|
Singel Core vs. Dual Core, igår, idag, imorgon |
 |
Tack till Intel, som gjorde denna recension möjlig.
31/03-06 | Niclas Alfinson | niclas alfakrull 64bits punkt se
Det finns idag tre olika sätt att producera processorer med dubbla kärnor på. Det första är att helt enkelt sätta ihop två kärnor direkt på kiselplattan (materialet som processorkärnorna tillverkas av) vilket var vad Intel gjorde med sin första processor med två kärnor, Pentium D8XX (Smithfield). Det är också denna metod AMD för tillfället använder sig av. Det andra sättet är att ta två enskilda kärnor och helt enkelt binda ihop dem på själva processorförpackningen, kretskortet som gör det möjligt att ansluta kärnorna till moderkortet. Det är den senare metoden som Intel för tillfället använder sig av till Pentium D9XX-processorerna (Presler). Det tredje metoden är att ha två kärnor sammanbundna internt direkt via kislet, detta anser många vara framtiden och Intel kommer att gå över till denna metoden när nästa generations konsumentprocessorer lanseras senare i år (Conroe och Merom).
En och en, eller tillsammans
 |
Nackdelen med metod ett, två enskilda kärnor sammankopplade direkt på kiselplattan, är uppenbara om man förstår hur processortillverkningen går till. Eftersom man bygger upp processorkärnan genom att belysa kiselplattan får man ett bestämt antal kärnor/processorer per kiselplatta. Eftersom tekniken är så pass avancerad kommer man aldrig att få hundra procent perfekta kärnor varje gång och en viss variation kommer då att förekomma, detta är anledningen till att alla processorer inte klarar samma hastighet. Om kärnorna då är sammansvetsade direkt på kiselplattan kan den ena vara icke fungerande medan dess broder fungerar perfekt. Då är det omöjligt att sälja denna kombination som en processor med dubbla kärnor eftersom den ena kärnan är icke fungerande, utan istället får man inaktivera den icke fungerande kärnan och sälja den som en vanlig enkel-kärnig produkt. Med hjälp av metod två kan man fritt välja ut valfria kärnor över hela kiselplattan (de behöver alltså inte sitta bredvid varandra) som fungerar som de skall och sedan koppla samma dessa för att få en dubbel-kärnig processor. På så sätt blir nyttjandegraden högre och det blir lättare att para ihop kärnor som klara samma hastighet vilket håller nere kostnaden. Valet mellan metod ett och två är alltså en kostnadsfråga. Det är till viss del lättare att använda sig av metod ett, men metod två där man parar ihop lösa kärnor, ger enorma kostnadsfördelar.
 |
I metod tre, som troligen kommer att bli den mest använda inom kort, delar de båda kommunikation mellan sig själva utan hjälp av systembussen. AMDs processorer med dubbla kärnor kan till viss del redan idag kommunicera med varandra utan något som helst behov av systembuss, men kärnorna har fortfarande enskilda cacheminnen. I metod tre som troligen kommer att bli den mest använda inom kort delar de båda kärnorna en viss del av cacheminnet (vanligtvis nivå 2-cachen) internt vilket gör att de kan samarbeta på ett mer effektivt sätt, samt avlasta systembussen.
| « Föregående | Nästa sida » |
Utskriftsvänligare version
Diskutera denna artikeln i vårt forum!