iRiver iHP-100

Inledning
Vad är det vi har att göra med?
Spelaren i närbild
Stora displayer
Fjärrkontrollen
Radio och inspelning
Ljudkvaliteten
Filhantering och databaser
Överföringshastighet
Praktisk användning och uppgraderbarhet
Slutsats
Uppdateringar


Ett stort tack till IriverNordic/Directman som lånade ut spelaren för recension


18/10-03 | Illuwatar | illuwatar@techie.com

Inledning

De flesta känner nog till företaget iRiver vid det här laget. Kompakta, finessrika och uppgraderingsbara mp3-spelare är deras kännemärke. Förstås ligger inte ett sådant företag och vilar, utan nya produkter kommer ut på löpande band. När nu många andra tillverkare har en (eller fler) hårddisk-baserade modeller vill förstås inte iRiver vara sämre, så man har knåpat ihop en modell som skall ta upp kampen med de stora drakarna som Apple och Creative. Modellen jag har fått möjligheten att testa och utvärdera för 64bits räkning kallas iHP-100 och är försedd med en hårddisk på 10 GB.

Vad är det vi har att göra med?

Innan vi går in på hur denna spelare fungerar i praktiken skall lite information och data räknas upp. Enklast är med en tabell:

Lagringsmedia: 1.8" hårddisk på 10 GB (9.29 GB formatterat)
Filformat, uppspelning/visning: MPEG 1/2/2.5 Layer 3 (MP3) 32 kbps - 320 kbps, WMA, ASF, WAV (16 bit, 11/22/44.1/48 kHz) & OGG Vobis (efter firmware-uppgradering), textfiler & WinAmp spellistor (.m3u)
Filformat, inspelning: MP3 (40 kbps till 320 kbps) & WAV (16 bits, 44.1/48 kHz)
Inspelning från: Inbyggd mono-mikrofon, stereo analog line, stereo digital (SPDIF)
Testad firmware-version: 1.10 E
Uteffekt, hörlursutgång: 2 x 20 mW i 16 ohm
Frekvensomfång: 20 - 20 000 Hz
Signal/brus-förhållande (S/N): 90 dB (MP3), 50 dB (FM-radio)
FM-tuner: 87.5 MHz - 108 MHz, hörlurssladden är antenn
MP3-information: ID Tag V1, ID3 V2 2.0, ID3 V2 3.0
Utgångar: Hörlurar, line-ut, optisk digital ut (SPDIF)
Ingångar: Line-in, optisk digital in (SPDIF), extern DC
Interface till PC: USB 2.0
Batteri: Internt, ej utbytbart, lithium-polymer,
1300 mAh
Extern matningsspänning: DC 5.0 V, 2 A
Speltid: ungefär 16 timmar (enligt tillverkaren)
Storlek: 60 x 19 x 105 mm (bredd x djup x höjd)
Vikt: 160 g

Nu när alla siffror och parametrar har rabblats upp är det dags att titta på produkten. Spelaren levereras i en kompakt kartong där själva apparaten med tillhörande fjärrkontroll ligger fullt synliga under ett plastskydd. Resten av tillbehören ligger dolda i de delar av lådan som är täckta. Lådan innehåller både papp och plast, vilket måste separeras innan återvinning. Detta är dock inget stort problem eftersom plasten inte är limmad till kartongen.

När man nu har lyckats få ut spelaren och dess tillbehör ur lådan slås man av hur mycket som låg däri. Allt som man behöver för att komma igång finns inkluderat.


Innehållet i lådan:

Det enda som egentligen saknas är en specialkabel för de optiska in-/utgångarna. Dessa är nämligen av den speciella typ som även Sony använder. Dessa bygger på 3.5 mm teleproppen där fibern mynnar ut i spetsen på kontakten. På detta sätt kan man kombinera optisk digital signal i samma uttag som den elektriska linjesignalen. Att hitta en sådan kabel bör dock inte vara något problem eftersom den används av flera stora tillverkare. Vill man kunna koppla in spelarens linjein-/utgångar till ett HIFI-system av lite dignitet krävs även en annan kabel där ena änden är försedd med vanliga phonokontakter (RCA).

Spelaren i närbild

Nu är det dags för en djupare analys av iRivers nya skapelse. Spelaren följer en i dag vanlig stil för hårddiskbaserade mediaspelare. Detta innebär en större huvudenhet som innehåller lagringsmediat och all erfoderlig elektronik samt batteriet. Vid denna hänger en trådansluten fjärrkontroll som i detta fall är försedd med en egen display (utöver huvudenhetens stora LCD). Hörlurarna ansluts till spelaren via uttag i fjärkontrollen. När man tar i enheten slås man direkt av den solida känslan. Den känns vare sig plastig eller lätt på ett billigt sätt. En bidragande orsak till detta är chassit (skalet) som är gjort av magnesium. Övriga detaljer är av plast i olika färger och sammansättningen håller god precision. Inget glappande och knakande här inte.

Vi börjar med en djupdykning i huvudenheten och tar en närmare titt på vad den klarar av. Framsidan av apparaten är försedd med en stor bakgrundsbelyst grafisk LCD samt en joystick-liknande kontrollknapp. Övriga kontroller och uttag har spridits ut på apparatens kortsidor. Den enda sidan som saknar uttag eller knappar är baksidan. Där har man i stället placerat etiketter som visar modellnummer och dylikt samt varningar som talar om vad man inte bör göra med spelaren.


När det gäller bärbara spelare är storleken och vikten två viktiga parametrar att ta hänsyn till. Denna spelare tillhör det smidigare släktet där bland annat iPod huserar. Tyvärr har jag ingen sådan att jämföra med. Om jag däremot jämför med de andra mp3-spelarna jag har så blir resultatet som bilderna nedan visar. Flash-baserade spelare (en iFP-190 på bilderna) är fortfarande mindre i storleken (och även i minnet), men hårdiskbaserade spelare av äldre typ är klumpigare (bilderna visar en Archos 10 GB Jukebox). Det som har gjort hårddiskspelarna mindre är två saker: själva hårddisken och batteriet. I Archos-spelaren används en vanlig laptop-disk (2.5", 9 mm tjock) som skall jämföras med iRivers disk på 1.8" (disken längst till höger på vänstra nedre bilden).


Tittar man på batterierna så använder Archos fyra vanliga AA-celler av NiMH-typ. iRiver har i stället valt att använda ett Lithium-polymerbaterri på 1300mA. Denna typ av batteri kan formas i princip till vad som helst och därmed kan det göras mycket utrymmeseffektivt. Den nedre högra bilden visar batteriet monterat mot apparatens baksida. Nackdelen med ett sådant batteri är att man inte kan byta ute i fält om det skulle ta slut (vilket lätt kan göras i Archos-fallet). Dessutom är batteriet fast monterat i spelaren, så det kan inte bytas utan att hela spelaren måste dissikeras.

Att använda spelaren är enkelt tack vare de relativt få kontrollerna. Alla huvudfunktioner nås med hjälp av joystick-knappen på spelarens framsida. Tyvärr kunde just denna kontroll ha gjorts bättre. Den är nämligen gjord av en ganska hård och hal plast. Detta i kombination med att knappen inte sticker ut så mycket gör det svårt att trycka den åt sidorna. Risken blir att man trycker in knappen i stället för att föra den åt sidorna. Detta hade kunnat lösas genom att göra knappen av ett gummiaktigt material i stället, ungefär som styrpinnen på laptops. Övriga kontroller sitter på spelarens långsidor och skapar inga problem med handhavandet.

På spelarens vänstra sida hittar man mikrofonen för diktafonfunktionen (röstinspelning duger den till, inget mer) samt tillhörande knapp för att starta inspelningen. Den är försedd med den klassiskt röda pricken, så det är ingen tvekan vad den skall användas till. Förstås startas all inspelning med denna knapp, inte bara från mikrofon. Under uppspelning fungerar denna knapp som väljare av equalizer-läge.


Tittar man på spelarens högra långsida hittar vi ytterligare tre tryckknappar och ett skjutreglage. Reglaget är knapplåset som förhindrar oönskade tryckningar när spelaren är utom synhåll. De tre knapparna är (från höger till vänster i bilden ovan): play-pause/power-on samt val av radio/mp3-spelare, stop/power-off, uppspelningsläge (olika repeteringslägen bland annat).

In- och utgångarna hos spelaren har samlats på dess kortsidor. I toppen hittar man alla "ljudmässiga" uttag: hörlurar, fjärrkontroll, line-in/ ut samt de digitala optiska in-/utgångarna (delar samma fysiska uttag som line-uttagen). Alla uttag som bär ljudsignaler av någon form är av standardtyp (även de kombinerade analoga/digitala uttagen är en standard som är vanlig bland bärbara enheter som MiniDisc). Endast fjärrkontrolen ansluts med en speciell multi-kontakt.


På spelarens undersida sitter uttaget för extern matningsspänning (5V DC) som både laddar batteriet och fungerar som kontinuerlig strömkälla när man vill köra obegränsat. Anslutningen till datorn sker via USB 2.0 och kontakten för denna sitter också på undersidan. Denna kontakt är av en specialtyp, vilket gör att man inte kan använda valfri USB-kabel. Mellan dessa två uttag hittar man ett litet hål som innehåller en "dold" reset-knapp. Kan vara bra att ha ifall spelaren skulle haka upp sig...

Stora displayer

En av de mest synliga egenskaperna hos denna spelare är den stora displayen som täcker nästan halva framsidan. Den är en grafisk, bakgrundsbelyst LCD som kan visa åtta rader text samt diverse symboler. En upplösning på 160 x 128 pixlar i kombination med fyra nivåer på svärtan hos pixlarna gör den lättläst. Bakgrundsbelysningen är moderiktigt blå-vit och ger en skaplig jämnhet över hela displayens yta. Ljuset är något starkare på displayens högra sida (där lysdioderna verkar sitta) men i praktiken är detta inte störande. Tiden som bakgrundsbelysningen är på går att ställa i konfigurationen och man kan välja olika för batteridrift och nätdrift.

Spelaren har två huvudmenysystem där det ena är avsett för navigering mellan alla låtar som kan lagras på disken. Det andra är avsett för konfiguration av spelaren. Först ut är musikmenyerna. Man har fem olika navigeringsmetoder att välja på: artist, album, musikstil, låttitel samt ett filväljarläge ("File Explorer"). För att klara av detta konststycke använder spelaren en indexfil som skapas utifrån låtarnas ID-tags (mer om detta senare). Skulle denna fil saknas eller vara skadad fungerar bara filväljarläget.

Val av navigeringsmetod Val på artist
Val på albumtitel Val på musikstil
Val på låttitel "File Explorer"
Ner ett steg i katalogträdet WinAmp-playlists funkar fint

När man väl valt sin musik och börjat lyssna visas en hel del information under tiden som musiken spelas. Volymen ändrar man lätt med joysticken eller fjärrkontrollen. De två staplarna vid sidan om tidsvisaren är VU-mätare som skall följa musiken. Jag tycker dessa är lite slöa och följer ljudet dåligt. Kanske det beror på displayen (LCD är inte så snabbt) eller så orkar inte spelarens elektronik med i svängarna. Dessutom saknar jag någon form av "visualization" (onödigt grafiskt ögongodis som rör sig i takt med musiken). Med den stora displayen skulle det ha sett imponerande ut, men eftersom spelaren för det mesta ligger gömd i någon ficka eller väska i sitt fodral så har det inte så stor praktisk betydelse. Men för en sann "prylnörd" är sådana finesser ett stort plus i kanten.

När musiken spelas Ändring av volymen

En sak som jag gärna hade sett är en funktion som gör det möjligt att välja storlek på typsnittet i displayen. Trots de åtta raderna ser man sällan hela låtnamnen, vilket gör att spelaren måste scolla dessa över skärmen. Under tiden man lyssnar gör detta inte så mycket, men när man letar runt på hårddisken är det lite irriterande att inte kunna se allt (eller åtminstone mer) av fil-/låtnamnen. Detta skulle kunna lösas med ett val i konfigurationen där man får välja ett mindre typsnitt som medger mer text samtidigt på displayen. Detta gäller även fjärrkontrollens display där detta är än mer markant.

Den andra menytypen är för att kunna konfigurera spelarens alla funktioner. Här går det mesta att påverka, från hur displayerna skall uppföra sig till ljudbilden och uppgradering av spelarens mjukvara. Här har man dessutom använt ett mindre typsnitt för de olika delmenyerna så att all text kommer med. All hantering av dessa menyer utförs med joystick-knappen eller med ett av fjärrkontrollens reglage. Nedan visas några exempel på hur konfigurationsmenyerna ser ut. Av utrymmesskäl kan inte allt visas, detta är trots allt ingen manual för spelaren...

Konfigurationsmenyns startsida Generella parametrar
Val av equalizerinställningar SRS-menyn

Fjärrkontrollen

En praktisk detalj som är nästan ett krav på en spelare av denna typ är fjärrkontrollen. Denna möjliggör full kontroll av alla funktioner utan att man behöver rota fram spelaren ur väskan eller fickan varje gång. Att det inte finns något media att byta under resans gång gör denna funktion än mer viktig eftersom det inte blir naturliga pauser där spelaren måste fram (som för CD-spelare och MiniDiscs till exempel). Här har iRiver lyckats mycket bra. Fjärrkontrollen till iHP-100 är inget mindre än en full replikering av den stora enhetens kontroller och display. Just detta gör att den sticker ut från mängden och tar ledningen. Ytterst få tillverkare sätter in en LCD i fjärrkontrollen, än färre ser till att alla funktioner kan hanteras därifrån. Displayen på fjärrkontrollen är av samma typ som på iRivers små flash-baserade spelare, vilket innebär full grafik och text i fyra rader. Dessutom är den bakgrundsbelyst med ett trevligt blått sken.


Fjärrkontrollen ansluts till huvudenheten med hjälp av en ganska lång kabel med en specialkontakt. När man använder fjärren måste hörlurarna anslutas till denna eftersom hörlursuttaget på själva spelaren blockeras av fjärrens kontakt. Effekten av detta är att det kan bli lite mycket kabel att hålla reda på eftersom både fjärrkontrollens och lurarnas sladdar är ganska långa. Använder man andra lurar än de som följer med är risken stor att kontakten inte passar i fjärrkontrollen. Hålet runt kontakten är nämligen lite litet för de flesta pluggarna. Detta har iRiver löst genom att skicka med en liten adapterkabel.

Kontrollerna på fjärren är ganska många men mycket bra (bättre än på själva spelaren). Play/stop-knapparna är det ingen tvekan om var de sitter. Dessa dubblerar dessutom som on/off-knappar. Utöver dessa finns ett knapplås samt tre vipphjuls-reglage för alla övriga funktioner. Dessa vipphjul är mycket bra lösningar som är lätta att använda. Man väljer funktion genom att vippa hjulen i sidled. För att aktivera funktionen eller bekräfta ett val trycker man in hjulet. Hjulen är räfflade vilket ger ett bra grepp trots att de inte är så stora.


Displayen på fjärrkontrollen är lite unik genom att den kan visa allt som den stora på huvudenheten. Allt visas bara i ett mindre utförande. Här ser man ännu tydligare behovet av ett mindre typsnitt. Det är inte mycket man ser av filnamnen när man försöker navigera runt bland allt som kan rymmas på disken. Det typsnitt som används i inställningsmenyerna skulle fungera bra för låtarna också (som ett alternativ till det ordinarie typsnittet).

Under tiden musik spelas Navigationsmenyn
"File Explorer" WinAmp-spellistor
Konfigurationsmenyn Ljudinställningarna

Radio och inspelning

Utöver möjligheten att lyssna på musik från hårddisken finns lite annat att göra med spelaren. Tröttnar man på den musik som man har med sig eller om man vill följa nyheterna eller sporten finns det en FM-radio att tillgå. Denna radio är som man är van vid med digital stationssökning (både manuell och automatisk), 20 programminnen (spelaren kan söka och programmera kanalerna automatiskt) och stereomottagning. Som antenn används hörlurssladden. Ljudkvaliteten är som sig brukar hos dessa integrerade mottagare, skaplig utan att höja några ögonbryn. Vill man få bra mottagning med full stereo gäller det att inte sitta i en allt för mörk radioskugga. Känsligheten hos mottagaren är inte bland de bästa (dock inte sämre än andra inbyggda mottagare och små bärbara radioapparater som jag har testat). Är man ute efter att lyssna mycket på radio är inte denna spelare ett förstahandsval, speciellt när man inte kan spela in från radion till hårddisken.


Om man nu vill utöka sin samling mp3-filer utan att ha tillgång till en PC för kodningen finns även denna möjlighet. iHP-100 har nämligen försetts med en inspelningsfunktion som kan ta emot tre olika signaltyper: monomikrofon, analog stereo linjesignal och optisk digital SPDIF-signal. Mikrofonen är huvudsakligen tänkt för röstinspelning och kvaliteten blir därefter. Det är inget som passar för live-inspelningar. Vill man göra detta får man skaffa sig en extern mikrofonförstärkare och använda line-in i stället. Just denna ingång tillåter inspelning från i princip vad som helst som kan lämna en passande signal. Vilket innebär att man kan exempelvis rippa sina vinyl via ett passande försteg och få dessa som mp3-filer. Den digitala ingången gör samma sak men i den digitala domänen. All utrustning som kan ge ifrån sig en 16 bit/ 44.1 kHz alternativt 16 bit/48 kHz bitström enligt SPDIF-standarden går att spela in från. Det enda som man inte kan spela in från är den inbyggda radion, vilket är en miss. Möjligheterna här med det stora lagringsutrymmet hade varit idealiska för att "banda" långa radiosändningar.

Valet på inspelningsformat är rätt så fritt. Man kan spela in till mp3-filer med bitraten 40 kbps upp till 320 kbps samt till 16 bits WAV-filer med samplingshastigheten 44.1 kHz eller 48 kHz. Tyvärr så kan man inte namnge de inspelade filerna i själva spelaren. Detta får man göra när man har fört över dem till sin PC. Man kan inte heller radera filer från hårddisken direkt i spelaren, vilket kan bli en nackdel om man spelar in mycket och inte har en dator inom räckhåll.

Utöver dessa två extrafunktioner finns en bonus: man kan läsa textfiler på displayen. Helt vanliga textfiler (utan formattering) läggs i en speciell katalog på hårddisken som spelaren sedan kan läsa ifrån. Detta är dock inget att läsa långa böcker med eftersom för få tecken får plats på bredden, vilket skapar jobbiga radbrytningar. Även här skulle man ha nytta av ett mindre typsnitt. För små minnesanteckningar fungerar det dock bra. Man kan förstås inte skriva in text på spelaren, allt måste skrivas utanför i en PC och sedan föras över.

Textläsarläget Direkthopp på bytenivå

Ljudkvaliteten

Den viktigaste aspekten när det gäller musikmaskiner är ljudkvaliteten vid avlyssning. Här fortsätter iRiver att leva upp till sitt rykte. Ljudkvaliteten ligger i det övre toppskiktet under förutsättning att man använda hörlurar med lite kvalitet. Lurarna som följer med är för ovanlighetens skull användbara med ett godtagbart ljud. Det kan dock inte jämföras med kvaliteten från lurar i det övre segmentet, så man vinner fortfarande på att uppgradera denna del. Förstås bör man se till att ha bra ljudfiler eftersom ingen spelare kan rädda dåligt kodade mp3:or.


Lyssningstesterna har gjorts med tre olike lurtyper: de som föjer med spelaren, ett par ur Sonys Fonotopia-serie (öronproppar) samt Sennheiser HD 575 (heltäckande lur, modell större). Dessutom har mp3-filer av olika kvalitet använts samt olika musikstilar från klassiskt till hårdrock. Den mesta musiken har rippats från CD med AudioGrabber och sedan kodats till 192 kbps med LAME-kodaren (inställd på high-quality). Musik med annan (lägre) bitrate var från blandade källor för att simulera den vanligaste användningen av mp3 (ladda ner och lyssna, man har ingen större kontroll på kvaliteten). Jämförelse mellan mp3 och Ogg-Vobis har tyvärr inte kunnat göras eftersom den uppdateringen har vid skrivandes stund inte kommit ut.

Möjligheterna att påverka ljudbilden är stora. Till och börja med har man de "vanliga" sex equalizerlägena (fem fördefinerade, ett för valfria inställningar). Jag saknar dock den riktiga 5-bands equalizern som finns i min iFP-190. I stället finns en bas-/diskantkontroll som trots allt fungerar bra. När det gäller bas så finns denna vara i rikliga mängder. Man kan lätt få upp ett riktigt djupdunk med hjälp av tonkontrollens basreglage och ett par feta lurar.

Skulle detta inte räcka finns det en speciell DSP-funktion för att skapa ljud med större volym och dimension. Detta kallas SRS och har sin egen konfiguration. När SRS aktiveras kopplas den vanliga equalizern bort, vilket gör att dennes inställningar inte fungerar ihop med SRS-läget. Personligen har jag aldrig varit vän av dessa DSP-funktioner och SRS gör inget för att ändra på detta. När funktionen kopplas på blir ljudet markant uttunnat och underligt. Hur jag än mixtrar med alla inställningar (det finns ett antal) får jag aldrig till ett ljud som gör mig nöjd. Det låter "billigt ljudkort" över det hela, inget för seriös musiklyssning som jag ser det. Både substansen i ljudet och tyngden i basen faller bort. Hade equalizern kunnat användas samtidigt som SRS skulle man nog kunna ha kompenserat upp det hela och fått ett bättre resultat.

Filhantering och databaser

Vitsen med att äga en bärbar hårddisk (vare sig den spelar musik eller inte) är att det skall vara lätt att föra över filer. Enklast möjliga är när enheten blir en del av den vanliga miljön i datorn. På så sätt kan man använda de verktyg man själv föredrar i stället för att bli tvingad att använda ett av tillverkaren förbestämt program. Denna princip har iRiver följt när det gäller iHP-100. Den dyker upp som en bärbar hårddisk i datorn och kan därmed hanteras på samma sätt som övriga hårddiskar. Den fungerar med alla Microsoft-operativsystem från Windows 98SE upp till Windows XP. Tyvärr finns inget känt stöd för andra operativsystem som Linux eller MacOS (det sistnämda är lite tveksamt eftersom enligt IriverNordic skall MacOS stödjas, men på iRivers egna hemsida eller i manualen står inget om detta).

För att kunna hantera den enorma mängden musikfiler som kan läggas in på 10 GB utan att behöva ett specialprogram har man skapat ett system som integreras in Windows Filhanterare. För detta använder spelaren en indexfil (DB File) som skapas utifrån innehållet på spelarens hårddisk. Bilden nedan visar hur detta utförs: med ett högerklick på enheten som representerar spelaren.


Det enda man ser som iRiver har skapat är ett litet fönster som visar hur långt uppdateringsprocessen har gått.


Detta system ligger som grund för de fem olika navigeringslägena som visades tidigare i recensionen. Saknas indexfilen eller om den är skadad kan man bara använda filväljaren hos spelaren (den behöver inget index eftersom den jobbar direkt mot disken). Indexfilen ger dock bara möjlighet till fler sökmetoder när man letar på hårddisken. iRiver har inte lagt in någon funktion i vare sig spelaren eller i datorn för att kunna skapa spellistor där man väljer själv vad som skall spelas och i vilken ordning. För att ta hand om denna bit blir det till att ta fram en gammal klassiker: WinAmp. Spelaren kan nämligen läsa de spellist-filer som WinAmp skapar. Spellistorna måste skapas på själva spelaren för att de skall fungera. Man kan inte ta färdiga listor från ett annat ställe, för dessa kan inte spelaren tyda på rätt sätt.

Överföringshastighet

Denna spelare har begåvats med USB 2.0 som gränssnitt mot yttervärlden. Detta borde innebära en markant ökning i överföringshastigheten jämfört med USB 1.1. Den teoretiska överföringshastigheten hos USB 2.0 ligger på 480 Mbps jämfört med 12 Mbps hos USB 1.1. I praktiken kommer man dock ej upp i dessa svindlande hastigheter, men skillnaden blir stor nog ändå för att motivera bytet till den snabbare versionen. För att utvärdera detta har jag utfört ett antal tester för att se hur det fungerar i praktiken.

Först lite kort om testsystemet:

Moderkort: ASUS A7N8X Deluxe (nForce 2)
Processor: AMD Athlon XP2200+
Minne: 1024 MB DDR-PC2700
Grafikkort: nVidia GeForce 4 Ti4400
Hårddisk: Western Digital 80 GB (7200 rpm, 8 MB cache)
USB-interface: integrerat i nForce 2, version 2.0
Operativsystem: Windows XP Professional SP1

Tester har även utförts på en Dell OptiPlex GX270 (Intel P4-system) samt mitt gamla AMD-system baserat på ett Epox 8K7A+ (övriga delar som i tabellen ovan) med USB 2.0 på ett PCI-kort (baserat på en chip-kombination från VIA & Nec).

Testmaterialet var dels en samling mp3-filer av varierande storlek med en total massa på 5.00 GB (delat över 1013 filer), dels några stora enkelfiler (en DVD-iso på 3.8 GB samt några mindre filer på 222 MB och 180 MB).

Först ut har vi överföring PC -> iHP-100:


Från dessa värde kan man se att enstaka, större filer går snabbare att föra över än många små. Sedan ser man också att valet av USB 2.0-hårdvara har betydelse. PCI-kortet gick aldrig att få över 0.85 MB/s, vilket motsvarar det man får med ett USB 1-interface. Eftersom jag inte har något system med "äkta" USB 1.1 får PCI-kortet representera skillnaden mellan dessa två USB-standarder. När jag såg detta bytte jag moderkortet i min PC...

Näst ut är det motsatta, iHP-100 -> PC:


Dessa resultat är svårare att se något mönster i. Som det ser ut så tar det längst tid att föra över enskilda jättefiler. Mindre, enstaka filer går snabbare. Det mest underliga är värdet från PCI-kortet. Det fungerade bättre vid läsning från spelaren än det motsatta. Fortfarande med sämre värde jämfört med modernare hårdvara. Värden från Dell-systemet saknas i denna mätning eftersom några mätningar vid överföring från dator utfördes aldrig (maskinen var inte tillgänglig vid mättillfället).

Mätningarna av prestandan utfördes med hjälp av Windows filhanterare (vanlig Copy-Paste-operation). Tiden mellan kopieringens början och slut mättes manuellt med en klocka (sekundupplösning). Detta upprepades ett antal gånger med olika filmängder. Denna mätning visar mer på praktisk användning jämfört med speciella testprogram. På detta sätt mättes både gränssnittets överföringshastighet och eventuella egenheter hos filhanteraren. Dessutom hade jag inte möjligheten att testa hårddisken direkt eftersom det skulle innebära isärtagning av spelaren samt letande efter en 1.8" -> 3.5" adapter.

Sammantaget så gör spelaren rätt för sig och uppfyller specifikationerna från tillverkaren på överföringshastigheten. iRiver anger den till 10.5 MB/s, vilket stämmer bra med verkligheten. Det gäller dock att inte ha för gammal USB 2.0-hårdvara, eftersom detta kan påverka prestandan. Sitter man med USB 1.1 är detta en bra orsak att byta upp sig.

Praktisk användning och uppgraderbarhet

Hur är nu spelaren att använda i det verkliga livet? För att kunna svara på detta har den används under ett par veckor som underhållning på mina resor till och från jobbet. Jag åker kommunalt dagligen i nästan två timmar samt promenerar runt en del, så spelaren får vara med en del. Det första jag reagerade på var att iRiver har fattat att man skall skicka med ett fodral till en så pass dyr apparat. Man får nämligen med ett formsytt fodral i svart konstläder som skyddar spelaren på ett bra sätt utan att hindra uttagen och de viktigaste knapparna.


Spelaren blir dock betydligt tjockare med fodralet på, vilket kräver sin ficka. I vissa lägen kan den kännas lite klumpig, speciellt när man har varit van vid spelare modell större tändare. Behöver man flytta mycket data är detta trots allt det ultimata eftersom både underhållning och stor datakapacitet erhålls i ett kompakt format. Man kan förstås använda spelaren utan fodralet och då känns den mycket smidigare. Då bör man se till att den får sin egna ficka så att inga repor uppstår. Den eminenta fjärrkontrollen gör dessutom det onödigt att fiska upp spelaren varje gång man behöver ändra något. Det enda med fjärren som kan bli lite trasslig är alla sladdar som blir lite långa om man har spelaren i innerfickan och fjärren fäst på kavajen/jackans utsida. Både lurarna och fjärren har minst någon meter kabel som då måste rullas upp och gömmas någonstans. Har man spelaren i en väska på axeln eller i en ryggsäck blir den längre kabeln till fjärren mer motiverad.

Passar denna spelare en joggingfantast? Eftersom jag inte tillhör denna kategori har jag inte direkt testat detta, men snabba promenader på stan har inte skapat några problem. Spelaren verkar ha ett skapligt buffertminne (exakt storlek har jag inte lyckats hitta information om) som rymmer åtminstone en normalstor mp3-låt. Detta gör att hårddisken körs ganska sällan vid uppspelning. Detta reducerar risken för skador samt förlänger batteritiden. Självklart tål inte spelaren för mycket våld. Både på spelarens baksida och i manualen markeras det tydligt att slag och stötar är direkt olämpliga. Dessutom är spelaren vare sig fukt- eller dammskyddad.

Nu passar det också att ta upp en viktig aspekt på bärbar utrustning: batteritiden. Tillverkaren specificerar ungefär 16 timmars drift på en laddning. I praktiken har det visats sig att "ungefär" är lite underdrift. Man får räkna av momsen på tiden för att komma närmare sanningen. Vid ett praktiskt test där spelaren fick ligga och köra mp3 non-stop mot en stereo ansluten via line-out kom den aldrig upp till specificerade 16 timmarna. En tid på 12 - 14 timmar är nog mera närmare sanningen, beroende på vad man gör med spelaren. Man får räkna med kortare batteritider om man skriver mycket på hårddisken (vid inspelning eller överföring från PC).

Att inte batterierna kan bytas lätt är en sak som gör spelaren lite klumpig vid längre vistelser hemifrån. Eftersom det enda sättet att fylla på med ny kraft är att ladda med den medföljande nätadaptern, måste denna alltid följa med på resan. I bilen borde man dock kunna ordna 5 V från cigarettändaruttaget utan allt för stort besvär.

En sak som iRiver har blivit kända för är den uppgraderbara mjukvaran som sitter i deras apparater (firmware). Detta följer med till iHP-100, som mycket enkelt kan ges nya funktioner och rättningar till befintliga genom ny mjukvara. Detta dessutom helt gratis, bara att ladda ner från iRivers hemsida. Denna spelare levereras från fabrik med version 1.02 utav mjukvaran. Testexemplaret var uppgraderat till version 1.10, vilket gav ett antal nya funktioner som inte fanns i fabriksversionen: SRS, m3u-stöd, textläsare samt 48 kHz in-/avspelning för WAV-filer. Detta gör den medföljande manualen snabbt inaktuell, men på hemsidan står de nya funktionerna tydligt förklarade. Inom snar framtid kommer också den mycket önskade uppgraderingen som gör uppspelning av Ogg-Vobis-filer möjligt.

Slutsats

Vad har nu kommit fram ur detta? Har iRiver lyckats med sin mission? Om detta är en iPod-dödare kan jag inte uttala mig om, men att det är en lyckad produkt trots några missar går inte att komma ifrån. En del av missarna borde gå att fixa med hjälp av ny mjukvara, men inspelning från radion är en fråga om detta är mjukvarustyrt. Är man bara ute efter en liten mp3-spelare för kortare resor är detta inte rätt grej eftersom den ä större och tyngre än flash-baserade spelare. Däremot om man flyttar filer ofta eller behöver tillgång till stora mängder musik på resor eller andra tillfällen (partyn till exempel) borde denna spelare passa bra. Behöver man dessutom kunna spela in från olika externa ljudkällor kan det inte bli mer rätt än att ha både digitala och analoga möjligheter.

Om man nu vill ha ett av dessa elektro-mekaniska underverk blir det till att lätta på lädret. Ett köp kommer göra dig ~4 500 kr fattigare. Men då har Ni begåvats med 2000-talets version av den inspelningsbara freestylen. Skulle nu inte 10 GB lagringsutrymme räcka så finns en version som har hela 20 GB att tillgå. Denna kallas enkelt nog iHP-120 och har dessutom försetts med Ogg-Vobis-mjukvaran redan från fabriken. Ni som redan har den mindre modellen eller planerar att införskaffa denna behöver som sagt inte misströsta, Ogg-stödet skall släppas till denna också. iRiver har sagt detta officiellt på sin hemsida, så det finns ingen återvändo för dem...

Fördelar Nackdelar
Komplett paket inkl. fodral Svårgreppad kontroll-joystick
Solid och elegant konstruktion Inspelning från radion ej möjligt
Många ingångar för inspelning Batteriet ej utbytbart
Mycket bra fjärrkontroll SRS - gör sig bäst avstängt
Bra displayer Kortare batteritid än specificerat
Både analog och digital utgång Ingen 5-bands equalizer
USB 2.0 = hög överföringshastighet Kräver speciell USB-kabel
Inget specialprogram för filöverföring Den kostar sina modiga slantar
Bra ljudkvalitet Inget stöd för *nix eller MacOS (?)
Uppgraderbar firmware
Läser WinAmp-spellistor



Uppdateringar

Firmware 1.16: Detta är nog den uppdatering som är mest efterlängtad av alla som har (eller planerar att införskaffa) en iHP-100. Efter att ha laddat på denna version får man fullt stöd för formatet Ogg Vorbis.

Varför är nu detta så speciellt? Vad är det som gör Ogg Vorbis bättre än mp3-formatet? Svaret är enkelt: bättre ljudkvalitet på mindre utrymme. Dessutom är det helt fritt.

För att citera www.vorbis.com:

"Ogg Vorbis is a completely open, patent-free, professional audio encoding and streaming technology with all the benefits of Open Source."

Detta säger precis vad det handlar om: en högkvalitetscodec som är helt fri att använda. Formatet mp3 är inte fritt som man skulle kunna tro. Thomson och Frauenhofer ligger bakom detta och är innehavare utav patenten som ligger bakom mp3. Dessa kräver licensering för att användas, vilket inte är gratis.

Nu till det huvudsakliga: ljudkvaliteten Ogg vs. Mp3. Jag har gjort ett antal jämförande test där samma musikstycke (taget från CD) kodades i fem olika bithastigheter (64 kbps, 96 kbps, 128 kbps, 192 kbps och 320 kbps) i båda format. För mp3-kodningen använde jag Lame inställd på high-quality. Sedan gjordes ett jämförande lyssningstest med hörlurar av hög kvalitet. Dessutom jämfördes filstorleken vid respektive kvalitetsnivå.

Dessa tester visade en sak mycket tydligt: Ogg Vorbis är ett mycket bättre format. Vid 64 kbps är en mp3 helt oanvändbar för musik. För att få acceptabelt ljud är 128 kbps ett minimikrav. Personligen kör jag aldrig mp3 under 192 kbps. Väljer man Ogg i stället får man fullt acceptabla musikfiler redan vid 64 kbps. Väljer man 96 kbps får man musikfiler som låter minst lika bra som en 128 kbps mp3 (om inte bättre). Sitter man i lite stökiga miljöer och lyssnar (exempelvis på bussen) duger 64 kbps Ogg Vorbis gott och väl. Det intressanta i detta är storleken på de kodade filerna: en Ogg-fil blir marginellt större än motsvarande mp3-fil. Detta gör att man kan fylla sina 10 GB med betydligt mycket mer musik utan att tappa i ljudkvalitet. Omvänt kan man säga att vid bibehållen kodningskvalitet (och filstorlek) får man ett mycket bättre ljud.


Utöver Ogg Vorbis så erbjuder inte version 1.16 på några andra nya finesser. Några felaktigheter i 1.10 har dock rättats till. Har du en iHP-100 och vill utnyttja detta? Enkelt - gå bara till IriverNordic och ladda ner uppdateringen. Den här helt gratis...

Jag bör påpeka att iHP-120 (20 GB-versionen) har redan denna mjukvara laddad från fabriken. Har man en sådan modell (eller planerar köpa denna) behöver man inte uppgradera för att kunna avnjuta Ogg Vorbis.

Fotnot: bilderna på den isärtagna iHP-100 och hårddiskarna är tagna av den hjälpsamma besättningen på IriverNordic.


18/10-03 | Illuwatar | illuwatar@techie.com