Intel - Allt nytt, allt bättre? Inledning LGA775 Kylning Intel 925X, 915G, 915P, 915GV ICH6 Gigabyte 8GPNXP Duo DDR2 Corsair TWIN2X1024-5400C4PRO PCI-Express ATI och NVIDIA Gigabyte NX59128D ATX12V 2.0 Antec NeoPower 480 W Prestandatester Framtiden/Slutsats

Inledning

För inte allt för länge sedan introducerade Intel nya moderkortskretsar, 925- och 915-serien, och tillsammans med dessa kom fler nyheter än på länge inom hårdvaruvärlden. Intel introducerade en helt ny processorsockel, LGA775, som ersätter den äldre PGA478. Man har tagit bort AGP-porten och ersatt denna och PCI-portarna med den nyare PCI-Express-standarden. Dessutom är man på väg att fasa ut IDE-standarden till fördel mot SATA. Som om detta inte vore nog håller datorindustrin på att gå över från en minnesstandard till en annan, och Intels nya moderkortschip är de första som klarar av att nyttja dessa DDR2-minnen. En annan lika stor nyhet är att man nu också har stöd för en nyare ATX-standard, ATX12V 2.0.

Men vad är det egentligen som är nytt med allt detta? Vad är de bakomliggande nyheterna och vilka är fördelarna som gör det värt att uppgradera? Detta och mycket mera har vi tänkt svara på i denna artikel.

LGA775

Rent fysiskt är de nya 775-processorerna något större än de äldre med 478-anslutning. Dessutom är IHS:en (metallplattan) något annorlunda utformad, till exempel har hålet i den försvunnit (ingen mer kylpasta ner i processorn med andra ord …).

Men är det nödvändigt att byta sockel över huvud taget? De processorer som idag finns att tillgå med 775-anslutning har en exakt samma motsvarighet med 478-anslutning. Det är med andra ord inte nödvändigt att byta sockel just idag, men Intels kommande processorer hade inte klarat sig på den äldre sockeln. Fler pinnar leder till fler anslutningar till och från processorn. Detta gör att man kan leverera mer ström till processorn, dessutom kan bussen mellan processorn och datorns övriga delar bli både bredare och snabbare med fler anslutningar. Med kommande systembussar på både 1066 MHz och 1200 MHz (idag använder Intel sig av 800 MHz) kommer säkerligen dessa extra anslutningsmöjligheter vara välkomna. Om Intel dessutom lanserar en processor med dubbla kärnor med 775-anslutning vill man ha så många anslutningar som möjligt till och från processorn.

Att flytta pinnarna från processorn till moderkortet har däremot inget att göra med att framtida processorer kräver det för att fungera på ett så bra sätt som möjligt. Varför Intel har gjort denna stora förändring vet vi inte riktigt. Men det är helt klart en fördel för Intel själva eftersom deras processorer blir betydligt robustare. Det är inte längre någon fara att tappa processorn i golvet, vilket hade varit förödande om det hade varit pinnar på undersidan av processorn. Nu är det istället moderkorten som blir betydligt mer ömtåliga. Innan Intel officiellt lanserade sina nya processorer och den nya sockeln cirkulerade det flertalet rykten på Internet att erfarna ingenjörer hade problem med att installera processorn utan att förstöra moderkorten. Vi hade dock inga som helst problem med själva installationen. Tar man det bara lugnt går det till och med smidigare än med den gamla sockeln. Det enda man skall tänka på är att inte röra processorn i sidled. Man skall med andra ord föra den rakt ner i sockeln, och det finns två stycken urfasningar med motsvarande piggar i sockeln som gör att processorn hamnar exakt rätt.

En annan fördel med den nya sockeln är fästningsanordningen. Tidigare gav sockeln enbart en mycket liten kraft på processorn och det var i praktiken flänsen som höll processorn kvar på sin plats. Detta ledde till en hel del problem. Bland annat applicerade Intels egna kylfläns så mycket kraft mot moderkortet att det hade en tendens att böja sig vilket var allt annat än bra. Dessutom var det mycket lätt att förstöra processorn genom att bryta av eller böja någon pinne när man monterade av kylflänsen. På grund av att kylflänsen applicerade den största delen kraft på processorn var det inte allt för ovanligt att processorn satt kvar under kylflänsen efter man monterat loss den, och hade man tur, satt också alla pinnar kvar under processorn. Med LGA775 har man passat på att ta fram en helt ny fästanordning. Efter att processorn ligger där den skall ligga i sockeln fäller man över en ram runt processorn som håller den på plats i moderkortet. Man har dock kvar en spak vid sidan av sockeln för att fästa ramen, och denna kräver ganska mycket mer kraft än vad som behövdes till den äldre sockeln. Men detta är helt naturligt eftersom den nya sockeln applicerar ett betydligt högre tryck mot processorn nu än på den äldre sockeln.

Intel passar också på att introducera en ny märkning av sina processorer. Tidigare har man högljutt kritiserat AMD för att inte namnge sina processorer utifrån dess klockfrekvens, nu gör man samma sak själva. Dock har man inte AMD som referens vid sin namngivning, utan enbart sina egna processorer. Celeron-processorerna har 3XX som namn, Pentium 4 har 5XX och Pentium M har 7XX. Varför Intel går emot sig själva beror troligen på att Pentium-M med en relativt låg klockfrekvens presterar förvånansvärt bra. Det ryktas dessutom om att det är just Pentium M som Intel använder som grund för Prescotts efterföljare, och då är dessa namn mer eller mindre nödvändiga för att folk utan större intresse i datorer enkelt skall kunna förstå vilken processorer som presterar bättre än den andra.

Intel har också introducerat en ny version av Celeron, kallad Celeron D. Denna bygger runt den nyare Prescottkärnan istället för Northwood som de äldre Celeron använde sig av. Eftersom Intel fortfarande anser att Celeron skall ha en fjärdedel av Pentium 4:s L2-cache har Celeron D 256 KB, vilket är en fördubbling mot den gamla versionen.

Här under har ni en tabell med några av de vanligaste processorerna från Intel och vad de heter idag, inom parentes hittar ni klockfrekvensen. Det finns ännu fler processorer med nya namn, bland annat Celeron M och Pentium 4 M (vilka är processorer avsedda för bärbara datorer).

Pentium 4-processorerna till sockel 478 har ännu inte fått några namn, även om de är exakt likadana som de med 775-anslutning. Men det lär troligen inte dröja allt för länge innan Intel ändrar detta.

Kylning

Värt att nämna här är också att det finns en ny fläktkontakt på moderkortet som har fyra pinnar istället för tre. Dock är kontakten helt bakåtkompatibel med äldre fläktar som enbart har tre pinnar. Det nya med den extra pinnen är att man får en utökad fläktstyrningsmöjlighet.

Vi ville ta reda exakt hur bra den nya kylaren egentligen var. Så vi ställde den mot en Gigabyte 3D Cooler Ultra som Gigabyte bidrog med. Gigabytes kylare är gjord helt i koppar och använder sig av så kallade heatpipes för ökad kylningsförmåga. Dessutom kan man med hjälp av en ratt ändra fläkthastigheten vilket gör att man kan hitta ett bra läge som både ger en behaglig ljudnivå samtidigt som den kyler tillräckligt. En utförlig recension av ungefär samma kylare hittar ni här. Kylaren vi recenserade var gjord både i koppar och aluminium, den vi använder här är tillverkad helt i koppar.

Till det här testet använde vi oss av en Pentium 4 520 (2,8 GHz) och mellan kylaren och processorn applicerade vi ett tunt lager kylpasta. Vid byte av kylare till processorn rengjordes först alla delar innan vi applicerade ett nytt lager kylpasta. Vi mätte temperaturen i två lägen, dels när processorn hade stått och vilat i en timme, och dels när processorn hade fått arbeta för fullt i en timme. På Gigabytekylaren har vi två resultat, det ena när fläkten snurrar så långsamt som möjligt, och ett resultat när den snurrar för fullt. Fläkten på Intels kylare roterade i 2500 varv per minut, på Gigabytes kylare roterade fläkten i 2000 respektive 4500 varv per minut beroende på inställning.

Kylflänsen som följer med de så kallade boxade versionerna av Pentium 4 använder sig av den nya 4 pins-kontakten vilket gör att fläkthastigheten varierar en hel del. Under vanligt Windows-arbete roterar fläkten väldigt sakta och är mer eller mindre tyst. När processorn börjar arbeta mer roterar fläkten naturligtvis snabbare, men den blir aldrig riktigt högljudd.

I diagrammet nedan ser ni vilka temperaturer vi uppmätte.

Som ni kan se presterar Intels originalkylare mycket bra. När fläkten på Gigabytes kylare roterar i 4500 varv per minut är processorn enbart något svalare än med Intels originalkylare med en fläkthastighet på enbart 2500 varv per minut. Ljudnivåskillnaden mellan dessa två kylare är dessutom enorm. Intels kylare är otroligt tyst i jämförelse när fläkten på Gigabytekylaren roterar i 4500 varv per minut.

I den lägsta hastighet på Gigabytekylaren är den knäpptyst och vi hör knappt att den är igång. Men temperaturerna vi får på processorn är alldeles för höga för att det skall vara hälsosamt i det långa loppet.

Med andra ord är den kylare som medföljer Intels nya processorer riktigt bra och den duger för de allra flesta. Den är både tyst och kyler riktigt bra.

Intel 925X, 915G, 915P, 915GV

Två andra stora nyheter är att man har plockat bort AGP-porten, och istället ersatt den med en PCI-express-port (PCIe). Det finns inget som helst stöd för AGP-portar i någon av de nya 9XX-kretsarna. Dock finns det vissa moderkort som trots detta har kvar denna port. Dessa tillverkare har dock ”fuskat” och helt enkelt kopplat på AGP-porten på PCI-bussen vilket markant hämmar prestandan. Ytterligare en stor nyhet är introduktionen av DDR2, alltså en ny minnesstandard. Men här har man åtminstone bakåtkompatibilitet genom att 915-kretsarna har stöd för både DDR och DDR2. Dock har 925X officiellt enbart stöd för den nyare typen, DDR2. Mer om dessa två nyheter finner ni längre fram i artikeln.

En annan nyhet är att man kan köra Dual Channel på minnena även fast man inte har exakt lika minnesmoduler. Tidigare var man tvungen att ha ett jämnt antal moduler av exakt samma storlek. Nu är det dock möjligt att använda sig av en 512 MB-modul på den ena kanalen och två stycken 256 MB-moduler på den andra. Dock blir prestandan något lägre än om man hade haft två stycken 512 MB-moduler, men betydligt bättre än om man inte hade haft något stöd för Dual Channel alls.

Men vad är då så skillnaderna mellan de fyra olika kretsuppsättningarna? 925X har ensamt stöd för ECC-minnen och Enhanced Memory Pipelining (minnesoptimering som ger 1- 3 % prestandaökning). Är man intresserad av någon av dessa funktioner är man alltså tvungen att satsa på 925X-kretsen. 915P har alla funktioner som 925X har förutom de två som nämns ovan, dessutom har den stöd för processorer med en buss på 533 MHz vilket inte 925X har, och stöd för DDR, vilket 925X även saknar. Men i övrigt är de två i princip exakt samma krets.

915G är mycket likt 915P, men med den skillnaden att den har ett integrerat grafikkort, Intel Graphics Media Accelerator 900. Grafikkortskretsen är en rejäl uppdatering om man jämför med föregångaren, Intel Extreme Graphics 2. Man har nu stöd för DirectX 9 istället för 7.1 som den tidigare kretsen hade. Dessutom har klockfrekvensen på kärnan ökat från 266 MHz till 333 MHz, och nu har den inbyggda grafikkretsen fyra stycken pixel pipelines istället för en. Men man har inte fullt DirectX 9-stöd i GMA900, man har hårdvarusupport för Pixel Shader, men enbart mjukvarusupport för Vertex Shader vilket hämmar prestandan något. En bra sak man har kvar från tidigare grafikkretsar är att minneshanteringen fortfarande sköts på samma sätt som tidigare. Det är först när man startar ett spel eller något annat som kräver mycket grafikkortsminne som grafikkretsen lägger beslag på detta från det ordinära minnet, när man sedan stänger av spelet igen återlämnas större delen av grafikkortsminnet. Man förlorar med andra ord inte alls mycket minne under sitt vanliga datorarbete.

915GV är exakt samma krets som 915G fast med den skillnaden att man har tagit bort PCIe-16x-porten. Man kan med andra ord inte uppgradera datorn med ett externt grafikkort på ett 915GV.

Men de största nyheterna återfinns inte i själva nordbryggan, utan i sydbryggan, ICH6.

ICH6

Det finns idag fyra stycken olika modeller av den nya sydbryggan, ICH6, ICH6R, ICH6W och ICH6RW. Dessa skiljer sig inte speciellt mycket ifrån varandra. De med ändelsen R har stöd för RAID, och de med tillägget W har stöd för WiFi. I övrigt är de exakt likadana.

Mellan nordbryggan och sydbryggan har man nu en DMI-länk på hela 1 GB/s i båda riktningarna, denna bygger på PCIe-tekniken och skiljer sig helt och hållet emot den gamla länken. Därför är det inte möjligt att använda de äldre ICH5-kretsarna tillsammans med 925- och 915-kretsarna.

Intel High Definition Audio är tänkt att ersätta den föråldrade AC97-standarden som har funnits på marknaden i runt 7 år. AC97 är designad för stereo-ljud, men i takt med att konsumenters krav har ökat har man byggt vidare på den redan då föråldrade standarden. Intel har alltså börjat om från början med HDA. AC97 har stöd för 40 KHz och 20 bitar för varje ljudkanal, Intel HDA har ökat detta till 192 KHz och 32 bitar, alltså en markant skillnad. Dessutom har man dedikerat bandbredd för ljudet vilket även det skall ge bättre och stabilare ljudöverföring. Men det är inte enbart förbättrad ljudkvalité man får genom HDA, utan man har också en hel del nya funktioner. En av dessa är att man kan spela upp flera ljudströmmar samtidigt, det är alltså fullt möjligt att skicka iväg ljud för en film till vardagsrummet samtidigt som man själv sitter och lyssnar på musik. Ytterligare en nyhet är ”jack-sensing”. Datorn känner själv av vad det är för något man kopplar in bak i ljudkortet och ställer in sig efter detta. Kopplar man in högtalarna i mikrofoningången gör detta ingenting eftersom datorn själv ändrar inställningarna för detta.

I och med ICH6 kommer en hel del förbättringar på lagringsfronten. Alla ICH6-kretsarna har stöd för NCQ (Native Command Queuing), hot plug, AHCI med mera. För att NCQ skall fungera räcker det inte med att sydbryggan har stöd för denna funktion, även hårddisken måste ha det. Vad det hela går ut på är att hårddisken själv får möjlighet att byta ordning och optimera de förfrågningar om läsning som kommer. Låt oss säga att vi vill läsa fyra stycken databitar från hårddisken, 1-2-3 och 4. Men det visar sig att dessa ligger i en annan ordning rent fysiskt på hårddisken, nämligen 2-3-1 och 4. Då byts helt enkelt läsordningen och datan hämtas så optimalt som möjligt, alltså 2-3-1 och 4.

AHCI, eller Advanced Host Controller Interface som det egentligen heter, är även det en mycket intressant funktion, även om det egentligen inte har något att göra med prestanda. Vad det däremot leder till är att Windows har stöd redan från början för SATA-enheter. Man behöver alltså inte krångla med disketter och drivrutiner vid en Windows-installation eller när man kopplar in en SATA-enhet till en redan befintlig installation.

ICH6R och ICH6RW har dessutom stöd för RAID, och även här har Intel gått ett steg längre än de flesta. Tidigare har man enbart kunna applicera en RAID-array på två diskar, men nu är det fullt möjligt att lägga in två arrayer. Detta gör det fullt möjligt att lägga en RAID 0-array för prestanda på den första hälften av de båda hårddiskarna och sedan lägga en RAID 1-array i slutet på samma hårddiskar. Därigenom kan man få den prestandaökning som RAID 0-ger samtidigt som man kan spara all viktig data på RAID 1-arrayen. Om den ena disken dör kommer all data som lagrats i RAID 0-arrayen försvinna, men man kommer fortfarande komma åt datan från RAID 1-arrayen. Tidigare har detta enbart varit möjligt med minst fyra hårddiskar, men nu går det alltså lika bra med enbart två stycken.

Intel Wireless Connect Technology finns inbyggt i ICH6W och ICH6RW och är helt enkelt ett 802.11G-nätverkskort implementerat direkt i sydbryggan. Dessa kommer dock att lanseras senare i höst enligt Intel själva.

Gigabyte 8GPNXP Duo

Det mest intressanta på det här moderkortet är att det har stöd för både DDR- och DDR2-minnen. För den som vill uppgradera en redan befintlig dator är det då möjligt att flytta med sina befintliga minnen (förutsatt att man använder sig av DDR-minnen idag) för att vid ett senare tillfälle köpa DDR2-minnen. DDR-platserna är fyra stycken vid antalet, och det finns två platser för DDR2-minnen. Dock kan man inte använda båda typerna minnen samtidigt.

Gigabyte har även satsat på bakåtkompatibilitet genom att integrera en GigaRAID ITE 8212F-krets vilket ger ytterligare två IDE-kanaler, som dessutom har stöd för RAID 0, 1 och 0+1. Vissa hade kanske hellre sett fler SATA-portar än de fyra som är kopplade direkt till sydbryggan. Men för de som redan har ett flertal IDE-hårddiskar är de extra IDE-kanalerna troligen något som kommer uppskattas.

Fler intressanta funktioner är DPS, Intel HDA, FireWire 800 (1394b), dubbla nätverkskort, Dual BIOS och mycket mera. DPS (Dual Power System) är ett extra kort man monterar direkt på moderkortet som skall försäkra att processorn får den ström den behöver. Detta kan mycket väl vara en intressant funktion när processorerna börjar nå en hastighet på runt 4 GHz och dra en hel del ström. Men i dagsläget ser vi ingen nytta med den. Vi märkte ingen som helst skillnad med och utan DPS-modulen i vårt system, inte ens vid överklockning.

Intel High Definition Audio har moderkortet stöd för via Realteks nya ALC880. Via denna får man alla de nya funktioner som Intel HDA introducerar, förbättrad ljudkvalité, 8-ljudkanaler, ”jack-sensing”, stöd för flera ljudströmmar och så vidare. Rent ljudmässigt är Intel HDA tillsammans med ALC880 som natt och dag gentemot den äldre AC97-standarden.

FireWire 800 är den nya specifikationen för FireWire vilket dubblerar överföringshastigheten från 400 Mbit till 800 Mbit. Nu kan man alltså få hela 100 MB/s som överföring från sina externa hårddiskar vilket gör att det inte längre är gränssnittet som är flaskhalsen när man kopplar in en extern hårddisk. Dock har det inte en allt för stor betydelse med dagens hårddiskar, eller om man bara har en extern hårddisk. I våra egna tester (med en Lacie D2 250 GB) fick vi en ökad överföringshastighet på ungefär 3-5 % när vi bytte gränssnitt från FireWire 400, till 800, alltså ingen större ökning.

Eftersom Intels sydbrygga med inbyggd WiFi inte än finns att tillgå har Gigabyte valt att helt enkelt skicka med ett externt WiFi-kort med stöd för 802.11g. Lite tråkigt är dock att kortet använder sig av PCI-porten, och inte av den nya PCIe-porten. Vill man använda sig av det medföljande WiFi-kortet har man alltså endast en PCI-plats kvar för att flytta över sina äldre tillbehör.

Rent layoutmässigt ser moderkortet relativt ordinärt ut. Det som är mest uppseendeväckande är naturligtvis de nya PCIe-portarna, och avsaknaden av AGP-porten. De sex minnesplatserna väcker även dem en del uppmärksamhet, tillsammans med den nya processorsockeln. Men vi hittar även fler nyheter på moderkortet, bland annat infinner sig den nya 24-pinnars ATX-kontakten precis under minnesplatserna, det sitter en kylfläns på sydbryggan vilket tidigare har varit väldigt ovanligt, och så har vi monteringsplatsen för DPS-modulen.

På nordbryggan sitter det som standard ingen fläkt utan bara en stor kylfläns. Men för den som vill överklocka finns det möjlighet att montera en medföljande fläkt, smart Gigabyte!

Runt processorsockeln är det ovanligt rent, och det finns gott om plats runt den. Detta har naturligtvis att göra med att Intels originalkylare som är väldigt stor, och de kommande tredjepartskylarna kommer troligen vara ännu större, men som det ser ut nu bör även de passa utan några problem.

Den enda nackdelen med layouten är att IDE-kontakten som är kopplad direkt till sydbryggan sitter väldigt dumt till. Om man har ett grafikkort installerat är det omöjligt att rycka ur eller för den delen installera en IDE-kabel eftersom den sitter rakt bakom PCIe-16x-porten. Problemet är att Gigabyte inte hade kunnat placera den på någon annan plats. Flyttas den uppåt slår den i minnesplatserna, och precis nedanför sitter SATA-kontakterna och en hel hög med andra kontakter.

Till en början med hade vi stora problem med överklockningen, vi kom aldrig över 215 MHz på systembussen hur vi än gjorde. Efter ett tag fick vi dock ett nytt BIOS och vi lyckades få upp vår 2,8 GHz i hela 3,6 GHz utan några som helst problem (en systembuss på 255 MHz). Allt över detta gjorde att processorn överhettade (under överklockningstesterna var det ungefär 30 C i rummet).

Det största felet med Gigabyte 8GPNXP Duo är placeringen av IDE-porten, i övrigt är det ett mycket genomtänkt och intressant moderkort. Det fungerar som det skall göra, och använder sig av alla nya funktioner som Intel introducerade i sin 915P-krets.

DDR2

DDR2 sänder precis som DDR data två gånger per klockcykel (DDR står för Double Data Rate mode), båda minnesteknikerna använder sig också av en 64-bitars bred buss. Den största nyheten är dock att klockhastigheten på DDR2-minnen kan skalas mycket högre än hos DDR-minnen. Anledningen till det beror på en hel de saker. Bland annat kräver DDR2 lägre spänning, 1,8V mot 2,5V för DDR, och så har man bytt förpackningsteknik av minneskretsarna. Till DDR och äldre minnestekniker har man främst använt sig av TSOP-packning. Man känner igen dessa kretsar på att de är rektangulära och har ben på sidorna. Till DDR2 använder man sig av enbart av FBGA-packning. Dessa kretsar är helt kvadratiska och har sina ”ben” på baksidan av kretsarna. Det finns även FBGA-förpackade DDR-minnen, men dessa är ganska ovanliga. Den största fördelen med FBGA är att man får mindre signalbrus med denna förpackningsmetod än med TSOP. Detta leder till en bättre och renare signal, vilket ger möjligheter till högre hastighet. Dessutom är FBGA-kretsar rent fysiskt mindre vilket gör att man kan få plats med fler kretsar på en minnesmodul och genom det kunna tillverka minnesmoduler på flera GB utan större problem.

Många andra nyheter med DDR2 har att göra med att förbättra signalkvalitén och minska det oönskade brus som uppstår. Detta gör man bland annat genom att flytta ”termination”-resistorerna från moderkortet och in i själva minneskretsarna. Deras uppgift är att ta bort brus och genom att de kommer närmare själva bruskällan blir de mer effektiva. Ytterligare en teknik som används för att förbättra signalkvalitén är Off-chip driver calibration, OCD.

Rent fysiskt finns det också skillnader mellan DDR och DDR2 (bortsett från FBGA- och TSOP skillnaderna). En minnesmodul baserad på DDR2-kretsar har hela 240 ben, medan ett DDR-minne har 184 stycken. Eftersom DDR2- och DDR-minnen är helt inkompatibla med varandra har man flyttat urfasningen på undersidan av kretsen så att man inte av misstag installerar en DDR-modul i en DDR2-plats och vice versa.

På grafikkort har man länge använt sig av GDDR2 och är idag inne på GDDR3-teknik. Men GDDR2 och DDR2 är inte helt samma teknik, även om de mångt och mycket påminner om varandra. En av anledningarna till att utvecklingen för minnena till grafikkorten går snabbare är att det är betydligt enklare att byta minnesstandard än hos vanliga datorer. Om man skulle byta standard en gång i halvåret för vanliga datorer skulle större uppdateringar vara omöjliga utan att köpa nya minnen, vilket många konsumenter helt enkelt inte skulle acceptera. När nya minnen börjar användas på grafikkortet märks det inte annat än på prestandan, konsumenterna behöver helt enkelt inte bry sig om vad för sorts minnen det sitter på grafikkortet.

För att återkomma till det vi inledde med så är den största fördelen med DDR2 som sagt att man kan uppnå betydligt högre klockfrekvenser. Detta gör man både med hjälp av diverse signaloptimeringar som vi har beskrivit ovan. Men också genom att öka latencyn. Enkelt förklarat så gör ökad latency att minnet behöver vänta mer. För att förenkla det hela ytterligare kan man göra en mycket enkel liknelse. Om man springer runt en stolpe två gånger och sedan fortsätter till nästa, springer runt den två gånger och så vidare, så kommer man fortare fram från punkt A till punkt B än om man springer runt varje stolpe tre gånger istället för två. På samma sätt fungerar latencyn på minnen, ju lägre desto snabbare kommer man fram. Det optimala hade varit en hög klockfrekvens tillsammans med låg latency, men detta är i princip omöjligt att uppnå efter som latencyn är klockhämmande.

På senare tid har vi sett att latencyn inte har speciellt stor betydelse på Intelbaserade system, vilket borde göra att den ökade latencyn hos DDR2 inte borde ha någon större betydelse, eller åtminstone att den ökade hastighetens fördelar överväger den ökade latencyns nackdelar. AMD-baserade system är mycket mer beroende av latencyn vilket troligen är en av anledningarna till att det idag inte går att använda DDR2-minnen till någon AMD-processor. En av AMD Athlon 64:s största fördelar hänger just ihop med minneslatencyn. Minneskontrollern i Athlon 64 är integrerad i själva processorn, istället för i nordbryggan som annars är fallet, och detta leder till att latencyn mellan minnet och processorn blir betydligt lägre än om man haft minneskontrollen på sin normala plats, i nordbryggan.

DDR-minnen hade vanligtvis en CAS (en form av latency) på 2 eller 2,5, DDR2-minnen som idag finns på marknaden använder sig av CAS 4. Dock finns CAS3 med i specifikationerna för DDR2 så även sådana minnen är på väg ut på marknaden.

Corsair TWIN2X1024-5400C4PRO

Som vanligt med Corsairs minnen är de avsedda för överklockare och datorentusiaster, och denna modell är inget undantag. Minnena klarar av en hastighet på hela 675 MHz, en hastighet som är mer eller mindre omöjligt att uppnå med DDR-minnen. Den vanligaste hastigheten på DDR2-minnen är dock PC4200, 533 MHz, även det mer än vad de flesta DDR-minnen klarar av.

Något annat speciellt med minnena som levererades av Corsair är att de har stora kylflänsar monterade på sig, och dessutom har små lampor på ovansidan som visar minnesanvändning. Desto mer minnena arbetar, desto högre upp går stapel av lampor. Vi har tidigare sett minnen från Corsair med liknande kylare och lampor, och en recension på dessa hittar ni här.

Eftersom det här minnet mer eller mindre är gjort för överklockning testade vi naturligtvis detta. Vi lyckades få upp minnet i en hastighet av runt 690 MHz utan några som helst problem. Dock kunde vi inte sänka latencyn över huvud taget. Satte vi den till något annat än 4-4-4-12 vägra datorn helt enkelt att starta.

Är man ute efter ett minne som klarar av väldigt höga hastigheter utan några som helst problem är Corsair TWIN2X1024-5400C4PRO ett bra val. Tyvärr kostar de en hel del, räkna med ungefär 4000 SEK. Men för detta pris får man ett av de bättre minnena för DDR2 som finns på marknaden idag.

Om priset hade varit betydligt lägre hade Corsair TWIN2X1024-5400C4PRO varit de perfekta minnesmodulerna. Men som det är nu kostar de en mindre förmögenhet och vi kan därför inte rekommendera dem fullt ut. Men på grund av sin utomordentliga prestanda och kvalité får de priset "High quality".

PCI-Express

På bilderna nedan ser ni en jämförelse mellan en AGP- och en PCIe-16x-kontakt, och även en bild över hur kontakterna på moderkortet ser ut (en PCIe-16x-kontakt, tre stycken PCIe-1x- och två stycken PCI-kontakter).

Den största skillnaden mellan PCI, AGP och PCIe är att den sistnämna bygger på ett seriellt gränssnitt medan de andra använder sig av ett parallellt. Skillnaderna är att man i ett parallellt gränssnitt kan skicka flera datapaket samtidigt, men i ett seriellt skickar man dem en efter en. Vid en första anblick ser det parallella gränssnittet ut att vara betydligt bättre, man kan ju skicka flera databitar samtidigt, dock är det inte så enkelt. Ett parallellt gränssnitt dras med många inbyggda brister och problem. Det största problemet är att man måste få alla datapaket som sänds samtidigt att komma fram samtidigt. Om paketet kommer fram i en annan ordning är de skickas kommer naturligtvis fel att uppstå. Därför måste alla ledningar och kablar som överför en parallell buss vara lika långa vilket ställer till problem, främst för moderkortstillverkare. På grund av att timingen måste vara perfekt mellan alla paketet kan man inte uppnå en speciellt hög klockfrekvens på parallella bussar, PCI-bussen arbetar till exempel enbart på 33 MHz, men är i gengäld 32 bitar bred, man kan alltså överföra 32 data-paket samtidigt. PCIe är byggd för att skala ändå upp till 2 GHz, alltså betydligt mer än 33 MHz, dock kan man bara överföra en databit åt gången.

Fördelen med PCIe är alltså att den är seriell, vilket leder till att det är mycket enklare att implementera på till exempel moderkort, och man uppnår mycket enklare höga hastigheter. PCIe-bussen är helt enkelt mycket mindre komplex än vad AGP och PCI är.

PCIe implementeras också på ett litet annorlunda sätt än vad AGP och PCI har gjort. Med de chipset som idag finns på marknaden har man 20 stycken PCIe-banor tillgängliga att fördela på de olika portvalen. Dessa är 16x, 8x, 4x, 2x och 1x. Enkelt förklaras kan man säga att en 1x PCIe-port använder sig av en seriell bana, en 16x-port har således 16 stycken banor till sitt förfogande. Dessa 20 stycken PCIe-banor kan man fördela helt fritt, till exempel en 16x och fyra 1x, eller fem stycken 4x, eller kanske en helt annan sammansättning.

Ytterligare en stor fördel är den ökade bandbredden. På ett normalt moderkort samsas alla PCI-kort, hårddiskar med mera på 133 MB/s vilket är alldeles för lite i många fall. Två snabba hårddiskar slår fort i det taket, och då skall fortfarande ljudkort, nätverkskort och annat samsas om den kvarvarande bandbredden. Ett 1 Gb-nätverkskort kan maximal sända 120 MB/s, alltså inte långt ifrån 133 MB/s-spärren. Med PCIe har varje bana 256 MB/s, åt båda hållen, alltså finns det en total bandbredd på 512 MB/s tillgänglig för varje bana. På en 16x PCIe-plats har man med andra ord hela 4 GB/s åt varje håll (totalt 8 GB/s), till skillnad från AGP som hade runt 4 GB/s ner och 266 MB/s upp. Men det finns ingen fördel idag med denna ofantliga bandbredd till grafikkortet, inte ens AGP-porten var i närheten fullutnyttjad tidigare. Dock kommer andra enheter att ha nytta av PCIe, till exempel nätverkskort, snabba hårddiskkontrollers och andra enheter som är i behov av betydligt mer bandbredd än 133 MB/s.

Med PCIe kan man dessutom skicka och ta emot data samtidigt (full duplex) vilket inte var möjligt med PCI och AGP. Då kunde man antingen ta emot, eller skicka (halv duplex), men aldrig båda på samma gång. Dessa ställde till med en del väntetider som nu är eliminerade med hjälp av PCIe implementeringen.

ATI och NVIDIA

ATI har utvecklat helt nya grafikkortskretsar som har inbyggt stöd för PCIe, NVIDIA använder sig av en adapter, brygga, som ”översätter” PCIe till AGP. Båda dessa sätt har sina för- och nackdelar. Men ATI hävdar naturligtvis att deras lösning är bäst, och likaså är NVIDIAs-lösning den bästa enligt dem.

Fördelen med ett inbyggt stöd direkt i grafikkortskretsen som ATI har valt är att man kan nyttja hela PCIe-16x-portens bandbredd på 4 GB/s i båda riktningarna. Dessutom får man en komponent mindre som kan gå sönder och fela. Ytterligare en fördel enligt ATI själva är att man får en lägre latency (väntetid) eftersom signalen inte behöver översättas på vägen. Med allt är inte guld som glimmar. Eftersom ATI naturligtvis inte vill sluta sälja AGP-grafikkort måste man även ha kvar grafikkortskretsar med stöd AGP i produktion. Därför är man tvungen att i princip fördubbla antalet tillverkade kretstyper vilket inte på något sätt är billigt.

NVIDIAs största fördel är att man kan använda samma grafikkrets till både AGP- och PCIe-kort. Detta håller kostnaderna nere och man behöver inte hålla reda på och tillverka alldeles för många kretstyper. När sedan de flesta börjar använda sig av PCIe kan man gå över till att tillverka grafikkortskretsar med inbyggt stöd för PCIe och använda bryggan för att koppla dem till AGP-platsen, enkelt förklarat vänder man enbart på bryggan så den arbetar åt andra hållet. Nackdelen med bryggan är dock att man får en komponent till som kan gå sönder, och man får en något högre latency. En annan nackdel av mindre betydelse är att grafikkorten blir större rent fysiskt eftersom man skall placera en brygga på kretskortet utöver alla vanliga komponenter. Detta tillsammans med kostnaden för bryggan gör att det blir dyrare att tillverka ett PCIe-kort än ett för AGP-porten. Men detta är troligen ingen nackdel för NVIDIA eftersom kostnaderna ökat även för ATI på grund av den dubbleringen av antalet grafikkretsar de måste tillverka.

Något annat som är till NVIDIAs nackdel är att man inte får full duplex när man emulerar en AGP-port över PCIe. Man kan alltså inte både skicka och ta emot data samtidigt. Detta problemet har inte ATI eftersom man har fullt stöd för PCIe.

Idag är det dock ingen större nackdel att inte nyttja PCIe-standardens fulla bandbredd eftersom det helt enkelt inte finns några applikationer som har användning för det. I framtiden kan det dock bli annorlunda, till exempel om man vill redigera HDTV-material (TV-sändningar i mycket hög uppösning, upp till 1920x1080 pixlar) vilket kräver enormt mycket bandbredd.

Gigabyte NX59128D

Som ni kan se på bilderna är grafikkortet relativt stort, och dessutom har den ett ganska udda utseende. Själva grafikprocessorn är placerad uppe till höger på kortet istället för mitten som annars brukar vara fallet. Detta beror på bryggan NVIDIA använder sig av, och på bilden ser ni kylflänsen till denna precis ovanför PCIe-kontakten.

Ljudnivån på fläkten som sitter på grafikkortet vid leverans är likvärdigt med de flesta andra grafikkort, varken mer eller mindre. Det är drägligt att använda grafikkort med den ljudnivå som fläkten har, även om vi naturligtvis vill ha en så låg ljudnivå som möjligt för att kunna arbeta behagligt vid datorn.

Vi testade naturligtvis att överklocka grafikkortet och det gjorde vi på vanligt sätt. Höjningarna skedde i 5 MHz-intervall och vi använde oss av NVIDIAs inbyggda överklockningsfunktion i drivrutinen. Resultatet vi fick var 420/750 MHz mot 350/550 MHz som är standard. En helt godkänd överklockning, även om vi ärligt talat hade hoppas på lite mer.

Prestandamässigt presterar kortet ungefär likvärdigt med tidigare FX 5900 XT-kort eftersom det är samma krets. Dock har PCX 5900-korten något lägre klockfrekvens än FX 5900-korten har. Men överklockar man det så att båda korten har exakt samma klockfrekvens presterar de nästan helt identiskt. Ni hittar en recension av ett FX 5900 XT-kort här.

Ett litet problem vi stötte på som var relaterat till den lite udda utformningen var när vi monterade Zalmans passiva kylfläns på grafikkortet. Eftersom grafikprocessorn befinner sig längre upp på kretskortet än vanligt sticker kylflänsen upp en hel del ovanför vilket kan ställa till en del problem i vissa lådor, det går helt enkelt inte att stänga lådan eftersom kylflänsen slår i sidan. Ytterligare att problem vi stötte på med Zalman-kylaren var också relaterat till den udda placeringen av grafikkortskretsen. Eftersom den sitter så pass långt upp i det högra hörnet och Zalman-flänsen väger en hel del finns det stor risk att grafikkortet helt enkelt bryts på mitten! Vi löste det hela genom att hänga upp grafikkortet i datorlådan med ett snöre. Tänk alltså på att ge grafikkortet extra stöd om ni tänkt installera en liknande kylare som vi har använt oss av.

För att summera det hela är Gigabyte NX59128D är ett av de bättre PCIe-baserade grafikkort som idag finns på marknaden, åtminstone prestandamässigt. Det går helt enkelt inte att få tag på varken NVIDIAs snabbaste kort, GeForce 6 6800-serien, eller ATIs X800-serie med PCIe-anslutning för tillfället. Dessa väntas först dyka upp om ungefär en månad. Men till dess är ett PCX 5900-kort det man skall försöka få tag på om man vill ha den bästa prestanda hos ett PCIe-kort.

ATX12V 2.0

De största nyheterna med ATX12V 2.0 är nya kontakter och ändrad utformning på hur 12V-spänningen fördelas ut till de olika komponenterna. Tidigare har man bara haft en källa att ta 12V i från, nu har man två stycken som är fördelade över de olika komponenterna. 12V1 (den första källan) ger processorn ström genom ATX12V-kontakten (den fyrkantiga 4 pins-kontakten), 12V2 fördelar ut ström till övriga komponenterna genom ATX-kontakten oh de andra kontakterna som går till hårddiskar, DVD-brännare och liknande. Genom att dela upp strömmen på ett sådant här sätt kan man få en mer effektiv fördelning och därigenom en mer stabil spänning. Bland annat kan man nu ta hela 75W direkt från PCIe-16x-platsen, långt mer än vad som var möjligt via AGP-platsen.

Med ATX12V 2.0 kom också en ny kontakt, en 2x3-6-pins-kontakt som är till främst för PCIe-grafikkorten. Trots att man kan ta hela 75W direkt från PCIe-platsen kräver vissa grafikkkort idag ännu mer ström, vilket denna kontakt tillgodoser.

En annan ny kontakt man hittar är en 24-pins ATX-kontakt, istället för en vanlig 20-pins dito. Denna är dock inte helt ny med ATX 12V 2.0-specifikaionerna. Den har funnits på andra typer av nätaggregat tidigare, främst sådan avsedda för servrar, och då med EPS12V-specifikationerna, men det är först nu den stora massan får ta del av den.

Ytterligare en nyhet med ATX12V 2.0-specifikationerna är att man ställer högre krav på effektiviteten. Skillnaden mellan effekten som matas in och den som kan användas av de olika datordelarna måste alltså vara mindre hos ATX12V 2.0-nätaggregat än de äldre som följer en annan specifikation. Detta leder till att mindre energi går förlorad i andra former, till exempel värme. Genom det kan man får ner både energiförbrukningen hos en dator, och dessutom ljudnivån eftersom fläkten i nätaggregatet inte behöver transportera bort lika mycket överflödig värme som tidigare.

Antec NeoPower 480 W

Men det är inte bara ATX12V 2.0-kompatibiliteten som är en stor nyhet med NeoPower, ytterligare en är de avtagbara kablarna och kontakterna! Det är alltså fullt möjligt att enbart ha de kablar man behöver inkopplade i nätaggregatet. Man behöver med andra ord inte ha en hög med kablar som man inte använder hängandes fritt inuti datorn! På bilden nedan ser ni hur lite kablar det är i en färdiginstallerad dator, även fast det är både två extra fläktar, en hårddisk och en DVD-brännare installerad. Men den enda fördelen är inte att det ser snyggt ut, utan den allra största fördelen är att de oanvända kablarna inte hänger kvar inuti datorlådan och hindrar luften att strömma igenom fritt och kyla datorns komponenter.

Det medföljer också en 24-pins till 20-pins adapter som gör att man utan några problem kan använda nätaggregatet i datorer som inte använder sig av den nya 24-pins ATX-kontakten.

Som kylning använder Antec sig av en temperaturstyrd 120 mm-fläkt. Detta gör att nätaggregatet är mycket tyst, vid normal användning snurrar fläkten enbart i 800 varv per minut, och då är nätaggregatet nästan knäpptyst. Vid full belastning roterar fläkten i 1500 varv per minut, och även här är den tystare än de flesta andra nätaggregat. Är man ute efter ett nätaggregat som är tyst men ändå kan leverera mängder med ström är Antec NeoPower 480 W alltså ett ypperligt alternativ.

Antec NeoPower 480 W håller alla spänningar väldigt stabila, även under hård belastning. Vi såg aldrig någon av de olika spänningarna variera med mer än 3 % åt något håll vilket är väldigt bra.

Enda nackdelen vi hittade med NeoPower var att ATX-kabeln är alldeles för lång för vanliga datorlådor. Varför inte gått hela vägen ut och även gjort denna kabel löstagbar och sedan skickat med två ATX-kablar med två olika längder? I övrigt är nätaggregatet ifråga så nära perfekt som det bara går. Det följer den nyaste standarden för nätaggregat, är väldigt tyst, håller spänningarna stabila och man kan ta loss alla kablar (utom ATX- och ATX12V-kablarna). Priset för denna produkt ligger på ungefär 1200 SEK med moms här i Sverige, vilket får anses vara relativt billigt med tanke på vad man får.

Baserat på ovanstående motivering ger vi Antec NeoPower 480 W priset "Best product".

Prestandatester

Vi har dock ställt fyra helt olika datorsystem mot varandra i tre olika tester, 3DMark2001, 3DMark03 och ScienceMark-Memory. Detta mest för nöjes skull och för att man åtminstone skall få sig en liten glimt över hur de olika systemen skiljer sig åt prestandamässigt.

Systemen vi använde oss av var följande:

Som ni kan se skiljer sig de olika systemen enormt åt, olika grafikkort, olika minnestyper, olika grafikkort, och dessutom tre olika generationer av Pentium 4-processorer. Men som redan nämnts är syftet inte att jämföra de olika systemen rakt av, utan mest för att få sig en bild över datorprestandans utveckling den senaste tiden, och för att ge er läsare lite kuriosa, så det inte enbart är långa textstycken med tekniska specifikationer artikeln igenom.

Som ni kan se är det Athlon 64-systemet som presterar helt klart bäst. Men det är inte så konstigt när det använder sig av både det bästa grafikkortet och den snabbaste processorn av de fyra systemen. Vi ser också att det nya Pentium 4-systemet (System #1) presterar tämligen dålig, vilket beror på att grafikkortet är tämligen långsamt, med dagens mått mätt.

Än en gång är det Athlon 64-systemet som är snabbast. De tre andra datorsystemen presterar dock relativt lika. Vi ser också att Pentium 4-systemet på 2,8 GHz presterar nästan exakt lika som det på 1,8 GHz, det är med andra ord grafikkortet som har en väldigt stor betydelse i det här testet.

Här är det första gången vi ser vårt nya system prestera bäst, och DDR2-minnets höga hastighet visar här sin fördel. Om vi jämför med RDRAM-minnena i System #4 når vi nästan dubbel så höga siffror med DDR2-minnena.

Tyvärr hade vi inte tillgång till två stycken 512 MB-DDR-moduler så vi kunde testa DDR2 vs. DDR. Vi körde dock några tester med två stycken 256 MB-moduler och det visade sig att prestandan på systemet blev nästan exakt lika som när vi använde två stycken 512 MB DDR2-moduler. Det som troligen är problemet här är att DDR2-minnen har en betydigt högre latency än DDR-minnen. Men inom en snart framtid kommer DDR2-minnen med lägre latency än dagens minnen, förhoppningsvis kommer detta avhjälpa problemet. Men idag finns det ingen som helst anledning att köpa dyra DDR2-minnen om man redan sitter på DDR-minnen av passande typ. Då kan det vara en mycket bra idé att satsa på ett moderkort med stöd för båda teknikerna så man i alla fall har möjligheten att uppgradera längre fram, om intresse finns.

Framtiden/Slutsats

Men den största nyheten och den främsta anledningen att uppgradera direkt är helt klart ICH6, den nya sydbryggan. Det är främst här vi ser alla nyheter, eller vad sägs som Intel Matrix Storage Technology, Intel High Definition Audio, NCQ, AHCI och mycket mera. Detta är sådant man har användning redan idag, och som är betydligt bättre än föregångaren. Att kunna applicera flera RAID-arrayer på ett par diskar har tidigare inte varit möjligt. NCQ och AHCI ökar prestandan och användarvänligheten på två mycket smarta sätt.

PCIe är idag inget som man har någon större användning av, framförallt inte på grafikkortsfronten. Det är främst när spel- och hårdvarutillverkarna har lärt sig att nyttja den extra bandbredden som vi kommer att få nytta av dess fördelar. Något som dock redan idag kan ge en relativt stor prestandaökning är att PCI-bussens gräns på 133 MB/s är borta. Ytterligare en fördel med PCIe-porten för grafikkort är att man kan ta ut mer ström direkt ur porten, hela 75 W vilket är långt högre än vad som var möjligt ur AGP-porten. Detta leder till att färre grafikkort behöver en extern strömsladd kopplad till sig.

Den nya standarden för nätaggregat har även den en del intressanta funktioner, varav kravet för effektiviteten är den mest intressanta, men även de nya kontakterna ger fördelar.

Men många av de nyheter och fördelar som ges via 925- och 915-kretsarna kommer vi först att märka av om ett tag när den övriga hårdvaran har hunnit ikapp. Det finns till exempel idag inte speciellt många hårddiskar som har stöd för NCQ, DDR2-minnena ger idag ingen större fördel gentemot de äldre DDR-minnena, AGP-porten klarar av att driva dagens grafikkort utan problem, och PGA478-sockeln fungerade ypperligt till dagens Pentium 4-processorer. Det intressanta och roliga börjar först när nästa våg av nyintroduktioner sker. Till våren när ATI och NVIDIA lanserar nya grafikkort, i höst när de flesta hårddisktillverkare släpper nya hårddiskar, när Intel släpper nya processorer och när minnestillverkarna får fart på DDR2-minnena. Det är först när detta sker som vi kommer får se fördelen med alla dessa nya tekniker. Problemet är bara att då ligger en introduktion av nya moderkortskretsar med nya funktioner runt hörnet och väntar …