Ett stort tack till PAN Vision som bistod
med ett recensionsexemplar.
23/3-03 | tkh | tkh@bredband.net
Inledning
Precis som i första spelet är det David Jones som står i
centrum – den bästa fältagenten inom IGI:s elitlagsstyrka.
Dessa agenter kämpar kontinuerligt mot den globala
terrorismen i enmannastyrkor, oavsett vilket motstånd de
stöter på. Hjälp fås väldigt sällan på fältet, istället är
det än en gång major Rebecca Anya som står för information
och stöd. Direkt och indirekt har IGI:s agenter räddat
jorden från krig och allt för maktgalna personer, nu är det
dags igen.
Efter att ha spelat igenom föregångaren Project IGI ett
antal gånger har jag verkligen sett fram emot denna titel.
Den här spelstilen inom FPS (First Person Shooter), som
inte går ut på att slakta och skjuta så mycket som möjligt,
passar mig bra då jag inte är någon Rambo-typ. Att vara den
ensamma hjälten känns kanske lite uttjatat, men samtidigt är det förståeligt svårt att hitta ett mål som känns
tillräckligt meningsfullt samtidigt som det ska vara nytt
och utmanande.
Grafik
Nuförtiden släpps många spel som har fin grafik, men
väldigt få som får oss att lyfta på ögonbrynen - IGI 2
tillhör den större gruppen. Miljöerna är väldigt fina, jag
har sällan sett spel med så storslagna vyer. Höga berg och
djupa dalar medför en hel del springande i väntan på
action, samtidigt känns det mer äkta och är en fröjd för
ögat. Det man kan klaga på är att objekten är lite väl få
och odetaljerade, vilket gör att miljön känns något
upprepande. En detalj som följt med från första spelet är
att byggnader ibland är likadana – både på utsidan och
insidan. Detta spär på den redan smått enformiga känslan.
Som motvikt till det här problemet har banorna olika typer
av byggnader beroende på vilken miljö man befinner sig i,
och därmed erhålls variationen som är ett måste för att inte
tråka ut spelaren. Snöklädda berg, tropiska öar, arabiska
städer med mera, väldigt välgjorda och vackra miljöer.
Utrustning
Eftersom spelet utspelar sig i nutid finns inga överdrivna
framtidsvapen eller andra prylar som drar ned på
verklighetsfaktorn. De saker man bär på räcker gott och väl
faktiskt. Ljusförstärkande kikare och högupplöst kartdator
tillhör fortfarande utrustningen, om än något ändrade. För
er som kommer ihåg dessa från första spelet innebär
ändringarna bland annat att kikaren inte ritar upp röda
fyrkanter runt fienderna, samt att kartdatorn inte längre
visar hur mycket som övervakningskamerorna egentligen ser.
Små skillnader, men de tillför något till det
verklighetstrogna intrycket som verkar eftersträvas.
Tillägget till denna typ av utrustning är en
värmekänslig kamera, vilken verkligen underlättar de
nattliga uppdragen. Zoom-funktion saknas, men man kan se om någon står på andra sidan av en vägg – mycket
användbart då personer inomhus inte kan ses på kartdatorn.
Arsenalen består av en mängd olika vapen, över 30 stycken,
alla med sina för- och nackdelar, och nämnas bör även att
man bara kan ha ett vapen av varje klass; närstrid- sido-
och primärvapen. Detta är en viktig detalj om man vill
skapa ett verklighetstroget spel, för hur verkligt är det
att bära omkring på tre pistoler och fyra automatkarbiner?
Man är begränsad till ett vapen av vardera sort, samt ett
bestämt antal granater/minor.
Vapnen skiljer sig i både träffsäkerhet och styrka,
vilket gör att man måste välja sin utrustning väl beroende
på vilken miljö man befinner sig i, samt vilka hinder som
finns mellan sig själv och fienden. Precis som i första
spelet går det att skjuta genom väggar om man har rätt typ
av vapen, en mycket användbar och verklighetstrogen detalj,
även om den inte är perfekt. Styrkan på vapnet ger
möjlighet att skjuta genom olika material, viktigt att
tänka på både när man själv skjuter samt när man gömmer sig.
Spelandet
Till skillnad från många andra spel finns det inget direkt
uppenbart sätt att lösa uppdragen. Ibland börjar man mitt i
smeten utan att veta vilken väg som är den bästa, detta
uppskattar jag väldigt mycket då jag vill att min egna
taktik ska hjälpa mig klara uppdraget, inte programmerarnas
planer. Efter varje bana kommer statistik upp som visar hur
bra man klarat uppdraget, och som belöning får man en
ranking. Hela detta upplägg sporrar spelaren till att
försöka sig på uppdraget ännu en gång, för att klara banan
på ett ännu bättre sätt.
Som tidigare nämnts är detta inget Rambo-spel, även om det
är teoretiskt möjligt att bara springa och skjuta är det
praktiskt väldigt svårt att överleva speciellt länge med
den taktiken. Man dör relativt lätt, och fienden är
emellanåt väldigt duktiga på att sikta. Som tur är dör de
desto lättare, men å andra sidan finns det en hel del
motståndare att ta sig förbi genom spelet. Jag skriver ”ta
sig förbi”, för det är inte alltid nödvändigt att skjuta
sig genom banorna. Snarare uppmuntras smygandet och
försiktigheten med rankingsystemet och de många och svåra
motståndarna.
Det kanske är att ta i vad gäller svårigheten på
motståndet, men de har fått en förmåga att gömma sig,
hjälpas åt och framför allt tycker de om att trycka på
larmknappar. Är man inte tillräckligt försiktig eller
väljer sina skjuttillfällen väl kommer man att få sällskap
av ett stort gäng skjutglada typer. De hör bra dessutom, så
att röra sig på huk har fått en större betydelse än att
bara ge högre träffsäkerhet. Detta är emellertid något som
går att utnyttja, gör lite oväsen i form av ett löpsteg,
smyg sedan runt fienden och angrip bakifrån, ett mycket
effektivt sätt att ta ut fiender i byggnader.
En funktion som de allra flesta spel tillhandahåller är
möjligheten att spara, vissa kanske är lite väl snälla på
den fronten till och med. I första spelet fanns inte denna
funktion överhuvudtaget, vilket kändes väldigt frustrerande
när ett litet misstag i slutet av banan gjorde att allt var
tvunget att göras om. Det känns dock fel att kunna
spara hur mycket som helst, då jag vet att både jag själv
och många andra lockas till att spara sönder spelet. Genom
att ladda upp GPS-data till högkvarteret sparas spelet,
detta går att göra några gånger tills batteriet tar slut.
En bra lösning, även om jag själv inte gärna vill ha fler
än två-tre sparmöjligheter.
Multiplayer
Man kan lugnt säga att inspiration från andra spel tagits,
men även detta är försvarbart då det inte finns speciellt
många till sätt att köra multiplayer. Här finns dock bara
ett sätt, vilket kanske är lite snålt. Man börjar omgången
med att köpa vapen, pengar fås när man klarar av uppdrag
eller skjuter motståndare. Uppdragen klaras av genom att
klara delmål på banan, det andra laget ska då försvara
dessa. Speltjusningen finns kvar, även om jag inte hittade
någon server med varken mycket folk eller låg ping. Inte så
unikt, men tillräckligt eget och roligt för att skapa ett
mindre beroende.
Sammanfattning
IGI 2 – Covert Strike är kort sagt ett riktigt bra
spel, men det passar inte vem som helst, det krävs en stor
portion tålamod för att ta sig igenom de nitton banorna.
Utseendemässigt bjuder spelet inte på några stora nyheter,
därmed inte sagt att det är undermåligt. Stora banor med
varierande miljöer samt en acceptabel nivå på övriga
grafiska detaljer ger snäppet mer än godkänt på
grafikdelen. Spelglädjen finns verkligen, och en vilja att
lyckas bättre och bättre frammanas i alla fall hos mig.
Cirkapris: 499:-
Testsystem:
P4 2,4 GHz
512 MB DDR
GeForce4 Ti4600 128 MB
Windows XP
23/3-03 | tkh | tkh@bredband.net
