas på, är det detta moderkort vi nu ska granska i sömmarna.

Specifikationer

Moderkortet levereras i två varianter, Pro och Pro II. Den huvudsakliga skillnaden dessa emellan är att Pro II har integrerat stöd för Serial ATA- och FireWire-enheter samt är utrustat med den dyrare MCP-T-sydbryggan istället för MCP. Varianten vi har kikat på är den dyrare Pro II.

Låt oss som vanligt börja med att titta på moderkortets specifikationer. Notera att dessa specifikationer endast gäller för Pro II.

Uppskattat pris Ca 1000 kr
Tillgänglighet Obefintlig
Storlek 30,5 x 24,5 cm (H x B)
Processorstöd Samtliga socket A-processorer som för närvarande finns tillgängliga på markanden.
Nordbrygga NVIDIA nForce2 Ultra 400
Sydbrygga NVIDIA nForce2 MCP-T
AGP-stöd AGP 4X/8X
PCI-platser 6 stycken
Minnesplatser 3 stycken
Minnesstandard DDR200/266/333/400
Maximal minneskapacitet 3 GB
Parallell ATA-standard ATA/133
Parallell ATA-kontakter 2 stycken (4 enheter)
Serial ATA-standard SATA/150
Serial ATA-kontakter 2 stycken (2 enheter)
Serial ATA-krets Silicon Image Sil3112A
USB-portar 6 stycken
USB-standard 2.0
Lediga fläktuttag (3-pin) 2 stycken
Ljud Realtek ALC650 + NVIDIA SoundStorm
Nätverk NVIDIA MCP-T
RAID (Parallell ATA) -
FireWire (IEEE1394) Texas Instruments TSB41AB2PAP + NVIDIA MCP-T (2 kontakter)
Testad BIOS-version R1.03
Testad PCB-revision 1.1

Albatron har som sagt, liksom många andra tillverkare, valt att basera detta moderkort på den dyrare MCP-T-sydbryggan istället för den enklare MCP-bryggan. Skillnaden är att man då får tillgång till integrerat stöd för FireWire, Ethernet samt NVIDIAs SoundStorm-ljudsystem. Är ni som läsare intresserade av mer djupgående information om nForce2 rekommenderar vi att ni tar en titt på vår recension av Abit NF7-S, där nForce2 behandlas grundligt.

Albatron ger tre års garanti på detta moderkort, vilket är förhållandevis ovanligt eftersom garantitiden för moderkort normalt sett bara är ett eller i vissa fall två år. Detta är mycket trevligt, inte minst med tanke på att moderkort tveklöst hör till de komponenter som oftast går sönder i en normal PC.

I förpackningen

Moderkortet levererades i en typisk moderkortskartong som i vanlig ordning utsmyckats med diverse logos samt en bild på själva kortet.

I denna förpackning fann vi, förutom moderkortet självt, följande:

Här medföljer det mesta man kan tänka sig följa med ett moderkort i denna prisklass. Till trevligheterna hör också det faktum att tillverkaren skickar med en strömadapter för SATA-enheter. De flesta SATA-enheter använder en ny strömkontakt som inte än är särskilt vanlig hos nya nätaggregat, och då kan denna adapter komma väl till pass. Möjligtvis hade det varit trevligt med ytterliggare en medföljande strömadapter samt en extra SATA-kabel, men i övrigt känns de medföljande tillbehören tillräckliga.

Dokumentationen består av tre delar. Den första delen är den vanligen medföljande moderkortsmanualen, i detta fall skriven på engelska samt två asiatiska språk. Denna manual känns tämligen välskriven och pedagogisk, och inte alls lika rörig som moderkortsmanualer tenderar att vara. Detta till trots skickar tillverkaren även med ett mycket kortfattat häfte i A4-format. I denna går man mycket kort och koncist går igenom moderkortets vitala delar, det mest väsentliga som krävs för monteringen av moderkortet och sist men inte minst i vilken ordning man ska bygga ihop sin dator. Detta häfte är knappast lika heltäckande som den tjocka manualen, men minst sagt mer överskådligt och helt klart användbart om man vill ha hjälp med att montera ihop sin dator och få allt att fungera tillfredställande. Den sista delen av dokumentationen är en manual som går igenom RAID-funktionerna hos SATA-kontrollern. Denna manual är ganska kort men täcker såväl det grundläggande som det mer avancerade gällande RAID-funktionerna.

På den medföljande CD-skivan fann vi, förutom det självklara såsom drivrutiner och dylikt, följande:

Ett tämligen spartanskt mjukvarupaket, dock är mjukvaran knappast det första man tittar på när man väljer moderkort. Det hade självklart varit trevligt med lite mer licenserad mjukvara, men samtidigt påverkar inte detta vårt slutomdöme särskilt mycket eftersom de flesta användare knappt brukar fästa någon vikt vid denna punkt.

Layout & integrerade funktioner

När vi i vanlig ordning började analysera moderkortets layout var dess dimensioner det första vi tittade på. Bredden på nära 25 centimeter är definitivt inte liten, dock ej särskilt ovanlig om vi jämför med det genomsnittliga socket A-moderkortet. Bredden bör hursomhelst inte vålla några problem i ett modernt chassi eftersom i princip alla chassin som säljs idag är anpassade för stora moderkort som detta.

I och med att moderkortet är riktat mot entusiastmarknaden har tillverkaren liksom många andra valt att förse kortet med en del avvikande färger. Först och främst har de gjort själva kretskortet mörkblått. De har även valt att tillverka minnes- samt IDE-platserna i något udda färger. Slutligen har AGP-platsen fått en färg som liknar moderkortets blåa färg. Vad man tycker om denna färgkombination, eller om man lägger någon större vikt vid moderkortets utseende över huvud taget, är naturligtvis upp till var och en att avgöra. Vår gissning är dock att de flesta finner denna färgkombination godtagbar och acceptabel, men knappast exceptionell.

Det första man kan tänkas anmärka på är ATX-kontaktens placering. Placeringen nedanför sockeln till vänster är minst sagt olycklig och man kan bli tvingad att dra ATX-kabeln förbi processorkylaren, vilket kan hindra luftflödet och försämra kylningen av processorn. En risk för att hindra det allmänna luftflödet i chassit föreligger även. En helt klart bättre placering hade varit till höger om sockeln, och denna viktiga kontakt känns helt klart dåligt placerad.

Fläktkontakterna på moderkortet är två till antalet, vilket kan räcka i normalfallet men knappast i ett välkylt chassi med många chassifläktar. Dessa två kontakter är dock trevligt nog placerade på strategiskt utvalda platser för att minimera problem med för korta kablar från fläktarna. En ytterliggare kontakt av denna typ hade dock onekligen varit tillfredställande.

De tre minnesplatserna är tämligen välplacerade, och i och med att dessa är placerade på ett lagom avstånd från sockeln så förefaller risken för att en kylare inte går att montera med minnen i minnesplatserna vara mycket liten, i varje fall med en normal serieproducerad kylare. IDE- och floppykontakterna känns även de välplacerade och lättåtkomliga.

Går vi vidare och tittar på layouten ser vi att kortet är försett med sex PCI-platser vilket tveklöst bör räcka till för de allra flesta användare, inte minst med tanke på den mängd integrerade funktioner som detta kort faktiskt har.

Om vi tittar på AGP-platsen så är denna, i och med att kortet är utrustat med sex PCI-platser, placerad på sin vanliga position. Ett helt klart bättre alternativ som troligtvis hade varit uppskattat hade varit att flytta ner AGP-platsen ett steg. Då har man fått offra en PCI-plats, men detta känns som en rimlig och obetydlig uppoffring för något betydligt viktigare: att kunna montera minnen utan att behöva ta ut sitt grafikkort.

Vidare så är AGP-platsen försedd med ett så kallat AGP-lås, för att se till att grafikkortet inte hoppar ur sin plats eller flyttar sig några millimeter vid till exempel transporter. Med tanke på att ledarna sitter väldigt tätt på AGP-kontakten så är det mycket viktigt att grafikkortet sitter perfekt, och AGP-låset hjälper självfallet till med detta.

AGP-lås är något som lyckligtvis numera finns på i princip alla moderkort. Idén blev verklighet för några år sedan efter påtryckningar från OEM-byggare, som hade tröttnat på köpare som fraktat hem sina datorer och sedan fått frakta tillbaka dem i tron att dem var defekta. I själva verket var det i de flesta fall så att grafikkortet hade flyttat sig några millimeter under frakten, och således inte fick ordentlig kontakt med alla ledare i AGP-platsen. Albatron har för övrigt valt en ganska ovanlig men välfungerande och smidig konstruktion av sitt AGP-lås.

Området precis runt processorsockeln ganska rensat från komponenter, dock kan kondensatorn nere till vänster orsaka problem med de lite större kylarna på marknaden. Dessvärre har tillverkaren inte valt att förse moderkortet med de fyra monteringshål som tidigare ingick i AMDs rekommendationer. Detta medför att en del luftkylare samt en del vattenblock inte går att montera på detta kort, och vi är något förbryllade över att kortet inte försetts med dessa hål med tanke på att målgruppen trots allt är entusiaster som inte sällan använder kylare som använder sig av dessa hål.

För att mäta processorns temperatur sitter det en temperatursensor monterad i sockeln. Anledningen till att tillverkaren inte valt att utnyttja den temperatursensor som finns inbyggd i alla Athlon XP-processorer är troligen därför att denna tenderar att inte fungera tillförlitligt i vissa lägen. Moderkortet läser dock av temperaturen från den inbyggda sensorn hela tiden och bryter strömmen vid för hög temperatur, för att förhindra omedelbar överhettning till följd av exempelvis en kraftigt felmonterad kylare.

Som kylare till nordbryggan har tillverkaren valt en förhållandevis effektiv kylningslösning som består av en medelstor kylfläns kombinerad med en 40 mm-fläkt. Kylflänsen har en ganska effektiv design och fungerade mycket bra kylningsmässigt, dock kan fläktens högfrekventa vinande ljud uppfattas som störande i en del system. Trots att denna kylare trots allt hade mycket god kylningsförmåga hade vi helt klart föredragit en passiv lösning med den naturliga följden att man sluppit den irriterande fläkten. I de allra flesta normalsystem så utgör dock dess ljudnivå ingen märkbar förhöjning av datorns sammanlagda ljudnivå, men för de lite mer ljudkänsliga hade varit trevligt med en passiv lösning.

När vi tog bort kylaren noterade vi att tillverkaren valt att använda en så kallad "Thermal Pad" som värmeledare mellan nordbryggan och kylflänsen. En "Thermal Pad" kan liknas vid en kudde med värmeledande material, som delvis smälter då den värms upp. Alternativet till en "Thermal Pad" är vanlig kylpasta, och det hade helt klart varit ett bättre alternativ. Ett lagom tjockt lager hederlig kylpasta hade med all sannolikhet kunnat överföra värmen bättre, och hade troligen inte kostat något extra för tillverkaren. En smärre miss som simpelt skulle kunna åtgärdats med lite tankekraft från tillverkarens sida.

Strömförsörjningen till processorn är inte särskilt påkostad och man har valt att endast förse kortet med en 2-fas-lösning istället för en 3-fas. För den normala användare som kanske endast överklockar en del och inte använder särskilt höga spänningar är detta ingen direkt nackdel, men för de lite mer extrema överklockarna så är detta en nackdel eftersom en 2-fas-lösning inte alls är lika stabil och kraftfull.

För att kompensera detta hade det varit lämpligt med möjlighet till inkoppling av en så kallad ATX12V-kabel för att kunna ta ström från andra spänningar än bara 3,3 samt 5 V, men dessvärre saknas denna möjlighet.

Till höger om PCI-platserna finner vi två Serial ATA-kontakter som är anslutna till en krets från Silicon Image.

Bortsett från att denna krets, som närmare bestämt heter Sil3112A, naturligtvis stöder den normala Serial ATA-standarden SATA/150 så har den stöd för RAID 0, 1 och 0+1. Vi hade dessvärre inte tillgång till någon Serial ATA-hårddisk och kunde således inte utvärdera denna krets, men Silicon Images kontrollers brukar överlag hålla mycket god kvalité och fungera ypperligt, och vi har ingen direkt anledning att tro att så inte är fallet med denna krets.

Något som var mycket trevligt och överraskande var att tillverkaren valt att utrusta moderkortet med dubbla BIOS-kretsar. Detta är mycket bra eftersom man då inte behöver vara det minsta rädd för felprogrammeringar, virusattacker eller annat som kan tänkas skada BIOS. På moderkort som inte har dubbla BIOS-kretsar, eller någon annan form av skydd, finns det en risk för att moderkortet blir helt obrukbart vid händelse av exempelvis en virusattack.

Båda kretsarna levereras programmerade med det senaste tillgängliga BIOS, och skulle den primära kretsen (eller själva BIOS:et som lagras i den) av någon anledning fallera så tvingar man moderkortet att använda den andra genom den DIP-switch som ni ser på bilden ovan. Det var mycket positivt och betryggande att upptäcka att moderkortet var utrustat med ett skydd som detta.

Nätverksstödet står sydbryggan för. Stöd för 10/100 Mbit samt naturligtvis även Full Duplex finns i vanlig ordning. Denna nätverkslösning uträttar alltså inte direkt några underverk, men den visade sig fungera alldeles utmärkt och uppvisade inga tecken på varken stabilitets- eller kompatibilitetsproblem. FireWire-stödet står sydbryggan tillsammans med en krets från Texas Instruments för. Denna lösning medför stöd för upp till tre portar och hastigheter på 400 Mbit/s.

Likt de flesta moderkort idag har detta moderkort en integrerad ljudkrets, i detta fall Realteks ALC650-krets kombinerad med ljudstödet SoundStorm i sydbryggan. Ljudkvalitén hos SoundStorm är mycket hög, nästan i klass med de lite dyrare separata ljudkorten. Med tanke på att SoundStorm bland annat stöder Dolby Digital 5.1 och har hårdvarustöd för DirectX 8.0 så ser vi ingen anledningen till att köpa ett löst ljudkort om man har detta moderkort, i varje fall om man inte anser sig vara alltför kräsen och vill spara en del pengar.

Digitala in- och utgångar (S/PDIF) medföljer även och monteras nere vid kortplatserna via en bakpanel, vilket är perfekt för de som har utrustning som använder digitala signaler istället för analoga. Kortet är försett med separata utgångar för fram-, bak-, bas+center-högtalare, och två ljudingångar av vanlig typ finns även på en den medföljande bakpanelen. På denna finns även en optisk ljudutgång tillgänglig.

I/O-portarna på baksidan följer helt ATX-standarden och någon så kallad I/O-plåt medföljer således inte, utan man överlämnar istället ansvaret att skicka med en sådan plåt till chassitillverkaren.

En bakpanel med fyra USB-portar medföljer även, vilket gör det totala antalet USB-portar till sex. Sex USB-portar är ett ganska stort antal som bör täcka de flesta normala användares tänkbara behov. Slutligen medföljer två FireWire-portar via en liknande bakpanel.

För att sammanfatta layouten så är den godkänd men inte mycket mer än så. ATX-kontaktens placering är inte särskilt god, de fyra hålen runt sockeln saknas dessvärre och minnen går ej att sätta in eller ta ut med ett grafikkortet monterat. Detta vägs dock upp av IDE- samt floppy-kontakternas goda placeringar, att separata ljudutgångar finns samt att moderkortet är försett med dubbla BIOS-kretsar. Alltså en godkänd layout, och varken mer eller mindre än så.

Sammanfattar vi de integrerade funktionerna så finns det mesta som man som normal användare kan tänkas behöva integrerat: stöd för Serial ATA med RAID, FireWire, Ethernet-nätverk samt ljud. De integrerade funktionerna håller överlag hög kvalité och känns väsentliga.

BIOS, stabilitet & överklockning

BIOS:et på moderkortet är det sedvanliga Award/Phoenix 6.0, som används av de allra flesta moderkortstillverkare idag. Tillverkaren har inte valt den vanligen använda layouten med en huvudmeny, utan istället en layout baserad på flikar. Denna layout återfinns även bland annat hos en del moderkort från Asus, och anses generellt vara mindre rörig än den med en huvudmeny. Har man inte använt en BIOS med en liknande layout tidigare är det hur som helst ganska enkelt att snabbt lära känna layouten och vårt intryck av den var att den var mycket lättnavigerad och lättförståelig.

Det mesta man kan önska sig finns faktiskt i BIOS, alltifrån mängder av minnesinställningar till möjlighet att ställa in AGP-hastigheten. Faktum är att det inte finns någon inställning vi direkt saknar. Mängden justerbara minnesinställningar är ganska medelmåttig, men ändå fullt tillräcklig för en normal användare som vill ägna sig åt optimering.

I många BIOS finns det möjlighet att välja en processortemperatur då datorn automatiskt ska stängas av. Denna temperatur gick inte att justera hos detta moderkort, men tillverkaren utlovar att moderkortet har ett inbyggt skyddssystem som hela tiden avläser processorns temperatur och bryter strömmen om temperaturen skulle närma sig farliga nivåer.

Moderkortets BIOS är begåvad med en funktion som tillverkaren valt att kalla Voice Genie. Voice Genie utnyttjar det integrerade ljudkortet för att vid händelse av fel bokstavligen säga felet genom den primära ljudutgången. Funktionen är tänkt att underlätta vid felsökning och tre språk förutom engelska finns att välja. Val av språk görs av samma DIP-switch som vi skrev om på förra sidan.

I BIOS finns följande möjlighet att ändra följande associerat till främst överklockning:

Sammanfattar vi överklockningsfunktionerna så är dessa mycket goda, och moderkortet visade sig vara stabilt i busshastigheter som vi i varje fall ser som klart godkända.

Är du intresserad av att veta exakt vilka inställningar som går att göra i BIOS så rekommenderar vi dig att ta en titt i moderkorts manual.

Skulle man ha valt sådana BIOS-inställningar att man inte får bild på skärmen, och således inte har möjlighet att rätta till inställningarna, så är man tyvärr tvingad att nollställa CMOS (det minne där alla BIOS-inställningar lagras). Detta görs enklas genom att, när datorn är avstängd och moderkortet inte har ström, flytta en bygel och således kortsluta ett par pinnar under några sekunder. Detta medför dock att man måste öppna sitt chassi, och det hade naturligtvis varit smidigare med någon form av nollställning som inte involverar fysiskt arbete. En del moderkorts BIOS ignorerar de valda BIOS-inställningarna om en viss knapp trycks ner under uppstarten, och en sådan lösning hade varit perfekt på detta moderkort. Troligen går en sådan funktion att implementera i BIOS, och vi kan inte annat än hoppas att tillverkaren väljer att göra det i en framtida BIOS-uppdatering.

Vi provade naturligtvis att belasta moderkort hårt med hjälp av det massiva prestandatestningsprogrammet 3DMark03, och detta visade sig inte vara något problem ens efter ett halvt dygns körning. Detta är något man naturligtvis ska förvänta sig och kräva av ett moderkort, men som givetvis är viktigt att testa. Många moderkort brukar ha stabilitetsproblem och/eller prestandaproblem då man har minnen monterade i samtliga minnesplatser. Vi provade att montera tre stycken enkelsidiga 256 MB PC3200 DDR-SDRAM-minnen på moderkortet med framgång, moderkortet var lika stabilt som med en modul monterad. Vi märkte inte heller av någon nämnvärd prestandaförsämring med minnen monterade i samtliga minnesplatser.

Prestandatester

Prestandan är naturligtvis en mycket viktig faktor när vi ska dra slutsatser om ett moderkort. Vi har valt att jämföra detta moderkort med två andra nForce2 Ultra 400-baserade moderkort, närmare bestämt Abit NF7-S 2.0 och DFI NFII Ultra LANParty. Prestandaresultat från det KT600-baserade Abit KV7 finns även med, men som vi kunde konstatera i recensionen av det kortet så presterar det inte riktigt i klass med nForce2-baserade kort.

Alla tester kördes två gånger, och sedan togs medelvärden fram.
Siffrorna inom parantes i diagrammen skall tolkas som (busshastighet/minnesfrekvens).

WCPUID 3.1a

Vi börjar med att titta på den exakta busshastigheten, eftersom denna inte tenderar att hamna exakt på den frekvens som processortillverkaren specificerar (166,67/333,34 MHz för "333 MHz" och 200,00/400,00 MHz för "400 MHz"). Mellan vissa moderkort finns det ganska stora skillnader, och dessa skillnader är väsentliga att känna till när man drar slutsatser om prestandaskillnader moderkorten emellan. För att titta på den exakta busshastigheten använde vi oss av WCPUID 3.1a. Siffrorna anger antal MHz.

Här kan vi konstatera att de nForce2-baserade moderkorten hamnar på identiska frekvenser, vilket beror på att korten använder liknande klockgeneratorer. Frekvenserna hamnar dock väldigt nära specificerade klockfrekvens och avviker inte anmärkningsvärt. Det KT600-baserade KV7 avviker dock runt en halv procent vid den lägre frekvensen och runt en procent vid den högre, och i båda fallen hamnar frekvensen över specificerat värde. Detta kan onekligen vara bra att känna till då vi drar slutsatser om hur korten presterar.

SiSoftware Sandra 2003 MAX3! 9.73

Vi inleder själva prestandatesterna med att ta en titt på den teoretiska minnesbandbredden med hjälp av det mycket kända programmet SiSoftware Sandra 2003. Detta program mäter hur moderkortet klarar av hantera olika typer av uppgifter, och är ett bra verktyg för att ställa moderkort mot varandra. Sifforna anger MB/s och högre värden ses som bättre.

Här ser vi att de nForce2-baserade korten presterar i princip likvärdigt, dock är Albatron-kortet något slöare än de övriga nForce2-baserade korten. Skillnaden mot Abit NF7-S är dock runt två procent, med andra ord inte särskilt stor. Tittar man på prestandasiffrorna från det KT600-baserade KV7 så ser man att skillnaden mot Albatron KX18D Pro II inte är särskilt stor, men betänker man att KV7 har högre klockfrekvenser vid de två busshastighastigheterna så förstår man att Albatron-kortet i grund och botten presterar bättre.

PCMark2002

PCMark2002 är liksom Sandra ett program som testar hur datorn hanterar vissa specifika uppgifter. Vi har givetvis även här valt att titta på minnesbandbredden, eftersom det är det ända som egentligen skiljer moderkorten åt i program som dessa. Siffrorna anger antal poäng, och högre värden tolkar vi även här som bättre.

Här ser vi i princip samma tendenser: Albatron-kortet presterar något sämre än de andra nForce2-baserade korten men skillnaden är förhållandevis liten.

3DMark2001 SE (build 330)

Vi har givetvis även testat moderkorten i prestandatestningsprogrammet 3DMark2001 SE som mäter hur systemen presterar vid tung 3D-hantering. 3DMark är som bekant mycket använt bland hårdvarutestare, och en recension utan prestandatester från detta program skulle inte kännas komplett. Vi har inte valt att använda den nya versionen av detta program, eftersom det har så höga krav på grafikprestandan att det blir svårt att urskilja några prestandaskillnader mellan moderkorten med det grafikkort vi hade tillgång till. Siffrorna i diagrammet anger antal poäng och högre värden ses som bättre.

Här ser vi mer eller mindre samma tendenser, dock har skillnaderna räknat i procent minskat i detta test jämfört med de tidigare. Detta beror troligtvis på att grafikkortet alternativt processorn blev begränsande för prestandan.

Quake III Arena 1.32

Sandra, 3DMark och PCMark i all sin ära, men det är ändå hur korten presterar i verkliga applikationer som är väsentligt. För att testa detta har vi valt ut två populära spel, Quake III och demoversionen av Unreal Tournament 2003.

Vi börjar med att titta på hur korten presterar i Quake III. Inställningen High Quality användes, det vill säga upplösningen 800x600 och ett färgdjup på 32 bitar. Demosekvensen som användes var "four". Siffrorna anger antal bilder/sekund och högre värden ses som bättre.

Återigen ser vi precis samma tendenser, och jämför vi KX18D Pro II med NF7-S så presterar det sistnämnda lite drygt tre procent bättre. Skillnaden mellan KX18D Pro II och det KT600-baserade kortet blir mer påtaglig här än i de tidigare testerna.

Unreal Tournament 2003 Demo

Vi går vidare och tar en titt på hur korten presterar i demoversionen av Unreal Tournament 2003. Vi har använt oss av det så kallade flyby-testet samt upplösningen 1024x768. Siffrorna anger antal bilder/sekund och högre värden ses som bättre sådana.

I detta test ser vi samma tendenser, dock är skillnaderna här mindre. Detta beror troligen på att processorn eller grafikkortet blir en flaskhals för prestandan.

HD-Tach 2.61

Vi har även valt att undersöka hårddiskprestandan, eftersom denna tenderar att skilja mellan olika chipsets. För att göra detta har vi använt oss av två tester i benchmarkprogrammet HD-Tach 2.61.

Vi börjar med att ta en titt på den genomsnittsliga överföringshastigheten. Siffrorna anger antal MB/s och högre värden ses som bättre sådana.

Här ser vi ingen nämnvärda skillnader, och de skillnader som finns ligger helt inom felmarginalerna som är normala vid hårddisktester.

Vi går vidare och tar en titt på processorbelastningen när hårddisken används hårt. Siffrorna anger antal procent, och lägre värden ses som bättre.

Inte heller i detta hårddisktest kan vi konstatera några att det finns några nämnvärda skillnader.

För att sammanfatta prestandan så presterar det nForce2 Ultra 400-baserade Albatron KX18D Pro II helt klart bra, dock är prestandan något sämre än hos de Abit NF7-S och NFII Ultra LANParty som baseras på samma chipset. Prestandaskillnaden är endast runt två procent, alltså knappast märkbar i praktiken. Vi kan också i denna recension konstatera att de nForce2 Ultra 400-baserade korten onekligen presterar bättre än det KT600-baserade Abit KV7, dock kan man diskutera om prestandaskillnaden verkligen är så stor att den märks i praktiken.

Slutsats

Albatron KX18D Pro II finns inte tillgängligt på de svenska butikshyllorna ännu, men det uppskattade priset ligger på runt 1000 kr, respektive 900 kr för den mindre funktionsrika Pro-varianten. För tusenlappen får man alltså ett socket A-moderkort med inbyggt stöd för Serial ATA, FireWire, Ethernet-nätverk samt NVIDIAs SoundStorm-system. Man får dessutom utmärkta överklockningsfunktioner, dock är prestandan något lägre än konkurrenterna men prestandaresultaten får helt klart betraktas som godkända med tanke på att skillnaden knappast var stor.

Vår slutsats är alltså att detta moderkort är ett som man bör titta efter om man är ute efter ett hyfsat socket A-moderkort med i förhållande till priset många integrerade funktioner. Tillgängligheten är dock som sagt obefintlig, och egentligen återstår det att se om kortet verkligen hamnar på ett pris runt 1000 kr eller inte. Om så är fallet så är detta helt klart ett prisvärt socket A-moderkort.

Fördelar Nackdelar
Lågt uppskattat pris. Saknar hål runt sockeln.
Dubbla BIOS-kretsar. En del andra missar i layouten.
Utmärkt integrerat ljud. (Obefintlig tillgänglighet).
Utmärkta överklockningsfunktioner.  



21/09-03 | Daniel Rufelt | xx@64bits.se