fisk wrote:Visst tycker jag det jag tycker. Men det visste du ju redan innan du svarade på mitt svar, precis som jag vet att du tycker det du tycker (det är inte så omständigt, no?).
Jo, jag kanske pekade ut det lite uppenbara. Men nu gav du mig en ny öppning, sååå...
Jag förstår din case, du har under din uppväxt lärt dig att respektera din mor. Hon har säkert varit en kanonmänniska. Problemet är att andra människor inte har den erfarenheten. Det kan vara allt från mödrar som tagit droger, misshandlat sina barn, osv. - ett barn som fortfarande respekterar en sådan förälder, menar jag, är psykiskt stört.
Det handlar inte om just min mor, och, som jag precis sade, det handlar inte om
blodsband. Dock är det sällan folk utöver familjen som kan göra illa en på ett så starkt sätt och därför kommer problemen ofta inom just denna arena. Inte heller handlar det om att respektera en viss person.
Det finns självklart föräldrar som betett sig på sätt som man kan se som oförlåtliga. Exemplen du tar ovan är tyvärr alldeles för vanliga i samhället. En föräldrer som agerar på detta sätt har absolut ingen rätt till respekt från dess barn, och ingen kan beskylla barnen för att dra sig undan.
Dock menar jag att i slutändan tror jag att både barn och förälder kommer att må bättre om man vid en viss punkt (när barnet är vuxet, självständigt och lever ett liv helt fritt från föräldrarna) lyckas prata om det som hänt. Att förlåta sig själv (i förälderns skull) och att själv förlåta föräldern och - förhoppningsvis - se att den är genuint ångerfull. Det kan nog göra mycket gott för en själv, även om relationen inte återupptas, och även om man inte kommer med blommor på mors dag.
