Counter-Strike: Condition Zero
Inledning
Multiplayer vs Singleplayer
Stram uppbyggnad
Samma gamla motor
Ingen riktig spänning
Slutsats
Skärmdumpar
|
Counter-Strike: Condition Zero |
|
Ett stort tack till Vivendi Universal för att de bistod med produkten för recension.
| Testsystem | |
| CPU: | AMD XP 3000+ |
| Moderkort: | ABit NF7-S |
| RAM-Minne: | 512MB PC3200 DDR |
| Grafikkort: | Geforce4 4200 128MB @ 800x600 |
| Ljudkort: | Soundblaster Live 5.1 |
| Operativsystem: | Windows 2000 Professional - SP4 |
| Cirkapris: | 249:- |
Den första frågan jag ställde mig själv när jag över huvud taget hörde talas om att det skulle släppas en singeplayer-version till succén, var “Counter-Strike i singleplayer? No way!”.
– Jag ser dig, men jag tänker inte skjuta....eller varför inte...
– Du skjuter mig, ju! Nej, jag tänker inte skjuta tillbaks.
– Det där vapnet ser bra ut! Det tänker jag inte plocka upp.
Efter ett tag tröttnar man rejält och drar i stället i med något så idiotiskt som att höja svårhetsgraden. Beklagligt.
Counter-Strike: Condition Zero hade många välmående skärmdumpar under höstterminen 2003. Men efter att beta-testerna fått riktigt usel kritik gjordes spelet om. Den så hårt kritiserade versionen slängdes dock inte, utan följer också med på dessa CD:s (tre stycken till antalet), vilket resulterar till en förtretligt lång installationsprocedur.
Väl installerat finner du två delar som du kan starta; Condition Zero och Deleted Scenes. Condition Zero är själva spelet i sig, så som det har “släppts” och Deleted Scenes är versionen som den var tänkt från början. Jag lät de borttagna scenerna ligga ett tag.
Den meny som först ploppar upp låter dig välja mellan tre spelsätt: Tour of Duty, Custom Game och den klassiska multiplayer-versionen, som är precis som nuvarande version 1.6 med Steam. Det enda skillnanden är att du har tillgång till bottar. Men när du väl är ute på nätet, vad ska du då med dem till?
I Tour of Duty döljer sig en hel del överraskningar. Att förtälja är att många av dessa är tråkiga sådana. Det första du ska göra är att skapa ett användarkonto. Bry dig inte om att döpa din spelare till Sergeant Olsson, Korpral Qvist eller Löjtnant Dahlgren – dina lag- och motspelare kommer ändå bara att heta tråkigheter som Tommy eller Ruby. Sen är det dags att välja svårhetsgrad. Tro dock inte för guds skull att easy passar dig bäst. Om du kvarstår vid det valet bör du dra på dig en bakfylla först. Inte heller expert är något att rekommendera, inte ens för proffsen. Steget efter detta är det mest intressanta i hela spelet, att välja bana. Du kommer säkerligen inte förvånas över att det är en massa nya banor som du ska spela. När du väl spelar dem kommer chocken.
Tour of Duty består av sex omgångar, med tre banor per omgång. Här ska du klara av uppdrag som att döda terrorister med speciella vapen, rädda x antal gisslan eller helt enkelt hålla sig vid liv. Det som verkligen gör en kraftigt irriterad är dramat mellan polisstyrkan och gisslan. Du kommer med största sannorlikhet stöta på en terrorist som sitter kvar vid räddningszonen, dit du ska föra gisslan. När du lättnats över att du lyckats eskortera de stackarna, bryter helvetet löst. Antingen dödar terroisten dina gisslan eller så dör du. Mellantingen upplever du sällan. Och du måste spela om banan och försöka att rädda minst fyra stycken gisslan. Igen. Har du nu mer otur hinner dina lagkamrater döda alla motståndare innan du räddat gisslan. Riktigt enerverande.
Den andra varianten på banscenario är de så kallade de-banorna (det förra var cs-banor). Se till att terroristerna inte spränger sin C4 på en av två möjliga bombplatser. En betydligt lättare uppgift.
Efter att ha klarat en bana får du Reputation Points som du använder för att "köpa" nya och bättre lagmedlemmar. Och när du klarat tre banor låser du upp en ny omgång. Klarar du alla sex omgångar får du en medalj i din samling och Valves svartvita credits-lista. Yippie!
Jaha, har jag låst upp nåt spännande nu? Faktum är att du inte alls har det. Här tar spelet slut. Du får inte ens spela nåt uppdrag som terrorist. Vill du spela banorna igen är det bara att ta custom game. Ja, du kan faktiskt stanna kvar vid custom game i stället för att byta svårhetsgrad. Det är samma sak. I Tour of Duty har du samma möjlighet som i custom game. Döda bottar, ändra startsumman av pengar eller ändra gravitationen. En missad spärr?
Condition Zero kommer inte som en chock rent grafiskt. Det bygger på samma motor som 1.6. Det är förvisso en del uppiffningar på alla banor, de är snyggare i utseendet, men knappast rent grafikmässigt. Vill du i stället få en chock bör du ta dig en titt på de Borttagna Scenerna. Nya och läckra modeller till vapen och karaktärer ger inte den gamla trista Counter-Strike-känslan. När det kommer en uppföljare vill man ju bli överraskad, eller hur? Valve kunde tjänat mer gott rykte genom att låta dessa modeller få vara kvar i den “riktiga” versionen.
Efter ett tag börjar man undra vad skillnaden egentligen är, gentemot CS 1.6. Man kan klicka runt bland andra menyer som har lite annorlunda design och det finns inbyggda bottar. Nybörjaren får även lite hjälp på traven med diverse meddelanden som ploppar upp längst upp till höger. Men för den erfarne är dessa bara i vägen, och jag har ännu inte hittat nåt sätt att stänga av dem. Det känns aldrig som man är på några uppdrag för att rädda gisslan. Och man känner aldrig någon fara i att terroristerna ska komma.Counter-Strike: Condition Zero är ljusår från en revolution inom spelbranchen. Ett bräckligt försök att göra en uppföljare till en jättesuccé. Enligt mig skulle Valve satsat på sin ratade version och kollat på de saker som kunde förbättrats. Det är väldigt, väldigt likt Half-Life, men med lite tid hade det kunnat gå susen och Counter-Strike hade haft sin välförtjänta singeplayer-upplaga. Nu har Valve i och för sig sagt att de borttagna scenerna ska bli ett nytt spel, så småningom. Sålänge får vi vänta på version 1.7 av Counter-Strike och upplaga nummer 2 av Half-Life.
| Fördelar | Nackdelar |
| Ja du... | Tyvärr, allt för många. |
 |
 |
 |
 |
 |
 |