Big_Bird wrote:Fisk, jag vet att vi har gnabbats om det här tidigare. Men friska upp mitt minne är du snäll. Är din relativistiska hållning rörande filmvetenskap även giltig för de övriga deskriptiva konsterna?
Det vill säga: vad är din inställning till Litteraturvetenskap, dramavetenskap, konstvetenskap och musikvetenskap?
Samtlig kultur. Att ha den trädiga dumheten att påstå att man på något vis kan sätta något kulturellt på en skala och hävda att det är allmängiltigt är ett tecken på en sådan dumhet att det bara är riktigt snedseglade individer som tror det. Jag tror dock inte ens att den mest rigida recensentfånen (eg. Orvar Säfström) är så högtfärdigt arrogant att han tror att den
åsikt han yttrar är ett objektivt faktum - men det är nog ändå den profession vars relativa representation av medelmåttor är som högst. Det roliga är att samtliga av dessa medelmåttor tror att de tillför något med sitt subjektivistiska dreglande. Som om en treårig filmkunskapsutbildning på ett svenskt universitet skulle göra en mellanmjölkssvensson från just en genomsnittlig tyckare till en kunnare om vad som är 'bra', eller vad som är 'dåligt'.
Jag har blivit personligt antastad av den här typen av låtsasvetare några gånger, vid ett tillfälle så var det vid min farfars 70-årsdag. Det var en nisse som hade en utbildning i frankrike som vinsmakare och kännare, och han kunde riktigt raljera över hur ett vin smakade "som en regnig höstafton på Rue du Saussure", och när jag sade att det smakade som toalettpapper så menade han på att jag hade fel.
Uppenbarligen så förstod jag inte mina egna smaklökar, eller min egna känsloupplevelse. Jag var helt enkelt inte insatt nog i vin för att förstå att det jag just smakat (som jag fortfarande när jag erinrar mig påminner om att få toalettpapper i käften) faktiskt var gudarnas ambrosia. Att jag tyckte att coca cola var
för mig en smakupplevelse som övervägde den där <insert snitsigt franskt vinnamn> var en förolämpning för hela den kulturkännande världen.
Nu är förvisso vin-och-mattyckare särskilt duktiga på att trycka flisiga pinnar upp i sina egna rövar och hylla sin egen förträfflighet, men det grundar i samma befängda nonsens att bara för att några kulturkossor enats om att
A minsann är oemotsägligt bättre än
B så är det någon slags mätbart faktum. Det spelar ingen roll att jag tycker att pilgrimsmusslor smakar som en nykläckt snorloska, de är helt enkelt godare än en 'Super Star' med extra gurksallad på Sibylla. Det spelar ingen roll att jag tycker att 'Babel' är en av de tråkigaste och mest ointressanta filmer jag sett, för om jag menar att Die Hard 1
för mig är bättre som film så har jag helt enkelt fel.
Och det är på något vis här som hela den här tyckandeeliten hamnar i soptunnan. Här är några människor som ägnat år av utbildning på att veta saker som jag kan tycka vara en rolig hobby, att kunna mycket om frimärken är säkert stimulerande, och jag kan förstå att om man skriver fakta om dessa frimärken (eller vad för kultur det nu är) så är det finemang. Säg att frimärket trycktes med en Tschevzpress anno 1879 i Sibirien och att de använde bark från idisslade Volgaträd, men dessa 'recensenter' slutar inte där. De börjar snacka om att frimärken framställda från idisslade Volgaträd är allmängiltigt oemotstridligt bättre än Kalle Anka-frimärket för 6:50 anno 2008.
Det ter sig för mig som om att föra en PC vs. MAC-debatt och efter några års utbildning i datateknik och sedan göra något så oerhört dumt som att spä på dynga på högen och säga att PC är bättre, och att minsann alla som tycker något annat har fel.
Det spelar ingen roll hur många års utbildning du har, det är fortfarande samma jävla tomsinta tyckande. Vemsomhelst kan säga vad de har för åsikt, det är inget man i min åsikt bör premieras för. Det är i min mening en icke-profession, en analogisk motsvarighet till en 'min pappa är brandman'-yttrandeförmåga.
Jag har inget överhuvudtaget emot människor som säger vad de tycker om film eller kultur, särskilt inte när de berikar debatter med kunskap de förvärvat genom åren genom gedigen erfarenhet. Absolut inte. Men när de gör klavertrampet att börja hävda att deras
smak är bättre än någon annans, eller att deras kunskap gör dem till någon slags kulturell kompass över vad som är bra, dåligt, respektive medelmåttigt så blir jag bara förbannad.
Jag gillar Tolkien som fan, och i min åsikt så är han bättre än Eddings. Men jag skulle aldrig sänka mig till nivån och sätta mig och skriva i t.ex. fantasymagasin om hur fel Eddings-fantasterna har bara för att jag kan en jävla massa om Tolkien. Inte ens om jag var lika bevandrad i båda författarnas bakgrund, utbildning, och förmåga så skulle jag vara dum nog att hävda t.ex. att
det är ett obestridligt faktum att Tolkien är en bättre författare. Jag kan skriva här att jag tycker det, och jag kan på ett putslustigt vis kasta paj på Eddingsfantasterna - det är en sak. Men att dra det till sin spets och ha det som någon slags profession, det är nog ett av de mest larviga yrken jag kan föreställa mig. Kunskapen, absolut ja. Tyckandet, åt helvete.
Jag skrev för övrigt ett bloginlägg
om ett liknande ämne.
