Roundup av Athlon 64-moderkort Inledning AMD Athlon 64 K8T800 / nForce 3 150 ABIT KV8-MAX3 Albatron K8X800 Pro II Epox EP-8HDA3+ FIC K8-800T Gigabyte GA-K8VNXP MSI K8T Neo-FIS2R Shuttle AN50R Soltek K8AV2-RL Överklockning Testsystem Prestandatester Slutsats

Inledning

Socket 754-moderkort som Athlon 64 använder sig av finns i princip enbart med två olika chipset, NVIDIA nForce 3 150 och VIA K8T800. Idag skall vi ta oss en titt på hela åtta stycken moderkort baserade kring dessa chipset. Sju stycken VIA:s K8T800-moderkort och ett som använder sig av NVIDIA:s nForce 3 150-chipset. Korten kommer från ABIT, Albatron, Epox, FIC, Gigabyte, MSI, Shuttle och Soltek. Vilket moderkort är bäst och vilket chipset är att föredra?

AMD Athlon 64

Athlon 64:s föregångare Athlon XP skiljer sig åt på flertalet punkter gentemot sin efterträdare. Den allra största skillnaden är att Athlon 64 klarar av att köra 64 bitarsapplikationer. Detta har dock, som det ser ut nu, ingen större betydelse eftersom det inte finns speciellt många program eller spel som går att köra i 64 bitarsläge. Men till skillnad från Intels 64 bitarsprocessor (Itanium) klarar Athlon 64 också av att köra 32 bitars-program utan emulering. Detta gör att man utan problem kan använda sina gamla program och spel, och i framtiden gå över till 64 bitarsprogram om man vill. 64 bitar medför också att man kan använda sig av i princip oändligt med minne istället för 4 GB som normalt är den maximala kapaciteten för 32 bitars-processorer. Men idag finns det egentligen inget behov av en minnesmängd som är större än 4 GB till vanliga datorer. Så i dagsläget är det främst servrar och kraftiga arbetsstationer som har nytta av 64 bitarsprocessorer. Vill ni veta mer om skillnaderna mellan 32- och 64 bitar rekommenderas denna artikel som är skriven av vår Janne Johansson.

Integrerad minneskontroller

En annan nyhet med Athlon 64 är att minneskontrollern har flyttats från nordbryggan och in i själva processorn. Fördelen med detta är att väntetiden (eller latency som det också heter) mellan processorn och minnet har blivit betydligt kortare. Detta eftersom processorn kan kommunicera med minnet direkt utan att gå vägen om nordbryggan. Men allt är inte enbart positivt med en integrerad minneskontroller i själva processorn. När DDR-2 lanseras senare i år måste man inte bara byta moderkort och chipset för att få det till att fungera, man måste också köpa helt ny processor! Använder man sig av till exempel en Pentium 4 idag och vill uppgradera till DDR-2 senare är det fullt möjligt att återanvända sin processor eftersom minneskontrollern där är placerad i själva nordbryggan.

HyperTransport

Detta är en teknik som är tänkt att ersätta den vanliga FSB:n (front side buss, systembuss). Den största skillnaden mellan en vanlig systembuss och HyperTransport är att själva ”bussen” sitter i själva processorn när man använder sig av HyperTranport mellan nordbryggan och processorn. Denna teknik är dock inget nytt utan NVIDIA har tidigare använt sig av den i sitt chipset till Athlon XP, men då i mindre skala. Nyheten här är att kommunikationen mellan processorn och nordbryggan helt och hållet sker med hjälp av HyperTransport. Dessutom används den för kommunikationen mellan nordbryggan och sydbryggan på vissa moderkort. HyperTransport har också ett annat förhållande mellan hastighet och bredd mot vad som är normalt. Systembussen på en Pentium 4 arbetar med en hastighet motsvarande 800 MHz och har en bussbredd på 64 bitar. HyperTransport arbetar i den dubbla hastigheten men har bara en bredd på 16 bitar (gäller VIA K8T800). Men den totala bandbredden som kan överföras per sekund är densamma, 6,4 GB.

SSE2 / Cache

Andra nyheter är att Athlon 64 har fullt stöd för SSE2-instruktioner vilket ingen tidigare AMD-processor har haft. Det var Intel som introducerade SSE2 i samband med Pentium 4, men det är alltså först nu AMD har lagt in stöd för det hela. Transistorerna i Athlon 64 är också betydligt fler till antalet, hela 106 miljoner till skillnad från Athlon XP som enbart har ungefär hälften så många. De flesta Athlon 64 har också en fördubblad L2-cache, 1 MB istället för 512 KB som den senaste versionen av Athlon XP använder sig av.

Cool’n’Quiet

Funktionen Cool’n’Quiet är också något helt nytt. Den är hämtad från AMD:s processorer som sitter i bärbara datorer. Det hela går ut på att processorn anpassar både sin hastighet och spänning under körning. Används processorn för fullt går den naturligtvis i sin maximala fart. Men om man inte använder processorn maximalt klockar den ner sig, en 3200+ kan sjunka så lågt som till 800 MHz! Detta gör att värmeutvecklingen från processorn kan sjunka med runt 60 %. Funktionen har som sagt funnits en längre tid i bärbara datorer där man måste spara på batteriet, men nu har funktionen också tagit sig in i processorer avsedda för stationära datorer.

Men fördelen är inte bara sänkt energiförbrukning, man får också sänkt ljudnivå om man har en processorkylare som variabel fläkthastighet. Eftersom temperaturen på processorn sjunker dramatiskt när hastigheten sjunker kommer också fläkthastigheten sjunka och därmed avge mindre ljud. Så när man tittar på film, surfar eller liknande kan man ha en mycket tyst dator, och om man sedan börjar spela ett spel går processorn igång på full fart och fläkten börjar snurra snabbare.

För att man skall kunna använda den här funktionen räcker det inte med en Athlon 64. Man måste också ha ett moderkort som stödjer funktionen. Dessutom behöver man installera en drivrutin till processorn.

Heatspreader

Athlon 64-processorn är dessutom skyddad av ett metallhöljde. Detta medför att man inte behöver vara orolig att förstöra sin processor när man monterar kylaren på den. Just detta har varit ett problem med de äldre Athlon XP-processorerna. Är man lite oförsiktig eller helt enkelt har otur kan man göra sin Athlon XP helt obrukbar när man monterar kylaren på processorkärnan. Dessutom hjälper höljet till att sprida värmen över en större yta så att det skall bli lättare för kylaren att transportera den energi som processorn avger i form av värme.

Sockel 939

Något som inte ser ljust ut i dagsläget är att AMD kommer att lansera en helt ny sockel inom kort, sockel 939. Detta gör att sockel 754 troligen kommer bli en budgetplattform och sockel 939 kommer bli den plattform man vill använda sig av för att få ut så mycket prestanda som möjligt. Ytterligare en nyhet är att processorerna till sockel 939 kommer att ha stöd för dubbelkanaligt minne, precis som Athlon 64 FX har idag, men priset kommer att vara betydligt lägre. Så om man skall satsa på att sockel 754-system idag eller vänta till våren är ett svårt val. Men så är det med allt, ju längre man väntar ju bättre saker får man, så vi tycker helt enkelt att man skall köpa det man behöver när man behöver det. Det finns alltid bättre saker som väntar runt hörnet, och om man hela tiden väntar tills det kommer några bättre kommer man aldrig att kunna köpa något.

VIA K8T800 / NVIDIA nForce 3 150

VIA K8T800 finns idag i två olika typer, en ämnad för vanliga datorer och en annan till servrar och kraftiga arbetsstationer, namnen på de två är K8T800 Performance PC och K8T800 Server/Workstation. Skillnaden chipsen emellan är att den för vanliga datorer använder sig av socket 754 och inte har stöd för PCI-X vilket den andra typen har. Server/Workstation använder sig av socket 940 och skall alltså användas tillsammans med Athlon 64 FX och/eller Opteron (AMD:s serverversion av Athlon 64).

Även NVIDIA har två chipset till Athlon 64, nForce 3 150 och nForce 3 Pro. Skillnaderna mellan dem är i princip likadana som skillnaderna mellan VIA:s olika chipset.

Som redan nämnts är den största skillnaden mellan chipsen från de två tillverkarna HyperTransport. Medan VIA har valt att använda en HyperTransport-buss mellan processorn och nordbryggan som arbetar på 800 MHz och 16 bitar bred i båda riktningar har NVIDIA valt 600 MHz i båda riktningar och 16 bitar nedströms men enbart 8 bitar uppströms. Detta gör att den maximala bandbredden för VIA:s lösning är 6,4 GB/s men med NVIDIA:s lösning kan man bara få ut 3,6 GB/s som mest. Alltså skiljer det hela 80 % mellan chipsen! Det ryktas dock om att NVIDIA inom kort kommer lansera nForce 3 250 som skall ha samma HyperTransport-specifikationer som VIA K8T800.

Här i tabellen har vi sammanställt skillnaderna mellan NVIDA:s och VIA:s användande av HyperTransport (HT).

Men det finns en fördel med NVIDIA nForce 150 trots den lägre bandbredden. Det är att alla kontrollers är integrerat i nordbryggan. Detta gör att väntetiden blir betydligt lägre när man skall kommunicera med hårddiskar, nätverkskort och mycket mera. På grund av detta blir VIA:s lösning inte så mycket snabbare som man kan tro när man enbart tar sig en titt på den maximala bandbredden. VIA K8T800 klarar som mest av att överföra 533 MB/s mellan sydbryggan (som hårddiskar, PCI-bussen och annat är anslutna till) och nordbryggan vilket i vissa fall kan bli en flaskhals. Så medan VIA har en snabbare kommunikation mellan processorn och nordbryggan har NVIDIA snabbare kommunikation mellan övriga delar.

En litet tråkig sak med NVIDIA nForce 3 150 är att det inte finns integrerat stöd för SATA, utan moderkort baserade kring denna krets är beroende av en extern SATA-kontroller. VIA har dock integrerat SATA-stöd i sin sydbrygga, VT8237.

Något intressant med VIA K8T800 är att det finns ett integrerat 7.1-ljudkort, VIA Envy 24PT. Denna krets skall vara riktigt bra trots att den är en integrerad sådan. VIA har också valt att integrera ett 1 Gb-nätverkskort, SATA-RAID och mycket mera. NVIDIA saknar i princip alla de funktioner som står precis ovan. Så VIA:s krets har stöd för betydligt mer än NVIDIA:s, men förhoppningsvis kommer nForce 3 250 att ha stöd för många av de funktioner som saknas. Men som det ser ut nu verkar VIA K8T800 vara en mer komplett lösning för Athlon 64.

Värt att nämna är att det finns ytterligare två moderkortskretsar till Athlon 64, SiS 755 och ALi M1687. Dessa är dock mycket ovanliga på marknaden och det är inte många moderkortstillverkare som använder sig av dessa kretsar.

ABIT KV8-MAX3

Specifikationer

Som synes har det här moderkortet allt man kan önska i specifikationsväg. Kortet har stöd för det mesta, SATA-RAID, Firewire, 1 Gbit-nätverkskort och mycket mera. Det enda som egentligen saknas är RAID 5, men det är mycket ovanligt att det finns integrerat på moderkort, så det vore helt klart för mycket begärt.

uGuru är något mycket intressant, framförallt för dem som vill överklocka. Med hjälp av denna funktion kan man i realtid övervaka sitt system och ändra diverse parametrar. Exempel på sådant man kan ändra är processorns hastighet, spänningen till olika delar och så vidare. Man kan alltså överklocka sitt system inifrån Windows. Men det mest intressanta är att de inställningar man gör stannar kvar, alltså är permanenta, man behöver inte in i BIOS för att ändra på dem. För er som vill veta lite mer om uGuru hittar ni den informationen här.

I förpackningen

Man hittar följande i alla de mindre lådorna:

• 4 st. SATA-kablar.
• 1 st. strömkabelsadapter för två SATA-enheter.
• 1 st. rundad ATA-kabel.
• 1 st. rundad floppy-kabel.
• 1 st. bakplåt med två USB- och två Firewire-portar.
• 1 st. I/O-plåt.
• 1 st. moderkortsmanual.
• 1 st. Quick Installation Guide.
• 1 st. manual till uGuru.
• 1 st. klisterlapp som beskriver de olika jumprarna på moderkortet.
• 1 st. CD-skiva med drivrutiner och program.
• 1 st. diskett med drivrutiner.
• 1 st. Secure IDE-retail.
• 1 st. ”case badge”.

Som vanligt med ABIT:s moderkort får man med tillbehör utöver det vanliga. Något extra speciellt här är Secure IDE. Det är en hårdvarubaserad krypteringsfunktion för hårddiskar. Eftersom det är en hårdvarubaserad lösning tas inga resurser från varken processorn eller minnet och det fungerar på alla operativsystem. När man har Secure IDE aktiverat måste man koppla in en dosa till datorn för att man skall kunna läsa informationen från hårddisken. Denna funktion kan vara mycket användbar för dem som känner att de inte vill att någon skall komma åt ens information på hårddisken på ett enkelt sätt.

En sak som vi dock saknar är den svarta plastramen som skall sitta runt processorn. Till en del moderkort kommer den förmonterad och till en del andra ligger den löst i lådan. Men till ABIT:s kort medföljer ingen över huvud taget. Å andra sidan medföljer en sådan när man köper en BOXAD processor, men gör man inte det ligger man lite risigt till. Snålt ABIT!

I övrigt ser det ut som det skall, kanske något få ATA-kablar, enbart en. Men i gengäld är det en rundad sådan. Troligen resonerar ABIT som så att de flesta entusiaster idag använder sig av SATA-enheter och därför behöver man inte lägga ut mer pengar än nödvändigt på ATA-kablar.

Layout och integrerade funktioner

Rent layoutmässigt är det här moderkortet ganska udda, speciellt placeringen av nordbryggan. Den brukar i regel vara placerad mellan processorn och AGP-platsen. Men på just det här kortet sitter den nästan rakt till vänster om processorn. Just varför man har valt att placera den där är svårt att svara på. Men en möjlig anledning är att man var tvungen att flytta ner processor-sockeln för att få plats med OTES-kylningen. När den kom så pass långt ner fick inte nordbryggan plats på sin vanliga plats och man var tvungen att omplacera den. På tal om OTES-kylningen är även den en udda syn, en stor platstunnel längst upp på moderkortet. Den är till för att kyla de delar levererar som ström till moderkortets olika delar. Dessa brukar i regel bli mycket varma och genom att sätta aktiv kylning på dem menar ABIT att kortet blir stabilare i högre hastigheter. Det skall alltså hjälpa till vid överklockning. Nackdelen är att man får ytterligare en liten fläkt vilken tyvärr ger ifrån sig en del ljud.

Placeringen av ATX- och ATX12V-kontakten är också lite udda, de sitter precis bredvid varandra. Det är första gången vi ser det på ett moderkort. De sitter precis under OTES-kylningen uppe i vänstra hörnet och där sitter de tyvärr inte helt optimalt ur kabeldragningssynpunkt. Det hade varit betydligt bättre om de var placerade uppe i högra hörnet. Men fördelen med att placera dem där de sitter nu är att de bara är några få centimeter ifrån både processorn och nordbryggan vilka båda drar en hel del ström.

Kylaren som sitter på nordbryggan är relativt liten och ser inte ut att kunna prestera speciellt bra. Kortet är som redan nämnts ämnat mot överklockare så en större kylare på nordbryggan hade varit motiverat. Kylaren som ABIT använder sig på deras Intel-baserade moderkort är betydligt bättre, varför använder de sig inte av en sådan även till det här kortet?

Förflyttar vi oss ner till höger på moderkortet hittar vi hela sex stycken SATA-portar, fyra längst ner på kortet och två lite längre upp. Här sitter också floppy-kontakten. Vart den är placerad har ingen större betydelse eftersom ytterst får fortfarande använder sig av en diskettstation. Något intressant som vi hittar här nere är en liten LED-display. Den visar information om något skulle vara fel, till exempel att minnet inte sitter i riktigt och så vidare.

De båda IDE-kontakterna är placerade till höger om minnesplatserna. Denna placering är mycket vanlig vilket inte är så konstigt med tanke på att de kontakterna sitter bra där. Något mindre bra är att det enbart finns tre lediga fläktkontakter. Att det finns fem stycken fläktkontakter gör inte så mycket när två redan är upptagna som standard. Att en av de tre dessutom är placerad längst ner till vänster på moderkortet gör inte det hela bättre. Minst en fläktkontakt till tycker vi gott att ABIT kunde ha implementerat.

Bak på moderkortet hittar vi naturligtvis I/O-portarna. Där hittar vi fyra stycken USB 2-portar, en Firewire-port, en nätverksanslutning, två PS/2-portar och flertalet kontakter tillhörande det integrerade ljudkortet. Vi ser också en fläkt här bak vilket hör till OTES-kylningen.

Albatron K8X800 Pro II

Specifikationer

Det enda udda med det här kortets specifikationer är att det är enda moderkortet i testet som använder sig av VIA:s Envy-krets till ljudet. Varför det är så få som använder sig av den kretsen är mycket konstig. Den har stöd för 7.1-ljud och ljudkvalitén i sig skall dessutom vara betydligt bättre än andra integrerade ljudkort. Albatron har också valt att använda sig av dubbla BIOS-kretsar, BIOS mirror. Så om den ena kretsen av någon anledning blir korrupt tar den andra automatiskt över vilket enligt oss är en mycket trevlig funktion.

En annan intressant funktion är Voice Genie. Istället för att moderkortet ger ifrån sig pip eller visar något kryptiskt meddelande på en LED-display så pratar moderkortet om något är fel! Om till exempel minnet inte sitter i riktigt så säger en röst (på engelska) att det inte finns något minne installerat. En mycket trevlig funktion, om än inte speciellt användbar eftersom det inte är så ofta man får problem med hårdvaran på det sättet.

I förpackningen

I lådan som moderkortet öppnas hittar man följande:

Tyvärr medföljer det inte speciellt mycket tillbehör med den här produkten, enbart en SATA-kabel är på tok för lite. Så på denna punkt har Albatron helt klart dragit ner på utgifterna. Det enda som är riktigt bra är manualen. Den är betydligt tjockare än vad som är normalt. Manualen tar upp allt möjligt och det på ett mycket bra sätt.

Layout och integrerade funktioner

Som brukligt med Albatron moderkort är själva kretskortet blått, men de har inte gått samma väg som många andra producenter och färgat diverse kontakter i tusentals färger. Så kortet ser ganska alldagligt ut, men i dagens färghysteri gör det i alla fall att kortet ser lite udda ut.

Till höger om minnesplatserna hittar vi som vanligt de två IDE-kontakterna och ATX-kontakten. Den mindre ATX12V-kontakten sitter i det nedre vänstra hörnet av processorsockeln. Dessa placeringar har länge varit mycket vanliga för moderkortstillverkare, oavsett plattform, varför ändra på ett vinnande koncept? Men om man vill vara lite petig kan man påpeka att ATX12V-kontakten hade kunnat placeras på ett annat sätt för att underlätta kabeldragandet. En kontakt som dock sitter väldigt udda till är floppy-kontakten. Den sitter längst ner till höger under den sista PCI-platsen. Det är som sagt inte speciellt många som använder sig av denna kontakt i dagsläget, men att placera den där nere är katastrof för dem som verkligen tänkt använda den.

På nordbryggan sitter det en passiv kylfläns, alltså utan fläkt. Den är kopparfärgad men efter att ha skrapat lite på den ser man att själva kärnan är gjord i aluminium. Den är relativt stor har många så kallade ”fins” vilket borde gör att den kyler nordbryggan ganska bra.

Nere i det högra hörnet av moderkortet hittar vi två SATA-kontakter, de båda BIOS-kretsarna, DIP-switchen för Voice Genie, kretsen för ljudkortet, en fläktkontakt och en del annat. De andra fläktkontakterna hittar vi vid nordbryggan och processorn. Tyvärr är de bara tre till antalet och minst en till hade inte skadat. Med den ovannämnda DIP-switchen ställer man in vilket språk som moderkortet skall ”tala” när något är fel. Man kan välja mellan engelska, japanska, kinesiska och tyska.

Tar vi oss sedan en titt på I/O-portarna ser vi att det även här ser helt normalt ut. Två PS/2-portar, en LPT- och en COM-port, en nätverksanslutning, två USB 2-portar och sex in-/utgångar till ljudkortet. Möjligtvis kan USB-portarna anses vara något få till antalet. Men Albatron har dock skickat med en bakplåt med extra USB-portar så det borde inte vara något större problem på den här punkten.

Epox EP-8HDA3+

Specifikationer

Det här moderkortet har i princip allt det som ett entusiastkort idag skall ha, SATA-RAID, 1 Gbit-nätverksanslutning och så vidare. Något speciellt med det här kortet är dock de dubbla nätverksanslutningarna och det utlovade RAID 5- och RAID 10-stödet som skall komma inom kort. De sex stycken SATA-portarna bör både räcka och bli över. Det bör inte vara allt för många som använder fler än sex stycken SATA-portar idag. När det utlovade RAID 5-stödet kommer blir det här kortet extra intressant eftersom det idag inte är allt för många moderkort som har stöd för RAID 5 utan extra expansionskort. Dock är de två minnesplatserna lite väl lite, tre stycken hade varit helt klart önskvärt och det är väl egentligen det enda vi tycker det här moderkortet saknar rent funktionsmässigt.

I förpackningen

När lådan öppnas hittar man följande:

• 2 st. ATA-kablar.
• 1 st. floppy-kabel.
• 2 st. SATA-kablar.
• 2 st. strömkabelsadaptrar för en SATA-enhet.
• 1 st. bakplåt med en spelport och en SATA-kontakt.
• 1 st. I/O-plåt.
• 2 st. CD-skiva med drivrutiner och program.
• 2 st. disketter med drivrutiner till båda SATA-kontrollerna.
• 1 st. Quick Installation Guide.
• 1 st. moderkortsmanual.
• 1 st. manual till Silicon Image Sil3114C-kretsen.

Tillbehören är ingenting att hurra över. Det finns dock en godbit och det är bakplåten. Den externa SATA-kontakten är intressant på så sätt att man kan använda sig av den nya standarden eSATA. Dock kan man inte använda en vanlig hårddisk som en extern sådan eftersom det inte finns någon molex-kontakt i bakplåten. På samma bakplåt sitter det också en spelport vilket de med äldre spelkontroller antagligen uppskattar. Vi hade dock hellre sett att det suttit en molex-kontakt på spelportens plats.

Vi tycker dock att Epox borde ha skickat med några fler SATA-kablar med tanke på att det finns hela sex stycken portar på moderkortet. Dessutom hade det inte varit fel om de ATA-kablar som skickas med moderkortet hade varit rundade.

Layout och integrerade funktioner

Själva kretskortet som alla komponenter är monterade på har den gamla hederliga färgen grönt. Förr i tiden var nästan alla kretskort gröna eller gula, men idag är den färgen mycket ovanlig. Men Epox har valt att fortsätta med den gröna färgen, och eftersom de flesta tillverkare har övergått till någon annan mer udda färg gör det att Epox trots det står ut i mängden. På denna gröna grund sitter det sedan mörklila, gula, vita och svarta kontakter av diverse slag. Epox har med andra ord inte gjort som en del andra tillverka och gjort så moderkorten ser ut som en clownutstyrsel.

Precis som på ABIT-kortet är ATX- och ATX12V-kontakten placerade bredvid varandra. Detta förenklar naturligtvis kabeldragningen en hel del. De är placerade i moderkortets övre vänstra hörn vilket även det är ganska udda.

En sak som däremot inte är normalt om man tar sig en titt på äldre moderkort med sockel 478- eller sockel A-anslutning är placeringen av nordbryggan. På det här specifika kortet är den placerade precis till vänster om processorn. Men tar man sig en titt på moderkort till Athlon 64 ser man att ett flertal tillverkare har valt att placera nordbryggan på den här platsen, så någon vits med den här placeringen måste det finnas. På nordbryggan sitter en relativt liten fläns, nordbryggan kyls alltså passivt och ingen fläkt är nödvändig. Vi har sett att en hel del av korten vi testar kyler nordbryggan passivt så det verkar som att K8T800 inte avger speciellt mycket värme.

Som redan nämnts är minnesplatserna enbart två till antalet och till höger om dem är de faktiskt helt tomt, inte en enda kontakt. IDE-kontakterna är istället nedflyttade en bit och sitter precis under. I det här hörnet hittar man också floppy-kontakten, hela sex stycken SATA-kontakter, sydbryggan och diverse annat smått och gott. Tar man sig en närmare titt ser man också en display som kan användas vid felsökning. Istället för att moderkortet skall avge diverse ljud när något är fel visar den här displayen tecken som man sedan med hjälp av en lista i manualen kan tolka och ta reda på vad det betyder. En intressant sak vi ser är att kontakten för front-funktionerna är färgkodad precis som den är på Gigabyte-kortet, snyggt Epox!

I/O-portarna på baksidan ser ganska normala ut. Bland dem hittar vi två PS/2-portar, två COM-portar och en LPT-port. Vi ser också fyra stycken USB 2-portar, hela två nätverksanslutningar och fem in-/ut-gångar tillhörande ljudkortet.

FIC K8-800T

Specifikationer

Det mest upphetsande med det här kortets specifikationer är nätverkskortet på 1 Gbit. Det är dock mer regel än undantag att ett sådant finns integrerat på moderkort idag, vilket borde säga en hel de om det här kortets brist på intressanta funktioner.

I förpackningen

När lådan öppnas hittar man följande:

• 1 st. ATA-kabel.
• 1 st. floppy-kabel.
• 1 st. SATA-kabel.
• 1 st. strömkabelsadapter för en SATA-enhet.
• 1 st. bakplåt med två USB-portar.
• 1 st. bakplåt med två Firewire-portar.
• 1 st. bakplåt med utgångar för ljudkortet.
• 1 st. I/O-plåt.
• 1 st. CD-skiva med drivrutiner och program.
• 1 st. Quick Installation Guide.
• 1 st. moderkortsmanual.
• 1 st. ”Service Tracking Form”.

Det här är helt klart det moderkort med minst tillbehör som deltar i det här testet. Men eftersom FIC:s avsikt med det här moderkortet är att göra ett billigt sådant är det kanske inte allt för förvånande. Men att enbart skicka med en SATA- och IDE-kabel är nästan att gå över gränsen. Oavsett vilka enheter man har är man nästan tvingad att köpa en kabel till vilket gör att det här kortet kanske inte blir så billigt som man först hade trott vid ett eventuellt inköp.

Layout och integrerade funktioner

Färgmässigt är FIC lite udda. På den gröna grunden har de färgat kontakter och dylikt i pastelliknande färger. Ljuslila, marinblå och limegröna är några av de lite udda färgerna man hittar på moderkortet, färgkontrasterna är alltså inte så stor mellan de olika enheterna.

Den enda kontakten vi hittar till höger om minnesplatserna är ATX-kontakten. IDE-kontakterna har flyttats längre ner på kortet. Något ännu mer underligt är att de inte ens är placerade bredvid varandra. Den första IDE-kontakten sitter på tvären precis under minnesplatserna, den andra sitter en bit ner och går man lika långt neråt igen hittar man floppy-kontakten placerad på samma sätt, utmed den nedre kanten av moderkortet. Detta gör att den ena IDE-kontakten hamnar lite väl långt ner på moderkortet, så om man använder en liten större låda måste man ta och införskaffa en ganska lång IDE-kabel. Den kvarvarande störmkontakten, ATX12V, hittar vi längst upp i kortets vänstra hörn.

På nordbryggan sitter det en väldigt stor kylfläns. Eftersom den är så pass stor har FIC troligen valt helt rätt när de valt att inte placera någon fläkt på den. Precis vid denna hittar vi också en av de tre fläktkontakterna, den andra sitter uppe vid minneplatserna och den tredje längst ner till vänster på moderkortet.

Något intressant med det här kortet som vi märket under våra tester var att man i BIOS kunde fixera PCI- och AGP-hastigheten till 33 respektive 66 MHz. Detta är ett av de problemen som i princip alla moderkort till Athlon 64 idag har, man kan inte låsa dessa två hastigheter vilket gör att när man överklockar processorn ökar också dessa hastigheter. Tyvärr fungerade funktionen i BIOS inte speciellt bra, så fort man aktiverade den vägrade datorn att starta. Men förhoppningsvis får FIC denna funktion att fungera och då bör också andra moderkortstillverkare kunna implementera denna funktion i sina kort.

I/O-delen av moderkortet är ganska normalt utformad med två COM-portar, en LPT-port, två PS/2-portar, fyra USB 2-portar, en nätverksanslutning och diverse kontakter tillhörande ljudkortet.

Gigabyte GA-K8VNXP

Specifikationer

Gigabyte:s kort är en av de mest kompletta lösningarna med två nätverksanslutningar, RAID på både SATA- och ATA-portarna, Dual BIOS och mycket mera. Framförallt är de dubbla nätverksanslutningarna och Dual BIOS som är både intressanta och relativt udda. Det förstnämna kan vara användbart om man vill dela ut Internet till fler datorer, men med tanke på hur billig en riktig router idag är kanske en sådan är en bättre lösning. De dubbla BIOS-kretsarna har man dock betydligt större användning för. Man har helt enkelt monterat två BIOS-kretsar på moderkortet och satt det ena som backup. Blir huvudkretsen defekt av någon anledning kommer den andra kretsen ta över och man har fortfarande ett fungerande moderkort. Man behöver alltså aldrig mer vara orolig när man omprogrammerar sitt BIOS! Dessutom har Gigabyte inkluderat den nya Firewire-typen, Firewire800 (IEEE1394b). Fördelen med den här gentemot den äldre standarden är att man har fördubblat överföringshastigheten, från 400 Mbit/s till hela 800 Mbit/s.

DPS K8-enheten gör att man får en sex-fas strömförsörjning till processorn. Normalt hittar man en tre-fas strömförsörjning till processorn, eller möjligtvis fyra på de mer avancerade moderkorten. Men det som Gigabyte har gjort är något extremt. Detta gör att man kan bibehålla en jämn och stabil strömöverföring till processorn även vid mycket höga hastigheter vilket är fördelaktigt ur överklockningssynpunkt.

I förpackningen

Det som återfinns inuti lådan förutom moderkortet är följande:

• 3 st. ATA-kablar.
• 1 st. floppy-kabel.
• 2 st. SATA-kablar.
• 2 st. strömkabelsadaptrar för två SATA-enheter.
• 1 st. bakplåt med två USB- och två Firewire-portar.
• 1 st. bakplåt med extra uttag för ljudkortet.
• 1 st. bakplåt med SATA-uttag (eSATA).
• 1 st. I/O-plåt.
• 1 st. DPS K8-enhet.
• 1 st. monteringssats till DPS2-systemet.
• 1 st. CD-skiva med drivrutiner och program.
• 1 st. Quick Installation Guide.
• 1 st. moderkortsmanual.
• 1 st. manual till ATA-RAID-kretsen.
• 1 st. klisterlapp som beskriver de olika jumprarna på moderkortet.
• 1 st. papperslapp med tillägg till manualen.
• 1 st. ”case badge”.

Det mest intressanta tillbehöret som medföljer är bakplåten med två SATA-kontakter och en molex-kontakt. Med hjälp av den kan man använda helt vanliga interna SATA-produkter utanför lådan. Det går alltså utmärkt att använda till exempel en SATA-hårddisk som en flyttbar enhet.

I övrigt hittar vi inget speciellt upphetsande bland tillbehören. Det enda som kanske är lite udda är att det medföljer hela tre stycken ATA-kablar. Medan många andra tillverkare har gått över mer och mer till SATA-kablar och kontakter verkar Gigabyte hålla sig kvar till ATA. Vilket som är bäst beror helt och hållet på köparen.

Layout och integrerade funktioner

Vid en första anblick ser moderkortets layout ut som precis vilket annat moderkort som helst. Men när man tittar närmare ser man något som är mycket udda placerat. BIOS-kretsarna sitter framför AGP-platsen! Normalt brukar de sitta allra längst ner i det högra hörnet på moderkortet, så det är en ganska stor omplacering. Dessutom hittar man en underlig kontakt mellan I/O-portarna och processorsockeln. Den tillhör DPS-enheten, och det är alltså i den blåa kontakten man monterar DPS K8-enheten.

Den största av de två strömkontakterna, ATX-kontakten sitter utmärkt uppe i det högra hörnet. Men dess lillebror, ATX12V-kontakten är placerad ganska dumt till, i processorsockelns nedre vänstra hörn. Fördelen med att placera den här är att den sitter nära alla strömkrävande enheter. Nackdelen är att man måste dra kabeln som skall dit mer eller mindre rakt över processorkylaren vilket är allt annat än bra.

Till höger om minnesplatserna där ATX-kontakten är placerad hittar vi ytterligare tre kontakter, två ATA och en floppy. De sitter allihop bra här, men vi ställer oss frågande till att placera floppy-kontakten på ett sådant bra ställe. Enligt vårt tycke hade det varit bättre att flytta ner den i det högra hörnet av moderkortet och istället flyttat upp några andra kontakter, till exempel de två ATA-kontakterna tillhörande RAID-kretsen.

Kylaren som sitter på nordbryggan är relativt stor och har en fläkt monterad på sig. Därför bör det inte vara några problem att hålla nordbryggans temperatur nere på en lämplig nivå, även när man överklockar systemet. Det hade naturligtvis varit trevligt med en passiv lösning utan fläkt, vilket man föredrar beror på om man prioriterar överklockning eller ljudnivå i första hand.

I det högra hörnet längst ner på moderkortet hittar vi två stycken SATA-portar, två ATA-kontakter med RAID-funktioner, sydbryggan och diverse kretsar. Något intressant med kontakten för front-funktionerna som också är placerade i detta hörn är att den är färgkodad, det gör inkopplingen av dess små kablar betydligt enklare. Vi hittar också två av de fyra lediga fläktkontakterna här nere. De kvarvarande återfinns precis ovanför och under processorsockeln.

När vi tittar på baksidan av moderkortet hittar vi I/O-portarna. Där finns fyra stycken USB 2-portar, två nätverksanslutningar, två PS/2-portar, två COM-portar, en LPT-port och tre kontakter som hör till ljudkortet. Man hittar dessutom ytterligare kontakter på de medföljande bakplåtarna.

MSI K8T Neo-FIS2R

Specifikationer

Även det här kortet är ganska likt alla de andra rent specifikationsmässigt. Den största skillnaden är att man har valt att implementera både ATA- och SATA-RAID med hjälp av Promise 20378-kontrollern. Kortet är välutrustat och har alla de funktioner som ett modernt moderkort bör ha i dagens läge.

CoreCell är MSI:s motsvarighet till ABIT:s uGuru. Ett chip på moderkortet som övervakar systemet och som man kan använda för att justera diverse inställningar. Moderkortet stödjer också en funktion som MSI kallar ”Dynamic Overclocking Technology, D.O.T”. Har man denna funktion aktiverad så överklockas systemet automatiskt när det behövs. Man kan ställa in att processorns hastighet skall öka mellan 1 och 10 % när man belastar processorn för fullt. Processorn går alltså bara i den högre hastigheten när den behöver den, när man surfar, skriver i en ordbehandlare eller liknande körs systemet i standardfart.

I förpackningen

Det som återfinns inuti lådan förutom moderkortet är följande:

• 1 st. rundad ATA-kabel.
• 1 st. rundad floppy-kabel.
• 2 st. SATA-kablar.
• 1 st. strömkabelsadapter för två SATA-enheter.
• 1 st. bakplåt med två USB-portar och lysdioder för felsökning.
• 1 st. I/O-plåt.
• 1 st. retention frame.
• 1 st. CD-skiva med drivrutiner och program.
• 2 st. disketter med drivrutiner till de båda SATA-kontrollerna.
• 1 st. Quick Installation Guide.
• 1 st. moderkortsmanual.
• 1 st. manual till RAID-kretsarna.

Det som är mest udda med dessa tillbehör är bakplåten med lysdioder som man kan använda sig av vid felsökning. Dessa fyra lysdioder kan visa olika meddelande och är mycket användbara om något inte fungerar som det skall. ABIT hade som redan nämnts valt att placera en liten LED-display på moderkort och Albatron har sitt Vocie Genie, men MSI:s tillvägagångssätt fungerar också bra.

I övrigt är tillbehören ganska medelmåttiga. Det är mest standardprylar som medföljer och inte ens så mycket av det. Till exempel är det lite få ATA- och SATA-kablar som medföljer. Men en sak som kanske är bra för er entusiaster är att plastramen som skall sitta runt processorn levereras löst. Så om man skall använda sig av en högprestandakylare behöver man inte göra sig besväret med att montera bort denna.

Layout och integrerade funktioner

MSI är kända för att göra sina produkter på röda kretskort. Det här moderkortet är inget undantag utan så rött det bara kan bli. Till allt detta röda har MSI valt att färga sina kontakter med orange, gult, mintgrönt, rött och vitt. Dessa färger ger tillsammans ett mycket udda intryck och liknar inget annat moderkort vi sett innan. Om det är snyggt eller inte vågar vi inte svara på för skönhet ligger trots allt i betraktarens ögon.

Den större av de båda strömkontakterna, ATX-kontakten, är placerad uppe i det högra hörnet av moderkortet. På denna plats brukar den sitta och den sitter även bra där. Den mindre kontakten, ATX12V-kontakten, är placerad rakt till vänster om nordbryggan. Det gör det lite krångligt att dra kabeln dit men här sitter den nära tre strömkrävande komponenter, processorn, grafikkortet och processor vilket väger upp för kabeldragningen.

Till höger om minnesplatserna sitter inte bara ATX-kontakten, utan också två IDE-kontakter och en floppy-kontakt, precis som på Gigabyte-kortet och det finns egentligen inget att anmärka på vad gäller placeringen av dessa.

Nere i det högra hörnet av moderkortet hittar vi ytterligare en IDE-kontakt, fyra SATA-kontakter, sydbryggan, och diverse kretsar och småkontakter. En intressant sak vi ser är att kontakten för front-funktionerna är färgkodad precis som på Gigabyte- och Epox-korten. Det verkar alltså som fler och fler tar efter Gigabyte på den här punkten.

Något annat som vi tycker är bra är att nordbryggan har passiv kylning. Detta gör att man slipper en av alla fläktar i datorn och därmed får en lägre ljudnivå. Under våra tester blev flänsen aldrig riktigt varm så den klarar av att kyla nordbryggan galant. Det skall bli intressant och se hur detta moderkort överklockar sedan med den passiva kylningen.

Tar vi oss sedan en titt på I/O-kontakterna bak på moderkortet ser de minst sagt lite udda ut. Vi ser inte mindre än två Firewire-portar, varav den ena av mini-typ vilket är mycket ovanligt att se bland moderkortets I/O-portar. Det sitter också hela sju stycken kontakter till ljudkortet här bak, så en extra bakplåt med kontakter för ljudkortet behövs inte. Sedan hittar vi naturligtvis också de vanliga portarna, fyra stycken USB 2-portar, två PS/2-portar, en nätverksanslutning, en COM- och en LPT-port.

Shuttle AN50R

Är Shuttle-kortet något att satsa på över huvud taget eller har Shuttle gjort en tabbe när de valde NVIDIA som samarbetspartner?

Specifikationer

Det som är mest intressant med det här moderkortets specifikationer är de dubbla nätverksanslutingar. I övrigt finns inget som är utöver det vanliga, utan resten av sakerna är i princip helt enkelt nödvändiga för att man över huvud taget skall kunna sälja moderkortet.

Lite tråkigt är att ett kort av den här kalibern enbart har två SATA-portar, och en relativt gammal krets för ljudet. Helt ärligt blev vi lite besvikna på det här kortet när vi tog oss en titt på specifikationerna, vi hade helt klart väntat oss mer.

I förpackningen

När vi öppnar lådan finner vi följande:

• 1 st. ATA-kabel.
• 1 st. floppy-kabel.
• 2 st. SATA-kablar.
• 2 st. strömkabelsadaptrar för en SATA-enhet.
• 1 st. bakplåt med två USB-portar.
• 1 st. bakplåt med två Firewire-portar.
• 1 st. I/O-plåt.
• 2 st. CD-skiva med drivrutiner och program.
• 1 st. manual till RAID-kretsen.
• 1 st. moderkortsmanual.

Även på tillbehörsfronten ser det ganska klent ut. Köper man det här kortet får man inte så många kablar eller något annat i bonus. Manualerna håller dock högsta klass och är lätta att förstå.

De två medföljande bakplåtarna är det som är mest intressant med det här paketet, dessa ger två extra USB- och Firewire-portar. De andra tillbehören är tyvärr allt för mycket standard, och dessutom för få av dem för att det här moderkortet skall bli intressant på grund av vad man hittar i lådan.

Layout och integrerade funktioner

När man tittar på layouten av det här moderkortet ser man att nordbryggan är placerad mycket underligt. Den sitter i det nedre högra hörnet där sydbryggan brukar sitta i vanliga fall. Eftersom nForce 3 är en enkretslösning finns det helt enkelt ingen sydbrygga eftersom den är integrerad i nordbryggan. Därför ser man bara en stor krets på moderkortet. I övrigt är det inget speciellt med layouten på det här moderkortet.

De två IDE-portarna och ATX-kontakten sitter som på så många andra kort till höger om minnesplatserna, även floppy-kontakten är placerad bland dessa kontakter. Den andra strömkontakten, ATX12V-kontakten, sitter i det nedre vänstra hörnet av processorn och även det är helt normalt.

När man tittar lite närmare på kortet ser man två knappar längst ner till höger. Det är en power- och en reset-knapp som sitter här. Denna funktion uppskattas i alla fall av oss, men för många vanliga användare kommer dessa knappar med allra största säkerhet blir helt oanvända. I samma hörn hittar vi också BIOS-kretsen, de två SATA-portarna och kretsen till dessa. SATA-portarna sitter ganska bra där de gör, fast det hade varit ännu bättre om de hade placerats på moderkorts högra kant eftersom de då hade kommit närmare hårddiskarna vilket hade underlättat kabeldragningen.

Totalt finns det tre fläktkontakter på det här moderkortet vilket kanske får anses vara i minsta laget. De är placerade på ganska bra platser, en vid processorn, en vid nordbryggan och en mellan AGP-platsen och den först PCI-porten.

På den gemensamma kretsen för nord- och sydbryggan sitter en ganska liten kylare. Men trots att det finns så pass mycket integrerat i denna krets verkar det som att den klarar sig med en tämligen enkel kylning.

Layouten på I/O-panelen är ganska normal, dock hittar vi en Firewire-kontakten och en optisk dito tillhörande ljudkortet vilka båda är ganska udda. Vi hittar förutom dessa också två PS/2-portar, en COM- och en LPT-port, fyra USB 2-portar, två nätverksanslutningar och ytterligare tre kontakter tillhörande ljudkortet.

Vi vill också passa på att tacka "Stinger" på TechSweden som tog sig tid och hjälpte oss när vi hade problem med vårt testexemplar av Shuttle AN50R.

Soltek K8AV2-RL

Specifikationer

Det här moderkortet är ett mycket simpelt sådant utan en massa extra funktioner och enheter. Dock återspeglas det här i priset som tur är. Men är man ute efter ett kort med massa funktioner så bör man fortsätta leta. Något som är lite synd är att det enbart finns två minnesplatser vilket minskar ens möjligheter något. Normalt brukar det finnas tre stycken på K8T800-moderkorten. Detta gör i praktiken att man inte kan ha en minnesmängd över 1 GB (2 * 512 MB) idag eftersom de större modulerna kostar en mindre förmögenhet.

I förpackningen

Tittar väldigt noga på insidan av lådan hitta man en logotyp från 64bits! I början av 64bits historia testade vi ett flertal moderkort från Soltek och ett av den fick en utmärkelse. En bild på denna mycket gamla utmärkelse finns alltså fortfarande att beskåda på Soltek:s kort!

Det som återfinns inuti lådan förutom moderkortet är följande:

• 1 st. rundad ATA-kabel.
• 1 st. floppy-kabel.
• 2 st. SATA-kablar.
• 1 st. strömkabelsadapter för två SATA-enheter.
• 2 st. CD-skiva med drivrutiner och program.
• 1 st. diskett med drivrutiner till SATA-kontrollern.
• 1 st. Quick Installation Guide.
• 1 st. moderkortsmanual.
• 1 st. manual till all mjukvara.

Soltek-kortet levereras som ni ser inte med speciellt mycket. Något underligt är att det inte ens medföljer en I/O-plåt!? Det är första gången vi testar ett moderkort utan denna plåt. Anledningen till att man inte skickat med någon sådan är att Soltek:s I/O-portar följer standardlayouten och en sådan plåt får man med till alla chassin.

Något som det dock medföljer mängder av är program. På CD-skivan hittar man inte mindre än fem olika program. PC-cilling 2002, VirtualDrive 7, RestoreIT! 3 Lite, ParititionMagic 6.0 SE, DriveImage 4.0. Ingen av dessa program är speciellt nya men de fungerar bra till det som de är avsedda för.

Layout och integrerade funktioner

Det första man märker när man för första gången ser moderkortet är att nästan alla kontakter på moderkortet är lila. Dessa är placerade på ett svart kretskort vilket gör att det hela ser mycket snyggt ut, och dessutom väldigt udda. Något annat man märker med en gång är att minnesplatserna sitter lite udda placerade, ovanför processorsockeln. Normalt brukar de sitta ut med moderkorts högra sida men så är alltså inte fallet.

Ut med den högra kanten av moderkortet hittar vi nu istället ATX-kontakten, båda ATA-kontakterna och floppy-kontakten. De sitter där de brukar göra men eftersom minnesplatserna har flyttats har man kunnat sätta dem längre in på moderkortet och därmed göra det betydligt smalare.

Kylare som sitter på nordbryggan är helt passiv och ganska liten. Här ställer vi oss frågande till hur den kommer att fungera när vi överklockar, för som det är nu ser den väldigt klen ut. Precis till höger om denna kylare sitter ATX12V-kontakten placerad. Denna placering är ganska vanlig men den sitter inte speciellt bra placerad där ur kylningssynpunkt. Detta eftersom man måste dra dess kabel nästan rakt över kylaren till processorn.

Nere i det högra hörnet är det relativt tomt, där sitter enbart sydbryggan, två SATA-kontakter, BIOS-kretsen och lite andra små kretsar och kontakter. Här brukar det vara betydligt trängre, men det beror naturligtvis på att Solket inte har implementerat lika många funktioner som en del andra tillverkare. Vi hittar också en av de tre fläktkontakterna nere i detta hörnet. De två andra finns placerade runt processor-platsen.

När vi sedan tar oss en titt på I/O-portarna ser vi något udda, en spelport! Denna kontakt trodde vi försvann för länge sedan. Men Soltek har alltså valt att ha kvar en sådan port vilket kanske gör en del glada. Vi hade dock hellre sett att den platsen upptagits av några extra USB-portar eller liknande. Vi ser också två stycken PS/2-portar, en nätverksanslutning, två COM-portar, en LPT-port och tre kontakter till ljudkortet här bak. Soltek:s I/O-portar ser ut precis som det gjorde på moderkort för några år sedan alltså.

Överklockning

Som ni kan se skiljer sig resultaten en hel del. Bäst var ABIT-kortet med hela 237 MHz på systembussen, OTES-kylningen kanske gör nytta trots allt? Det kortet som överklockade allra sämst var Albatrons, enbart 226 MHz på systembussen, mer än 10 MHz efter vinnaren. De allra flesta kort hamnade dock på runt 230 MHz (~2300 MHz) vilket är ganska normalt.

Något intressant är att Shuttle-kortet inte överklockade speciellt bra. Detta är intressant eftersom nForce 3 har möjligheten att låsa hastigheten till AGP-porten vilket inte något av de andra korten har. Shuttle-kortet är också det mest använda bland de överklockningsentusiaster, just på grund av den låsta AGP-hastigheten.

MSI-kortet klarade av en hastighet på hela 233 MHz trots att spänningen inte gick att öka mer än till 1,55 V. Alla de andra korten hade en spänning på 1,65 – 1,7 V (FIC kortet kördes med en spänning till processorn på 1,575 V, vilket var max), alltså betydligt högre. Standardspänningen för Athlon 64 är 1,5 V.

En annan sak vi märkte av var att de kort som hade passiv kylning på nordbryggan inte på något sätt överklockade sämre än dem som har en aktiv kylning (fläkt). Alltså kan vi konstatera att VIA K8T800 och NVIDIA nForce 3 inte genererar alls mycket värme, att använda aktiv kylning till dessa kretsar är helt enkelt onödigt om man inte skall överklocka extremt.

Testsystem

• AMD Athlon 64 3200+, 1 MB, i originalhastighet.
• Corsair TwinX512-4000 (enbart ena 256 MB modulen) @ 2,5-3-4-5.
• TwinMos PC3200 256 MB @ 2,5-3-4-5 (om inget annat nämns).
• Processor-/minnesförhållande: 1:1.
• IBM 180GXP 120 GB.
• ATI Radeon 9800PRO AIW.
• Windows XP Professional SP1.
• Omega 2.5.14 (ATI Catalyst 4.1).
• VIA Hyperion 4in1 v4.51.
• NVIDIA nForce Drivers 3.13.

Vi hade först tänkt använda oss av Corsiar-minnena för att testa alla moderkorten på grund av att det inte skulle hindra oss vid överklockningstesterna. Det visade sig dock att flertalet moderkort hade problem med dessa minnen, en del vägrade att starta, andra krashade. Dessutom hade två moderkort ingen möjlighet att ställa in latencyn till minnet vilket gjorde att det kördes i 3-4-4-7 (SPD, standard), och detta är naturligtvis inte speciellt bra. Därför bestämde vi oss för att köpa ytterligare ett minne vilket gjorde att vi kunde testa alla moderkorten.

Att moderkort till Athlon 64 kan vara lite gnälligt med minnen visste vi innan, och den troliga orsaken till det är att minneskontrollern är integrerad i själva processorn. Därför vill vi uppmana er som funderar på att bygga ett Athlon 64-system med att vara noggranna med vilka minnen ni väljer.

Moderkorten som vi testade med hjälp av Corsair-minnena var ABIT, Albatron, MSI och Shuttle. Till Epox, FIC, Gigabyte och Soltek var vi tvungna att använda oss av TwinMos-minnet. Soltek- och FIC-kortet hade heller ingen möjlighet att ställa in latencyn till minnet så på dessa korten kördes TwinMos-minnet i 2,5-3-3-8.

Mjukvaran som vi använde för att testa moderkortet var följande:

• 3DMark2001 SE, build 330.
• 3DMark2003, build 340.
• Aquamark.
• PCMark 2004, build 110.
• SiSoftware Sandra 2004 Standard, build 2004.10.9.89.
• Lame/EAC.
• ScienceMark 2.0.
• Quake III v 1.32.
• Commanche 4 Demo.
• GunMetal 2.0 Bencmark.
• HDTach 2.70, Bandwidth.

Eftersom konkurrensen på moderkortsmarknaden är ganska hård tar tillverkarna till en del fula knep. Ett av dem är att höja hastigheten på systembussen i standardläge, de överklockar alltså datorn utan din vetskap. Detta gör naturligtvis att deras kort ser ut att vara snabbare än vad de egentligen är. Därför har vi sammanställt en lista med alla moderkorten där det står vilken hastighet systembussen går i när man väljer standard-inställningen i BIOS.

Som ni kan se är ABIT den största boven med hela 204 MHz, en marginal på 2 %. De flesta andra korten ligger på runt 201 MHz vilket får anses vara godkänt. Det är bara FIC och MSI som prickar in 200 MHz helt och hållet. Något intressant är att Shuttle-kortet går i en lägre hastighet än 200 MHz, nämligen 199,5 MHz.

Vi har trots skillnaderna valt att köra alla våra testprogram i standard-inställningar eftersom det är denna inställning de flesta kommer att använda sig av.

Prestandatester

Vi börjar våra tester med att köra det välkända programmet 3DMark 2001SE. Även om många ogillar detta program på grund av diverse tveksamma optimeringar från grafikkorttillverkarnas sida anser vi det ändå vara ett bra verktyg i de här sammanhangen eftersom man hela tiden använder sig av samma grafikkort.

Här visar det sig att alla korten presterar extremt bra, 20 000-strecket är inte allt för långt bort, och det utan någon som helst överklockning av vare sig processorn eller grafikkortet. Skillnaderna mellan korten är dock mer eller mindre minimala, det skiljer mindre än en procent mellan alla deltagarna.

Nästa testprogram är det lite nyare 3D-testet från Futuremark, 3DMark03. Det är känt för att vara väldigt grafikkortsberoende så det är föga förvånande att alla korten nästan presterar exakt lika.

Vi fortsätter på samma spår med Aquamark. Även här presterar alla korten nästan exakt lika förutom Shuttle-kortet som kommer lite på efterkälken. Så här är första gången vi ser att korten baserade på VIA:s-krets är snabbare än NVIDIA:s.

Nästa test är helt nytt från vår sida, PCMark04. Detta test mäter hela systemets prestanda och inte på en enskild del.

Än en gång ser vi i princip ingen skillnad över huvud taget mellan korten. Det enda kort som skiljer sig lite ur mängden är ABIT:s. Det presterar lite bättre än de andra, men ha då i åtanke att det kortet kör en systembuss på 204 MHz istället för 200 MHz som det egentligen skall vara.

Det femte testet är det välkända SiSoftware Sandra där vi mäter minneprestanda. På senare tid har dubbelkanaligt minne blivit relativt populärt och en bandbredd på 6 GB/s har inte hört till ovanligheterna. Men AMD Athlon 64 använder sig som ni redan känner till enbart enkanaligt minne så de runt 3 GB/s som alla korten presterar här är helt normalt.

I det här testet kan vi ana skillnader mellan korten. Mellan det bästa och sämsta kortet skiljer det runt 4 %. Detta är ingen enorm skillnad men det är ganska intressant på så sätt eftersom ABIT- och FIC-kortet är baserade kring samma kretsuppsättning. Dock skall man ha i åtanke att ABIT-kortet kör i en högre hastighet än alla de andra korten.

Vid användningen av EAC och Lame valde vi att komprimera en 606 MB stor fil till MP3 med variabel bitrate och tog sedan tiden som det tog för att utföra denna uppgift. Kommandoraden vi använde oss av i EAC för inställningarna var "%l--alt-preset 128%l%h--alt-preset standard%h %s".

I det här testet skiljer det inte allt för mycket mellan de olika korten. Men än en gång är ABIT-kortet snabbast, dock inte så mycket snabbare som man hade kunnat vänta sig på grund av den högre systembussen.

I programmet ScienceMark 2.0 valde vi att köra två tester. Dels ett som testar minnesbandbredden och dels ett som utför diverse beräkningar och därigenom tester hela systemets beräkningskapacitet.

I minnestestet visar det sig att alla korten är jämlika. Inget kort utmärker sig vare sig upp eller ned.

Primordia, som är ett beräkningstest skiljer sig resultaten en del. Snabbast är återigen ABIT-kortet och långsammast är kortet från FIC. Dock är skillnaderna inte speciellt stora och alla deltagarna ligger på runt 420 sekunder.

Även om Quake 3 är ett uråldrigt spel och man med dagens system får oanständigt hög Fps känns spelet fortfarande aktuellt när det gäller att testa prestanda. Vi körde detta test i ”High Quality” med en upplösning på 1024x768 pixlar.

Även den här gången skiljer det inte mycket mellan de olika korten, och VIA:s och NVIDIA:s lösningar är hack i häl på varandra.

Nästa prestandatest är flygspelet Commanche 4 vilket är ett ganska krävande test. Det enda vi ändrade när vi körde testet var upplösningen som sattes till 1024x768.

I detta test är det korten från ABIT och Shuttle som dominerar. Men segrare ur striden går Shuttle på grund av att dess systembuss är klockad hela 5 MHz lägre än ABIT-kortet. Sist kommer Epox-kortet men skillnaderna är relativt små.

Spelet Gun Metal är ett ganska nytt spel och använder sig av Direct X 9.0. Det är som ni kan se mycket krävande och i det ena testet kommer deltagarna inte ens över 30 Fps. Vi valde att köra båda testerna som finns i detta spel och har redovisat dem ovan.

Precis som i 3DMark03 (som också använder sig av Direct X 9.0) är skillnaden korten emellan mer eller mindre obefintliga.

Vi avslutar alla testerna med att köra ett program som mäter bandbredden från hårddisken. Men trots att vi använder oss av två olika kretsar är skillnaderna mer eller mindre minimala mellan alla deltagarna.

För att summera det hela kan vi säga att alla korten presterar nästan likvärdigt. Det kortet som är något snabbare än alla andra i testen är ABIT:s. Dock är detta redan överklockat som standard och klassas därför som ”fusk”. Sänker vi dess hastighet till den rätta presterar det inte alls lika bra längre utan hamnar faktiskt något sämre än medel.

Att utse något kort som presterar dåligt går inte, det finns helt enkelt inget som är riktigt dåligt på denna punkt. Skillnaderna mellan korten är så pass små att man nästan helt kan bortse från dem. Något annat intressant är att VIA:s och NVIDIA:s kretsar presterar nästan identiskt. Man kan se vissa tendenser till att VIA är något snabbare, men det är inte med mycket.

Slutsats

Något vi blev förvånade över var den prestanda som alla korten gav. Vi har tidigare sett att Intel Pentium 4 fick sig ett rejält skutt i prestanda när det lanserades moderkort med dubbelkanaligt minne. Alla dessa moderkort använder sig dock av enkelsidigt men utklassar ändå de Intel-system vi tidigare testat. Minnesprestanda är med andra ord inte allt.

ABIT KV8-MAX3
Kortet från ABIT är som vanligt väldigt intressant på så sätt att det har ett flertal förnuftiga funktioner och man får med en hel del tillbehör. Layouten på kortet är mer eller mindre perfekt och det är inget som sitter väldigt dumt till. Kortet överklockar bäst i testet trots att varken PCI- eller AGP-hastigheten är låst vilket vi anser vara mycket underligt. Kortet presterade ganska bra, men då skall man ha i åtanke att ABIT överklockar kortet redan vid leverans! Prismässigt ligger kortet i det övre segmentet men med tanke på vad man får med i form av tillbehör och funktioner kan vi inte direkt betrakta det här kortet som dyrt.

Det är troligen främst överklockare som kommer att ha störst nytta av detta kort, trots det ganska högra priset och dess tveksamma prestanda.

Albatron K8X800 Pro II
Albatron-kortet är inte lika fullproppat som många andra moderkort, det följer inte heller med allt för mycket tillbehör. Men kortets starka sida är dess prestanda. I många test presterar det över medel, men skall man överklocka skall man troligen se sig om efter ett annat kort. Vi uppnådde den allra lägsta klockfrekvensen med det här kortet.

De personer som kan ha nytta av detta kort är de som söker efter ett stabilt och relativt billigt moderkort, men för den delen inte vill ge avkall på varken funktioner eller prestanda.

Epox EP-8HDA3+
Kortet från Epox har ett bra förhållande mellan funktioner och pris. Det har bland annat stöd för de flesta RAID-lägen, 0, 1 ,10 och 5, varav det sista är mycket udda att hitta direkt på moderkort. Något som vi dock saknar är den tredje minnesplatsen. Enbart två platser på ett sådant här i övrigt fullutrustat kort känns underligt.

I överklockningstesterna presterade kortet extremt bra och hamnade på en god andraplats. Även kortets prestanda var bra och inget att gnälla på. Troligen passar det här kortet bra för de som vill ha ett billigt, välutrustat kort som går att använda till ganska hög överklockning.

FIC K8-800T
FIC K8-800T är testets billigaste produkt och det syns helt klart när man tittar på de funktioner kortet har och vilka tillbehör som medföljer. Dock presterar korten relativt bra och överklocknignen är inte dålig. Men trots detta har vi svårt att rekommendera detta kort till någon på grund av att det idag inte finns några billiga processorer till sockel 754.

Gigabyte GA-K8VNXP
Kortet från Gigabyte är ett av de mer välutrustade, Dual BIOS, DPS K8, Dual LAN, Firewire800, ATA-RAID och mycket mera. Framförallt de två sista är ganska udda på dagens moderkort. Tillbehören var också tagna i överkant och man får med det mesta man kan tänkas behöva. Kortet presterade relativt bra men överklockade desto sämre. I prestandatesterna hamnade korten i den övre delen men i överklockningstesterna var det snarare tvärt om.

Så den som letar efter ett moderkort med mängder av funktioner och tillbehör tillsammans med ett snabbt moderkort passar Gigabyte GA-K8VNXP prefekt.

MSI K8T Neo-FIS2R
MSI-kortet utmärker sig på så sätt att det har en hel del udda funktioner, såsom D.O.T och CoreCell. Dessutom är layouten mycket bra, det överklockar relativt bra och prestandan ligger i det övre segmentet. En av anledningarna till att kortet inte går att överklocka mer kan vara att de högre spänningarna till processorn saknas. Förhoppningsvis rättar MSI till detta i en framtida BIOS-uppdatering. Något annat vi gillar med det här kortet är den passiva kylningen på både nordbryggan och strömförsörjningen.

Kortet är relativt billigt om man tar hänsyn till vilka funktioner och tillbehör man får. Detta tillsammans med de enastående egenskaper det uppvisar kan vi inget annat än ge det utmärkelsen ”Best Product”.

Shuttle AN50R
Detta var testets enda moderkort som använde sig av NVIDIA nForce 3 150-kretsen. Trots att denna krets på pappret är underlägsen VIA:s så presterar Shuttle-kortet förvånansvärt bra. Något mindre trevligt är att tillbehören och funktionerna är inte tillräckligt bra för att försvara det höga priset. Det finns flertalet kort som kostar ungefär lika mycket men som har betydligt fler integrerade funktioner.

Något som gjorde oss förvånade var att kortet överklockade relativt dåligt. Trots att AGP-hastigheten var låst kom vi inte upp i speciellt höga hastigheter och kom ganska långt efter det bästa kortet på den här punkten, ABIT KV8-MAX3.

Soltek K8AV2-RL
Soltek-kortet är ett av de kort med lägst pris i testet och precis som på FIC-kortet syns det i specifikationerna och på avsaknaden av tillbehör. Kortet hade dock bra layout men hade en ganska underlig placering av minnesplatserna. De satt ovanför processorn istället för till höger om den som är vanligt.

Kortet presterade ganska bra men hamnade i testets undre segment och samma sak gäller överklockningen.