DFI NFII Ultra LANParty Inledning Specifikationer I förpackningen Layout & integrerade funktioner BIOS, stabilitet & överklockning Prestanda Slutsats

Tack till DFI som gjorde denna recension möjlig.

Inledning

Under vår recension av det KT400A-baserade moderkortet kunde vi konstatera att DFI på sin hemsida skyltade om ett nForce2-baserat moderkort med liknande egenskaper som det vi testade. Av kortet fanns det dock varken recensioner eller exemplar ute i handeln. Tillverkaren har dock sedan vår recension fått ut moderkortet i handeln, och även gett oss möjligheten att granska det. Detta nForce2-baserade moderkort har fått namnet NFII Ultra LANParty.

Specifikationer

Pris	Ca 1750 kr
Tillgänglighet	Tillgängligt i flertalet butiker
Storlek	30,5 x 24,5 cm (H x B)
Processorstöd	Samtliga socket A-processorer som för närvarande finns tillgängliga på markanden.
Nordbrygga	NVIDIA nForce2 Ultra 400
Sydbrygga	NVIDIA nForce2 MCP-T
AGP-stöd	AGP 4X/8X
PCI-platser	5 stycken
Minnesplatser	3 stycken
Minnesstandard	DDR200/266/333/400
Maximal minneskapacitet	3 GB
IDE-standard	ATA/133
IDE-kontakter	2 stycken
USB-portar	4 stycken (+2 st via frontportar)
USB-standard	2.0
Lediga fläktuttag (3-pin)	3 stycken
Ljud	Realtek ALC650 + NVIDIA SoundStorm
Nätverk	Dubbla LAN-kontrollers (NVIDIA MCP-T + Realtek RTL8101L)
RAID (Parallell ATA)	HighPoint HPT372N (4 enheter)
Serial ATA (SATA)	Marvell 88i8030-krets (1 enhet)
FireWire (IEEE1394)	NVIDIA MCP-T (3 kontakter)
Testad BIOS-version	2003/07/18
Testad PCB-revision	A

Som synes har DFI valt att integrera en mängd funktioner på moderkortet och vi har, utifrån specifikationerna, svårt att hitta något som direkt saknas gällande funktionerna. Om det är bra eller inte med mängder av integrerade funktioner kan förvisso diskuteras, men så länge som priset hålls nere och man har användning för funktionerna så finns det pengar att spara. Genom att köpa ett moderkort med de integrerade funktioner man behöver istället för att köpa ett billigare dito samt lösa produkter för att få de funktioner man efterfrågar kommer man i de allra flesta fall billigare undan. Om detta moderkort är värt sitt pris återstår dock att se i denna recension.

Vi ser också att DFI valt att basera sitt kort på den dyrare MCP-T-sydbryggan istället för den enklare MCP-bryggan. Skillnaden är att man då får tillgång till integrerat stöd för FireWire, Ethernet samt NVIDIAs SoundStorm-system. Är ni som läsare intresserad av mer djupgående information om nForce2 rekommenderar vi att ni tar en titt på vår recension av Abit NF7-S.

DFI ger tre års garanti på alla sina moderkort, vilket är ovanligt bland moderkortstillverkare som normalt sett bara ger ett års garanti. Detta är mycket trevligt, inte minst med tanke på att moderkort tveklöst hör till de komponenter som oftast går sönder i en normal PC.

I förpackningen

Vi hade våra aningar om att det kanske skulle vara ett billigt försäljningstrick (läs: luft), men förpackningens vikt talade emot detta. I denna stora förpackningen fann vi en rad mindre förpackningar, och mycket snabbt stod det klart att detta moderkort levereras med en mängd extratillbehör, som i princip är identiska med dem som medföljer förgångaren.

Ett av dessa tillbehör var en smidig 5.25"-enhet med så kallade frontportar. Dessa möjliggör enkel åtkomst av de vanligaste anslutningarna via framsidan av datorn. Anslutningarna som erbjuds är en FireWire-kontakt, två USB-kontakter, en hörlurskontakt samt en mikrofonkontakt. Antalet samt valet av kontakter bör tillfredställa de flesta.

Enheten är tillverkad i hederlig beige plast, ett färgval som kanske kan diskuteras men som troligtvis fungerar tillsammans med flest chassin. Ett tveksamt val trots allt eftersom moderkortets målgrupp är personer som ofta går på LAN-Partyn, och således gärna vill ha en snygg dator. Detta är något som moderkortstillverkaren känner till; de andra tillbehören, samt moderkortet i sig är tillverkat för att vara estetiskt tilltalande och därför finner vi färgvalet tämligen underligt. Nåväl, kvalitén på denna enhet var trots allt godkänd, även om den kändes något plastig. Vill man dölja kontakterna går detta hursomhelst utmärkt; en uppfällbar lucka döljer smidigt portarna.

I en annan liten kartong fann vi en bärsele som ska göra det smidigt för LAN-Party-besökare att transportera sina datorer. Att montera bärselen runt chassit var ingen större bragd; selens enkla men smarta uppbyggnad gjorde att avsaknaden av en manual egentligen inte vara något problem.

På sidan av bärselen finns det även ett fack där man kan placera till exempel tangentbord och mus. För er som vill agera reklampelare åt DFI så var tillverkaren vänlig nog att placera en logo i plast på bärselen, dock ej en särskilt stor sådan. För övrigt så medföljer även en axelrem, något som naturligtvis är välkommet för de som har lite högre chassin.

Produkten fungerade faktiskt mycket väl, och även med ett tungt chassi gick det förhållandevis enkelt att förflytta sig med datorn antingen över axeln eller i handen.

I en ytterliggare förpackning fann vi så kallade rundade kablar, det vill säga vanliga hederliga flatkablar som tvinnats ihop och plastats in med tjock plast för att underlätta kabeldragning i chassit samt för luften att ta sig fram i det.

Tre kablar medföljer: två ATA133-kablar samt en floppy-kabel. Längden på samtliga av dessa kablar är helt klart godkänd, och det ska till ett ganska stort chassi för att längden ska bli otillräcklig. Kablarna är för övrigt avskärmade med någon form av tunn metall, för att förhindra att störning reducerar prestandan hos kablarna. Generellt sett kan man se en smärre prestandaförbättring när man använder kablar som dessa jämfört med vanliga flatkablar, men prestandaskillnaden är i de flesta fall i princip försumbar. Den största fördelen med denna typ av kablar är trots allt att de underlättar kabeldragning, inte stör luftflödet lika mycket som vanliga flatkablar samt att de anses vara mer estetiskt tilltalande än flatkablar.

Något som utmärker just dessa kablar är att de är UV-känsliga, vilket innebär att de reflekterar UV-ljus och omvandlar det till ljus som vi människor kan se, i det här fallet grönt. Detta är naturligtvis tänkt för de som vill ha en snygg dator, till exempel de som åker på LAN-Partyn och vill ha något att visa upp bredvid skärmen.

I den sista lilla förpackningen fann vi tillsammans med en del annat de tillbehör som normalt brukar följa med ett moderkort. Närmare bestämt en Serial ATA-kabel, en strömkabelsadapter för Serial ATA-enheter, en GamePort för montering vid kortplatserna, digitala ljudin- och utgångar samt en plåt med två FireWire-portar för montering på samma ställe. DFI hade glömt att inkludera information i dokumentationen om de digitala ljudkontakterna, och därför skickas ett manualtillägg med som beskriver dessa.

Tillverkaren har även valt att skicka med en förpackning kiselbaserad kylpasta. Ansvaret att skicka med detta ligger dock egentligen hos kylningstillverkarna. Ändock är det naturligtvis trevligt att DFI även inkluderar kylpasta i sitt tillbehörspaket.

Medföljer gör även i vanlig ordning dokumentation, i detta fall en ganska omfattande sådan. Tre former av dokumentation medföljer: en huvudmanual på fem språk, en tilläggsmanual på engelska som tar upp en del av mjukvaran och tillbehören, och en kortfattad sammanfattningsmanual tryckt som en broschyr, som med bilder och kortfattad text beskriver hur man går till väga för att installera moderkortet och dess tillbehör.

Två stycken CD-skivor samt en diskett med RAID-drivrutiner medföljer även. På dessa skivor fann vi, förutom mjukvaran själv, följande:

• WinBond Hardware Monitor: ett program för att övervaka spänningar, varvtal och temperaturer inifrån Windows.
• McAfee Virusscan Online: ett antivirusprogram från välkända McAfee.
• Radarsync: ett program som automatiskt kontrollerar att man har de senaste drivrutinerna och programmen för den hårdvara man har installerad.
• WinFlash: ett program för att möjliggöra programmering av BIOS:et inifrån Windows.
• interVideo WinCinema: ett litet mjukvarupaket för att titta på DVD-filmer, samt för att redigera videofilmer.

Ett tämligen bra mjukvarupaket, även om mjukvaran av naturliga skäl känns tämligen oviktig vid slutbedömningen av moderkortet så är det naturligtvis trevligt med ett gediget mjukvarupaket.

Medföljer gör också en stor LANParty-logo som går att montera på exempelvis sidan av chassit om man så önskar. En något behändigare så kallad "Casebadge" för montering på chassit medföljer även. Sist men inte minst medföljer en påse byglar, som för övrigt är utformade så att de enkelt ska gå att greppa mellan fingrarna.

Ska vi sammanfatta det som medföljer moderkortet så är det ett tämligen välfyllt paket med tillbehör, som i de flesta fall är smart och användbara. Vilka tillbehör som är onödiga eller inte är naturligtvis upp till var och en att avgöra, men tillbehören torde mer eller mindre komma till användning för de flesta, inte minst för de som åker på LAN-Partyn. Sist men inte minst så är både mjukvaran och dokumentationen utmärkt, vilket naturligtvis är positivt men kanske inte avgörande vid slutbedömningen av moderkortet.

Layout & integrerade funktioner

Eftersom moderkortet är riktat bland annat till de som vill ha en estetiskt tilltalande dator så är även DFI hoppat på trenden med färgglada moderkort. Själva kretskortet är i grunden svart, medan kortplatser, minnesplatser, interna anslutningar samt batterihållaren gjorts grönfärgande. För att sticka ut ytterligare så har dock tillverkaren gått lite längre än andra tillverkare brukar göra; alla dessa grönfärgade delar reflekterar UV-ljus (och omvandlar det så att vi ser det som grönt ljus). Vi hade tyvärr inte tillgång till något som avgav UV-ljus, men vi får hänvisa till tillverkarens två bilder nedan som visar utlovad effekt.

Nåväl, om vi tittar på specifika detaljer kan vi börja med ATX-kontakten, som på detta moderkort har fått en mycket god placering: till höger om minnesplatserna och förhållandevis högt upp på moderkortet. Många moderkortstillverkare placerar denna kontakt till vänster om sockeln, vilket kan reducera luftflödet genom kylare och chassi. Placeringen som tillverkaren valt måste vi säga känns väldigt optimal. Placeringen av den så kallade ATX 12V-kontakten är kanske inte lika optimal, men å andra sidan är placeringen av denna kontakt mindre viktig med tanke på att kabeln som ansluts till denna kontakt trots allt är förhållandevis liten.

De tre minnesplatserna är också tämligen välplacerade, och i och med att dessa är placerade på ett lagom avstånd från sockeln så förefaller risken för en kylare inte går att montera med minnen i minnesplatserna liten, i varje fall med de allra flesta kylare. IDE- och floppykontakterna känns även de välplacerade och lättåtkomliga.

Går vi vidare och tittar på layouten ser vi att kortet är försett med fem PCI-platser vilket bör räcka till för de allra flesta användare, inte minst med tanke på mängden integrerade funktioner som detta kort faktiskt har. Fläktkontakterna är tre till antalet, vilket bör räcka i normala fall. Dessa är trevligt nog placerade på strategiskt utvalda platser för att minimera problem med för korta kablar från fläktarna.

Om vi tittar på AGP-platsen så är den förflyttad ett steg ner jämfört med vart den normalt brukar sitta. Den stora fördelen med detta är att man då kan kan sätta in och ta in minnen utan att behöva ta ut grafikkortet, vilket är något som man faktiskt inte kan på många moderkort.

Vidare så är AGP-platsen försedd med ett så kallad AGP-lås, för att se till att grafikkortet inte hoppar ur sin plats eller flyttar sig några millimeter vid till exempel transporter. Med tanke på att ledarna sitter väldigt tätt på AGP-kontakten så är det mycket viktigt att grafikkortet sitter perfekt, och AGP-låset hjälper till med detta.

AGP-lås är något som lyckligtvis numera finns på i princip alla moderkort. Idén blev verklighet för några år sedan efter påtryckningar från OEM-byggare, som hade tröttnat på köpare som fraktat hem sina datorer och sedan fått frakta tillbaka dem i tron att dem var defekta. I själva verket var det i de flesta fall så att grafikkortet hade flyttat sig några millimeter under frakten, och således inte fick ordentlig kontakt med alla ledare i AGP-platsen. DFI har valt en ganska ovanlig men välfungerande konstruktion av sitt AGP-lås.

Området precis runt processorsockeln är ordentligt rensat från komponenter som kan hindra montering av en stor processorkylare, och vi har svårt att tänka oss någon kylare som inte passar på detta kort. Detta är dock en sanning med modifikation; dessvärre har tillverkaren inte valt att förse moderkortet med de fyra monteringshål som tidigare ingick i AMDs rekommendationer. Detta medför att en del luftkylare samt vattenblock inte går att montera på detta kort, och vi är något förbryllade över att tillverkaren inte försett kortet med dessa hål med tanke på att målgruppen trots allt är entusiaster som inte sällan använder kylare som använder sig av dessa hål.

För att mäta processorns temperatur sitter det en temperatursensor monterad i sockeln. Anledningen till att tillverkaren inte valt att utnyttja den temperatursensor som finns inbyggd i alla Athlon XP-processorer är troligen därför att denna tenderar inte fungera tillförlitligt i vissa lägen. Moderkortet läser dock av temperaturen från den inbyggda sensorn hela tiden och bryter strömmen vid för hög temperatur - för att förhindra omedelbar överhettning till följd av exempelvis en kraftigt felmonterad kylare. Tillsammans med ett skydd implementerat i BIOS som stänger av datorn när temperatursensorn monterad i socklen uppmäter en viss temperatur ger detta ett bra skydd mot överhettning.

Som kylare till nordbryggan har tillverkaren valt en förhållandevis stor passiv kylfläns, med ganska täta blad för att få en stor yta att avge värme på. Fördelen med att ha en passiv kylare istället för en vanlig aktiv kylare med fläkt är att man slipper det vinande ljud som en aktiv kylare ofta avger. En annan fördel är att man får en slitningsdel mindre, och således en sak mindre som kan gå sönder. Fläktarna hos nordbryggekylare brukar dessutom överlag hålla rätt låg kvalitet, så valet att använda en passiv kylare är välkommet. En nackdel med passiva kylare må vara att en sådan inte klarar av att ge likvärdig kylning som en aktiv. Är den passiva kylaren tillräckligt stor, som i detta fall, så klarar den emellertid att ge helt klart godkänd kylning. På detta moderkort blev kylflänsen inte särskilt varm vid normal belastning, och den visade sig vara fullt tillräcklig för att kyla ner nordbryggan.

Mellan kylflänsen och nordbryggan har tillverkaren valt att använda hederlig kylpasta, vilket är betydligt bättre att använda än så kallad "Thermal Pad" som generellt leder värmen betydligt sämre. En hel del moderkortstillverkare använder "Thermal Pad", och det var således trevligt att upptäcka att så inte var fallet hos detta moderkort.

Strömförsörjningen till processorn är förhållandevis påkostat och kraftfullt för att kunna förse processor med den effekt som entusiaster kan behöva vid kraftig överklockning. Som vi tidigare nämnde har man även möjlighet att koppla in en så kallad ATX 12V-kabel. Denna kabel introducerades när Pentium 4 såg dagens ljus, och börjar nu bli allt mer använd på AMD-plattformen. Syftet med att koppla in denna kabel är att man då ger moderkortet möjlighet att driva strömförsörjningen till processorn på 12 V tillsammans med de vanligen använda 5 respektive 3,3 V. Den klara fördelen med detta är moderkortet då kan ta ström från två (ibland tre) olika spänningar.

Bortsett från att detta kan ge processorn ordentligt med effekt även då den är kraftigt överklockad så finns en annan fördel med detta. Om man har ett nätaggregat som inte klarar av att ge tillräckligt med ström på 3,3- och 5 V-"linorna" så kan moderkortet också ta ström från 12 V-"linan" och således klara av att mata processorn med en tillräcklig effekt.

Nere till höger om PCI-platserna finns det även fyra lysdioder vilka kan användas för felsökning. Instruktioner om hur man ska tyda dessa finns i manualen, och dessa kan helt klart vara till hjälp vid felsökning av en icke fungerande dator.

Till höger om PCI-platserna finner vi även en Serial ATA-kontroller samt en RAID-kontroller för vanliga Parallell ATA-hårddiskar.

RAID-kontrollern kommer från välkända HighPoint, och närmare bestämt så är har man valt den utmärkta kretsen HPT372N. Denna stöder upp till fyra enheter, och de vanliga RAID-standarderna 0, 1 och 0+1, men även en standard som DFI döpt till RAID 1.5. Denna standard har DFI mer eller mindre skapat själva genom att modifiera BIOS:et till kontrollern, och den kan beskrivas som en kombination mellan RAID 0 och 1: när data sparas så skrivs samma data på de två diskarna i RAID-arrayn, precis som vid RAID 1. När data ska läsas så läses emellertid varannan byte från vardera disk, vilket leder till en i princip fördubblad läshastighet. Summan av det hela blir en dubblerad läshastighet, samtidigt som man får den totala datasäkerhet som RAID 1 erbjuder. Nackdelarna blir dock att man endast får tillgång till hälften av den diskstorlek man avvarar. Kändes ovanstående förklaring som grekiska så rekommenderar vi att du tar en titt på följande artikel, där de vanligaste RAID-varianterna förklaras och analyseras.

Serial ATA-kontrollern kommer från något okända Marvel, och har det smått kryptiska namnet 88i8030. En stor nackdel med just denna krets är att den endast stöder en enhet, vilket naturligtvis är tråkigt. Detta hade inte behövt vara en nackdel; hade tillverkaren skickat med två av dessa kontrollers hade man kunnat ansluta två stycken Serial ATA-enheter, vilket i varje fall hade gjort antalet inkopplingsbara enheter i varje fall godkänt. Värt att nämna är också att SATA-kontrollern använder sig av den primära IDE-kontrollern som ansluts till sydbryggan för sin dataöverföring. Följden av det hela blir att man inte kan använda den primära IDE-enheten då man har en SATA-hårddisk inkopplad.

Mindre trevligt är det faktum att moderkortstillverkaren inte inkluderat någon form av lösning för att förhindra att BIOS förstörs av till exempel en virusattack, eller en "felflashning". Ett sätt att förhindra detta är att förse kortet med dubbla BIOS, ett annat är ett välja ett BIOS som, trots att delar av det är korrupt, automatiskt omprogrammerar BIOS:et om man stoppar in en diskett i diskettenheten med ett fungerade BIOS på. Ingen av dessa funktioner finns dock tillgängliga på detta moderkort. BIOS-kretsen är emellertid inte fastlödd, och man har således möjlighet att ta ut och lämna in kretsen för omprogrammering om nu krisen skulle vara framme. Att se avsaknaden av ett skydd som en nackdel för just detta kort känns dock svårt eftersom det än så länge tyvärr är ovanligt med ovan beskrivna lösningar, dock hade det helt klart varit en fördel om kortet varit utrustat med ett fungerande skydd.

FireWire-stödet står sydbryggan för, och denna ger stöd för upp till tre portar och hastigheter på 400 Mbit/s. Moderkortet är även utrustat med dubbla nätverksanslutningar. Den ena kontakten är ansluten till en krets från Realtek som heter RTL8101L, medan den andra är ansluten till sydbryggen och använder sig av nätverksstödet i denna. Båda anslutningarna stöder 100 Mbit samt full duplex, och utmärker sig således inte på något speciellt sätt. Båda kretsarna fungerade dock utmärkt under den tid vi hade möjlighet att testa dem, och uppvisade inga tecken på varken stabilitets- eller kompatibilitetsproblem.

Likt de flesta moderkort idag har detta moderkort en integrerad ljudkrets, i detta fall Realteks ALC650-krets kombinerad med ljudstödet SoundStorm i sydbryggan. Ljudkvalitén hos SoundStorm är mycket hög, nästan i klass med de lite dyrare separata ljudkorten. Med tanke på att SoundStorm bland annat stöder Dolby Digital 5.1 och har hårdvarustöd för DirectX 8.0 så ser vi ingen anledningen till att köpa ett löst ljudkort om man har detta moderkort, i varje fall om man inte anser sig vara alltför kräsen och vill spara pengar.

Digitala in- och utgångar (S/PDIF) medföljer även, och monteras nere vid kortplatserna, vilket är perfekt för de som har utrustning som använder digitala signaler istället för analoga. Mindre trevligt är dock det faktum att det inte finns några separata ljudutgångar om man använder analogt sexkanaligt ljud; dessa signaler skickas istället ut via ingångarna då Surround-ljudet aktiveras, och man kan således inte använda någon ingångarna för till exempel en mikrofon. Detta är naturligtvis tråkigt, speciellt med tanke på att många spelare vill använda både sexkanaligt ljud samt mikrofon samtidigt för att kunna tala med sina medspelare. En mycket enkel lösning på problemet hade varit att skicka med separata utgångar för center/subwoofer- samt bakhögtalarna, och vi har svårt att förstå tillverkarens val att inte skicka med några sådana kontakter. Detta åsido så håller dock ljudlösningen mycket hög kvalité.

I/O-anslutningarna följer inte den vanliga ATX-standarden, men eftersom en anpassad plåt medföljer är inte detta något problem. De fyra USB-portarna här gör det totala antalet USB-portar till sex (två via medföljande frontenhet), vilket bör täcka de flesta användares behov. Här hittar vi hursomhelst inga direkta överraskningar.

En bakpanel med två FireWire-portar medföljer också, och räknar vi med den FireWire-kontakt som finns via enheten med frontportar så blir antalet portar av denna typ tre. Som vi tidigare nämnde medföljer även en GamePort-bakpanel, till vilken man kan ansluta exempelvis joysticks som använder sig av denna kontakt. GamePort:en kan väl närmast betraktas som utrotad, men att en port av denna typ medföljer kan knappast ses som något annat än en fördel.

Det fanns två del detaljer gällande layouten som gjorde att vi höjde ögonbrynen lite extra. Det första var de rundade hörnen, vilka säkerligen skonar en hel del händer från sår.

Det andra var de inbyggda reset- och power-knapparna, som gick att återfinna bredvid RAID-kontakterna. Dessa gör att man enkelt kan starta datorn även om man inte har något chassi, vilket är något som i varje fall verkligen uppskattas av oss hårdvarurecensenter, men säkerligen även de som av andra anledningar vill köra datorn helt utan chassi.

För att sammanfatta layouten så har i princip bara positiva saker att säga om denna. ATX-kontakten är för ovanlighetens skull välplacerad, övriga kontakter likaså. AGP-platsen är också välplacerad, och tillsammans med en rad andra saker så känns layouten mycket genomtänkt. Det enda som egentligen sticker i ögonen är avsaknaden av de fyra monteringshålen runt sockeln.

Sammanfattar vi de integrerade funktionerna så är dessa många och väsentliga och de håller överlag hög kvalité. Dessvärre finns dock endast möjligheten att ansluta en SATA-enhet, och separata ljudutgångar för de olika ljudkanalerna medföljer tyvärr inte. Detta övervägs dock till viss del av de dubbla nätverksanslutningarna, RAID-kontrollern samt den i övrigt utmärkta ljudkretsen.

BIOS, stabilitet & överklockning

Det mesta man kan önska sig finns faktiskt i BIOS, alltifrån mängder av minnesinställningar till möjlighet att ställa in AGP-hastigheten. Faktum är att det inte finns något vi direkt saknar i BIOS.

Det går även att få BIOS att visa chassi- och processortemperatur samt processorfläktens varvtal vid uppstart, vilket kan vara användbart för att snabbt kunna avgöra om exempelvis processorfläkten snurrar som den ska eller ej.

Man märker tydligt att tillverkaren strävat efter att ge användaren så mycket frihet som möjligt med främst minnesinställningarna; man har överlåtit stort ansvar på användaren att ställa in dessa godtyckligt. Lyckligtvis finns dock ett par färdiga paket med inställningar för kompatibilitet respektive prestanda.

I BIOS finns följande möjlighet att ändra följande associerat till främst överklockning:

• Multiplier: 5-22x

  Att ändra multipliern kan vara mycket användbart vid överklockning, speciellt då man vill nå så hög busshastighet som möjligt, eller få ner busshastigheten och samtidigt överklocka. Vi provade denna funktion i den mån det var möjligt, och den fungerade utmärkt med våra upplåsta processorer. Moderkortet låser för övrigt automatiskt upp multipliern hos Thoroughbred samt Barton-processorer; en trevlig funktion som för övrigt återfinns hos allt fler moderkort avsedda för oss slutkunder.

• Processorspänning: 1,1-2,0 V
  Här har tillverkaren varit förhållandevis generös, att kunna ändra spänningen över 1,85 V är inte helt vanligt, men bra om man ska överklocka mycket och har bra kylning. 2,0 V räcker ganska långt, endast de mer extrema överklockarna skulle kunna önska sig mer frikostiga inställningar. Valdes 2,0 V i BIOS så landade den verkliga spänningen, enligt moderkortets sensorer, på runt 1,96 V. Observera dock att var spänningen hamnar även i stor grad beror på vilket nätaggregat man använder.

• Busshastighet: 100-300 MHz
  Busshastigheten går att i 1 MHz-steg (i vissa intervall är dock stegen något större) att ändra från 100 till hela 300 MHz. Med hjälp av att sänka multipliern till en nivå som gjorde att processorn inte begränsade oss så började vi successivt att höja busshastigheten från 200 MHz. Till slut landade vi på hela 236 MHz, vilket är ett mycket bra resultat.

• Chipset-spännning: 1,6-1,9 V
  Att ändra den spänning som chipset matas med brukar leda till att man kan använda något högre busshastigheter, och så var även fallet för detta moderkort. En ökning från standardspänningen 1,6 till 1,9 V resulterade i att vi nu kunde köra moderkortet helt stabilt i 241 MHz. Normalt sett brukar en så förhållandevis stor höjning av denna spänning leda till en större skillnad i högsta möjliga stabila busshastighet, men förklaringen ligger troligtvis i det faktum att nordbryggans kylfläns blev tämligen varm i denna hastighet och vid denna spänning. Bättre kylning av nordbryggan kan således leda till att moderkortet går att köra i ännu högre busshastighet, men en hastighet på 241 MHz är helt klart imponerande och ovanlig bland nForce2-baserade moderkort.

• Minnesspänning: 2,5-2,8 V
  Denna spänning kan med fördel ökas då man vill nå höga busshastigheter, men ändå köra minnet med relativt strikta inställningar. Att denna spänningen går att ändra är självklart trevligt, men det hade varit trevligt med lite mer frikostiga inställningar, inte minst med tanke på att faktiskt finns minnen avsedda för överklockning som kräver över 2,8 V för att fungera optimalt. För den normala användaren räcker dock 2,8 V gått och väl, men möjligheten att välja ännu högre spänningar hade givetvis varit en fördel.

• AGP-spänning: 1,5-1,8 V
  Att ändra AGP-spänningen kan hjälpa vid överklockning av grafikkortet. Det kan även vara användbart för att lösa eventuella stabilitetsproblem med grafikkortet. Att man kan ändra denna spänning börjar bli vanligare bland moderkorten och det är givetvis bra att denna funktion även återfinns på detta moderkort.

• AGP-hastighet: 66-99 MHz
  AGP-hastigheten hos nForce2 går som ni kanske känner till att ändra oberoende av busshastigheten. Att öka AGP-hastigheten brukar inte ge någon prestandaökning utan snarare resultera i instabilitet, men att möjligheten att ställa in denna finns är naturligtvis inget annat än en fördel. PCI-hastigheten på detta moderkort går inte att ändra, den är alltid låst till standardfrekvensen 33 MHz, oavsett busshastighet.

• Buss-/minneshastighetsförhållandet:
  Detta förhållande går, liksom på de flesta andra nForce2-baserade moderkort, att ändra mycket frikostigt, och möjligheten att köra minnena i både lägre och högre hastighet än busshastigheten i en mängd förhållanden finns.

Sammanfattar vi överklockningsfunktionerna så är dessa mycket goda, och moderkortet visade sig vara stabilt i mycket höga busshastigheter. Möjligtvis är den maximala minnesspänningen på 2,8 V något snålt tilltagen, men detta vägs helt enkelt upp av de övrigt frikostiga inställningsmöjligheterna.

Är du intresserad av att veta exakt vilka inställningar som går att göra i BIOS rekommenderar vi dig att ta en titt på i moderkortets manual.

Skulle man ha valt såna BIOS-inställningar att man inte får bild på skärmen, och således inte har möjlighet att rätta till inställningarna, så är man tyvärr tvingad att nollställa CMOS (det minne där alla BIOS-inställningar lagras). Detta görs enklas genom att, när datorn är avstängd och moderkortet inte har ström, flytta en bygel och således kortsluta ett par pinnar under några sekunder. Detta medför dock att man måste öppna sitt chassi, och det hade naturligtvis varit smidigare med någon form av nollställning som inte involverar fysiskt arbete. En del moderkorts BIOS ignorerar de valda BIOS-inställningarna om en viss knapp trycks ner under uppstart, och en sådan lösning hade varit perfekt på detta moderkort. Troligen går en sådan funktion att implentera i BIOS, och vi kan inte annat än hoppas att tillverkaren väljer att göra det i en framtida BIOS-uppdatering.

Vi provade naturligtvis att belasta moderkort hårt med hjälp av det massiva prestandatestningsprogrammet 3DMark03, och detta visade sig inte vara något problem ens efter ett halvt dygns körning. Detta är något man naturligtvis ska förvänta sig och kräva av ett nytt moderkort, men som givetvis är viktigt att testa. Många moderkort brukar ha stabilitetsproblem och/eller prestandaproblem då man har minnen monterade i samtliga minnesplatser. Vi provade att montera tre stycken enkelsidiga 256 MB PC3200 DDR-SDRAM-minnen på moderkortet med framgång, moderkortet var lika stabilt som med en modul monterad. Vi märkte inte heller av någon nämnvärd prestandaförsämring med minnen monterade i samtliga minnesplatser.

Prestanda

Processor: AMD Athlon XP 2500+ 1,83 GHz överklockad till 2,0 GHz (Barton-baserad)
Moderkort: DFI NFII Ultra LANParty (BIOS: 2003/07/18), Abit NF7-S 2.0 (BIOS: 1.2), Albatron KX18D ProII (BIOS: R1.03) samt Abit KV7 (BIOS: 1.1)
Minnen: 2 stycken TwinMOS 256 MB PC3200 CL2.5
Grafikkort: Albatron GeForce 4 Ti4200 128 MB@300/700 MHz
Hårddisk: Seagate 7200.7 120 GB 8 MB (ej SATA)
Nätaggregat: Chieftec 360W PFC
Minnesinställningar: 2,5-3-3-8-2T ("By SPD")
Ljudet var avaktiverat under samtliga tester.

Operativsystem: Windows 2000 Professional SP4 + uppdateringar
Grafikkortsdrivrtuiner: Detonator 45.23
Chipset-drivrutiner (NVIDIA): NVIDIA nForce UDP 2.45
Chipset-drivrutiner (VIA): VIA 4in1 Hyperion 4.49

Alla tester kördes tre gånger, och sedan togs medelvärden fram.
Siffrorna inom parantes i diagrammen skall tolkas som (busshastighet/minnesfrekvens).

WCPUID 3.1a

Här kan vi konstatera att de nForce2-baserade moderkorten hamnar på identiska frekvenser, vilket beror på att korten använder liknande klockgeneratorer. Frekvenserna hamnar dock väldigt nära specificerade klockfrekvens och avviker inte anmärkningsvärt. Det KT600-baserade KV7 avviker dock runt en halv procent vid den lägre frekvensen och runt en procent vid den högre, och i båda fallen hamnar frekvensen över specificerat värde. Detta kan onekligen vara bra att känna till då vi drar slutsatser om hur korten presterar.

SiSoftware Sandra MAX3! 9.73

Här ser vi att de nForce2-baserade korten presterar i princip likvärdigt, dock är DFI-kortet snabbast med en mycket liten marginal i såväl 166/333 som 200/400 MHz. Albatron-kortet är det slöaste bland de nForce2-baserade korten, och sist placerar sig det KT600-baserade kortet, trots sin något högre klockfrekvens.

PCMark2002

Här ser vi i princip samma tendenser: de nForce2-baserade korten presterar överlag jämnt, men DFI-kortet presterar någon procent bättre än Abits motsvarighet. Bland de nForce2-baserade korten presterar det från Albatron sämst, men sist hamnar återigen det KT600-baserade kortet.

3DMark2001 SE (build 330)

Här ser vi mer eller mindre samma tendenser, dock har skillnaderna räknat i procent minskat i detta test jämfört med det tidigare. Detta beror troligtvis på att grafikkortet test var begränsande för prestandan i detta program.

Quake III Arena 1.32

Vi börjar med att titta på hur korten presterar i Quake III. Inställningen High Quality användes, det vill säga upplösningen 800x600 och ett färgdjup på 32 bitar. Demosekvensen vi använde var "four". Siffrorna anger antal bilder/sekund och högre värden ses som bättre.

Återigen kan vi konstatera att DFIs kort presterar bäst bland de nForce2-baserade, samt att KT600-kortet inte klarar av att prestera riktigt i klass med de nForce2-baserade korten.

Unreal Tournament 2003 Demo

I detta test ser vi samma tendenser, dock är skillnaderna här mindre. Detta beror troligen på att processorn, alternativt grafikkortet, blir en flaskhals för prestandan.

HD-Tach 2.61

Vi börjar med att ta en titt på överföringshastigheten. Siffrorna anger antal MB/s och högre värden ses som bättre sådana.

Här ser vi ingen nämnvärda skillnader, och de skillnader som finns ligger helt inom felmarginalerna som är normala vid hårddisktester.

Vi går vidare och tar en titt på processorbelastningen när hårddisken används hårt. Siffrorna anger antal procent, och lägre värden ses som bättre.

Inte heller i detta hårddisktest kan vi konstatera några att det finns några nämnvärda skillnader.

För att sammanfatta prestandan så presterar DFIs nForce2 Ultra 400-baserade kort mycket bra. Det klarade av att prestera något bättre än motsvarande kort från Abit och Albatron, men skillnaden var hårfin och knappast märkbar. Abit NF7-S är dock känt som ett högpresterande nForce2-kort, och därför kan vi inte annat än berömma DFI för att till viss del kunnat utglänsa detta kort prestandamässigt, om än med en liten marginal. Vi kan också i denna recension, liksom i den separata recensionen av Abit KV7, konstatera att KT600 inte presterar i klass med de nForce2 Ultra 400 och att nForce2 således fortfarande är det snabbaste socket A-chipsetet på marknaden.

Slutsats

Det känns dock helt klart som fördelarna med detta moderkort överväger dess nackdelar. Är man ute efter ett högpresterande moderkort med de integrerade funktioner som detta moderkort har, tror sig ha användning för många av tillbehören och vill ha en bra grund för överklockning så är detta moderkort helt klart prisvärt och vi kan med gott samvete rekommendera det. Känner man att man inte har användning för de flesta av de integrerade funktionerna och inte vill betala för massa extratillbehör utan helt enkelt bara vill ha ett högpresterande socket A-moderkort finns det dock helt klart andra billigare val, detta moderkort är snarare riktat till dem som är i behov av de integrerade funktioner och de tillbehör som detta moderkort har, samt naturligtvis de övriga fördelarna.

Med ovanstående motivering skulle vi härmed vilja tilldela DFI NFII Ultra LANParty vårt pris för produkter som vi anser håller överlag mycket hög kvalité - "High Quality"-priset.

Fördelar	Nackdelar
Goda prestanda.	Saknar hål runt sockeln.
Genomtänkt layout.	Endast 1 SATA-kontakt.
Estetiskt tilltalande.
Utmärkt integrerat ljud.
Utmärkta överklockningsfunktioner.
Klarar höga busshastigheter.