Det har även introducerats en ny minnesstandard den senaste tiden, nämligen DDR2. Den har många likheter med föregångaren DDR, men naturligtvis även en hel del skillnader.
DDR2DDR2 sänder precis som DDR data två gånger per klockcykel (DDR står för Double Data Rate mode), båda minnesteknikerna använder sig också av en 64-bitars bred buss. Den största nyheten är dock att klockhastigheten på DDR2-minnen kan skalas mycket högre än hos DDR-minnen. Anledningen till det beror på en hel de saker. Bland annat kräver DDR2 lägre spänning, 1,8V mot 2,5V för DDR, och så har man bytt förpackningsteknik av minneskretsarna. Till DDR och äldre minnestekniker har man främst använt sig av TSOP-packning. Man känner igen dessa kretsar på att de är rektangulära och har ben på sidorna. Till DDR2 använder man sig av enbart av FBGA-packning. Dessa kretsar är helt kvadratiska och har sina ”ben” på baksidan av kretsarna. Det finns även FBGA-förpackade DDR-minnen, men dessa är ganska ovanliga. Den största fördelen med FBGA är att man får mindre signalbrus med denna förpackningsmetod än med TSOP. Detta leder till en bättre och renare signal, vilket ger möjligheter till högre hastighet. Dessutom är FBGA-kretsar rent fysiskt mindre vilket gör att man kan få plats med fler kretsar på en minnesmodul och genom det kunna tillverka minnesmoduler på flera GB utan större problem.
Många andra nyheter med DDR2 har att göra med att förbättra signalkvalitén och minska det oönskade brus som uppstår. Detta gör man bland annat genom att flytta ”termination”-resistorerna från moderkortet och in i själva minneskretsarna. Deras uppgift är att ta bort brus och genom att de kommer närmare själva bruskällan blir de mer effektiva. Ytterligare en teknik som används för att förbättra signalkvalitén är Off-chip driver calibration, OCD.
 |
Rent fysiskt finns det också skillnader mellan DDR och DDR2 (bortsett från FBGA- och TSOP skillnaderna). En minnesmodul baserad på DDR2-kretsar har hela 240 ben, medan ett DDR-minne har 184 stycken. Eftersom DDR2- och DDR-minnen är helt inkompatibla med varandra har man flyttat urfasningen på undersidan av kretsen så att man inte av misstag installerar en DDR-modul i en DDR2-plats och vice versa.
På grafikkort har man länge använt sig av GDDR2 och är idag inne på GDDR3-teknik. Men GDDR2 och DDR2 är inte helt samma teknik, även om de mångt och mycket påminner om varandra. En av anledningarna till att utvecklingen för minnena till grafikkorten går snabbare är att det är betydligt enklare att byta minnesstandard än hos vanliga datorer. Om man skulle byta standard en gång i halvåret för vanliga datorer skulle större uppdateringar vara omöjliga utan att köpa nya minnen, vilket många konsumenter helt enkelt inte skulle acceptera. När nya minnen börjar användas på grafikkortet märks det inte annat än på prestandan, konsumenterna behöver helt enkelt inte bry sig om vad för sorts minnen det sitter på grafikkortet.
För att återkomma till det vi inledde med så är den största fördelen med DDR2 som sagt att man kan uppnå betydligt högre klockfrekvenser. Detta gör man både med hjälp av diverse signaloptimeringar som vi har beskrivit ovan. Men också genom att öka latencyn. Enkelt förklarat så gör ökad latency att minnet behöver vänta mer. För att förenkla det hela ytterligare kan man göra en mycket enkel liknelse. Om man springer runt en stolpe två gånger och sedan fortsätter till nästa, springer runt den två gånger och så vidare, så kommer man fortare fram från punkt A till punkt B än om man springer runt varje stolpe tre gånger istället för två. På samma sätt fungerar latencyn på minnen, ju lägre desto snabbare kommer man fram. Det optimala hade varit en hög klockfrekvens tillsammans med låg latency, men detta är i princip omöjligt att uppnå efter som latencyn är klockhämmande.
På senare tid har vi sett att latencyn inte har speciellt stor betydelse på Intelbaserade system, vilket borde göra att den ökade latencyn hos DDR2 inte borde ha någon större betydelse, eller åtminstone att den ökade hastighetens fördelar överväger den ökade latencyns nackdelar. AMD-baserade system är mycket mer beroende av latencyn vilket troligen är en av anledningarna till att det idag inte går att använda DDR2-minnen till någon AMD-processor. En av AMD Athlon 64:s största fördelar hänger just ihop med minneslatencyn. Minneskontrollern i Athlon 64 är integrerad i själva processorn, istället för i nordbryggan som annars är fallet, och detta leder till att latencyn mellan minnet och processorn blir betydligt lägre än om man haft minneskontrollen på sin normala plats, i nordbryggan.
DDR-minnen hade vanligtvis en CAS (en form av latency) på 2 eller 2,5, DDR2-minnen som idag finns på marknaden använder sig av CAS 4. Dock finns CAS3 med i specifikationerna för DDR2 så även sådana minnen är på väg ut på marknaden.
| « Föregående | Nästa sida » |
Utskriftsvänligare version
Diskutera denna artikeln i vårt forum!