Big_Bird wrote:Nem, i ett relativt slutet system är konkurrens en bra sak, den sporrar till ökad effektivitet, lägre priser och så vidare... (Även om ökad effektivitet generellt betyder friställningar).
Friställningar betyder också att man frigör dessa resurser till andra ändamål, även om det finns viss tröghet i de systemen.
Big_Bird wrote:Men på ett globalt plan så har det hittils visat sig att konkurrensen leder till att folk som får väldigt lite betalt för att göra jobbet får göra det, medan de som inte längre får göra jobbet inte får några nya jobb. Medan en allt mindre medelklass får betala för det. Så det känns inte riktigt som om ekonomernas teori håller.
Det stämmer inte, se på Indien, Korea, Taiwan eller vilket land som genomgått samma utveckling. Efter hand som andra länder "bjudit under" i arbetskraftskostnader har dessa länder rört sig uppåt på den teknologiska stegen. Marknaden har förändrats efter landskapet men den har verkligen inte försvunnit. Konkurrensen har tvingat fram utveckling vilket i sin tur lett till en enormt växande medelklass sprungen är de breda massorna som tidigare bara konkurrerade med sina låga löner. Glöm inte att företag konkurrerar om arbetskraft lika mycket som arbetskraft konkurrerar om jobb, lönerna kan drivas upp lika väl som ned vilket ständigt sker.
Big_Bird wrote:Du baserar din empiri på hur det har varit, och visst, japan och sydkorea har bidragit till ett ökat välstånd på många platser. Men även dessa länder har nu blivit för dyra för marknaden att vilja vara kvar i. Frågan är om du tror att kineser som bor i fabrikskomplex och arbetar för mat och husrum kommer att konsumera så mycket att det får en positiv effekt i västvärlden.
Självklart baseras de empiriska bevisen på hur världshistorien har förlöpt. Vilket annat alternativ finns det?
Du säger att Sydkorea och Japan har blivit för dyra för marknaden att vilja vara kvar i. Det kunde faktiskt inte bli mycker mer fel, efter hand som dessa länder utvecklats har deras befolkning fått ökat välstånd och tekniskt kunnande. Länderna har gått mot samma levnadsstandard som västvärlden och denna konsumtionsökning har inte skett på bekostnad av någon. De har själva skapat det mervärde som de nu drar nytta av. Jag tycker att det är en väsentlig poäng som saknas i dina resonemang. En människa som arbetar skapar värde, ekonomi är inget nollsummespel.
Big_Bird wrote:En lösning vore ju om låglöneländerna fick sina lönelägen och sin levnadsstandard höjd till västerländsk nivå. Detta är den kapitalistiska utopin, som dessvärre kraschar på grund av att jordens resurser är finita. De må låta krasst, men jorden klarar inte av att försörja kinas befolkning om de skulle leva som amerikaner.
Det är det som händer, låglöneländer tillåts skapa mervärde och sedan sälja detta vilket leder till ökat välstånd både i landet som köper de billigare varorna och i landet som producerat dem. Efter hand som marknaden växer så homogeniseras den och skillnaderna i monetära resurser länder emellan förminskas.
Det är ingen kapitalistisk utopi, utan den kapitalistiska verklighet som bringat välstånd till en miljard asiater de senaste trettio åren och som kommer att bringa samma välstånd till ytterligare en miljard under de kommande trettio åren.
Att jordens resurser inte räcker till har du delvis rätt i, oljan till exempel är inte oändlig, men så hänger inte heller världens framtida välstånd på den. Det kommer att gå alldeles utmärkt att gå över till något annat bränsle, och lita på att konkurrensen om oljan kommer att driva upp priserna till den nivån att alternativ kommer att utvecklas.
Big_Bird wrote:Så, på grund av begränsningar i systemet (och en galloperande global girighet) så tvingas vi nog fundera på om det är en bra idé med totalt oreglerad kortsiktig kapitalism.
Tvärtom, överallt ser vi exempel på vilken rikedom människor kan skapa om vi bara tillåter oss själva och andra att lita till vår förmåga. Överallt där liberala marknadsekonomiska reformer genomförs ökar välståndet för alla och envar, men för bra tillväxt krävs det att vi inte har en stat som står ivägen och hindrar oss i sina försök att hjälpa oss och hålla oss stående.
Det blir ingen Hockey om man inte vågar släppa den socialdemokratiska sargkanten som stöttar folkhemmet.