|
Altec Lansing VS4121 |
|
Ett stort tack till Captech som gjorde denna recension möjlig.
6/1 -05 | Erik Blomqvist | erik.blomqvist@64bits.se
Som tidigare nämnt har Altec VS4121 klar inverkan på både erotiska och formgivande sätt. Vad passar då inte bättre än att verkligen sätta vårt produktexemplar på prov?
Fullt ös, medvetslös
| Testsystem | |
| CPU: | AMD XP 3000+ |
| Moderkort: | ABit NF7-S |
| RAM-Minne: | 512MB PC3200 DDR |
| Grafikkort: | Geforce FX5700 256 MB |
| Ljudkort: | Soundblaster Live 5.1 |
| Operativsystem: | Windows XP SP2 |
Testet utfördes under tre kategorier: CD-audio, DVD-audio och en inriktning för spel.
 |
Alice Coltrane - Translinear Light Det tog ett tag innan Alice Coltrane återvände till studion för att spela in en ny platta. 26 år närmare bestämt. Som den äkta jazzlegend hon är bevisar hon tillsammans med Ravi och Oran Coltrane (Alices söner såklart!) hur legendarisk jazz ska låta. |
Jag anser, utan tvekan, att låten "Walk With Me" blir den mest krävande för VS4121. Särskilt för basen. Den akustiska basen går riktigt djupt och brer ut sig väldigt mycket. VS4121-subwoofern gör ett tafatt försök att hänga med, men lyckas inte särskilt väl. Inget man ska räkna med i en prisklass som denna, tänker nog de flesta, men faktum är att basen i "Walk With Me" mestadels är mycket kontinuerlig och lättsam, något som billiga paket från till exempel Creative hade klarat utan problem. Den från Altec har förvisso relativt bra timing, men den är alldeles för dov och producerar allt för lite musik.
Mellanregistret har en ganska exakt placering. Den vill varken komma innanför eller utanför dess "ramar", fast det är ju inte heller något surroundsystem som testas. Efterföljden av detta blir automatiskt att ljudet tappar fyllnad. Däremot har det underbara diskanter och ljudbilden blir allt mer visuell. Familjen Coltrane är knappast kända för att ösa i allt vad de har, men jag måste erkänna att lite mer dynamik och kraft hade inte suttit fel. Även trumsetet är på tok för klent.
Men frukta inte, Altec VS4121 är långt ifrån värdelöst. Pianotonerna briljerar på ett fantastiskt sätt när Alice släpper loss. De ytterst få gånger transienterna träder fram klarar VS4121 av det hela riktigt bra. Mycket luft, mycket klang. Även fast det bara är 2.1-ljud blir ljudet väldigt runt och mjukt. Något som är en tokviktig fördel på en platta som denna.
 |
Dream Theater - Live at Budokan Efter mer än tio år som världsartister har det progressiva hårdrocksbandet äntligen nått den berömda arenan Budokan i Tokyo, Japan. En fruktansvärt stor publik, fantastiska färger och instrument i absoluta toppklass har Dream Theater klarat av det mesta. Men hur står sig ljudet till resten av exponenterna? |
Applåderna som inleder hela konserten tillsammans med en lätt matta av futuristisk karaktär har otroligt djup. Hela DVD:n har belönats med Dolby Digital 5.1-ljud vilket verkligen briljerar i de system som har den kapaciteten. Möjligheten är att byta till stereoljud, vilket är det spår vi kör på.
Många erfarna musiker, framför allt basister, brukar anse att John Myung har förfärligt flinkiga fingrar att spela bas med, men en horribel teknik när han äntrar en live-spelning. Svårt att bedöma i vilket fall, men inledningsriffet på "As I Am" ger verkligen härliga vibrationer inom kroppen. Mäktig baston ligger och svajar medan högre toner spelas plockande och träder fram med mycket akustik. När John Petrucci sedan drar igång med en sina 140 000 gitarrer som han har med sig på turnén, blir jag genast besviken. Jag hör bara dist. Dist, dist, dist. Ja, det tål att upprepas, för det är knappast någon diskant eller bas i gitarranslagen över huvud taget. Något vänder dock upp-och-ner på hela gitarrljudet längre fram i konserten och ger den underbar kropp, men inledning är rent ut sagt bedrövlig.
Tur att det alltid finns saker som kompenserar det dåliga. Trummorna lyckas riktigt ordentligt. Snygg dynamik och härlig efterklang. Dock apar det efter samma brister som Alice Coltranes platta hade. Det är inte tillräckligt distinkt. Att tillägga på detta är att Mike Portnoy bakom trummorna inte är särskilt rädd att drämma till riktigt hårt.
Den riktiga toppen på denna audio-DVD är dess kraft i basen. Uteffekten tar över lite för mycket på vissa ställen och tappar aningens för mycket timing på de riktigt snabba delarna, men att få golvet att skaka har den inga problem med. Det blir helt enkelt mer live-känsla på det sättet. Jag måste även få flika in att basens brytfrekvens var verkligen svår att ställa in. Emellan låtar som spelats har jag gång på gång fått ställa om reglaget för basen, som verkligen inte bör står vid ursprungsläge nån gång. Antingen är den på tok för klen eller så snor den åt sig ljudbilden vid ursprungsläget.
När James LaBrie sedan börjar ta ton blir jag minst lika ledsen som när John Petrucci inledde sitt gitarrlirande. Ljudet är så "far out" och så bottenlöst att det nästan inte finns. I större och dyrare paket än detta har man förvisso hört att det är en live-spelning och ingen vanlig studiosång som gäller, men här låter det inte ens som Dream Theater skulle vara inne i Budokan-arenan. En tom hangarflygplats med fruktansvärt mycket eko, är en mer rättvis bedömning.
Något som Altec VS4121 är riktigt bra på däremot är att hitta balansen mellan de olika ljudregistrena. Till skillnad från Dream Theaters förra live-DVD är det numera roligt att få kunna höra basen över huvud taget. Särskilt när den går ner till låga H på den sexsträngade basen.
 |
Hitta Nemo (Finding Nemo) Att byta helt atmosfär känns som ett måste. Ner till havets djup är mer fulländat att flyga ut till ett vakuum-fyllt rymden som ändå är ljudlöst om man ska tro forskare. Nåväl, Hitta Nemo vann en Oscars för bästa animerade film och det är otroligt spännande om den skulle kunna få pris för att passa ihop med Altec-kreationer. |
Det första som jag verkligen reagerar på är om jag har inbyggda högtalare i min CRT-monitor från Philips också. Självklart är så inte fallet, utan Altec visar sig fylla ljudbilden mellan de två satelliterna på ett strålande sätt. Det är mest dialogerna som träder fram på detta utbredda sätt, vilket är en riktigt plus! Men dialogerna i sig blir lite för mjuka, även fast basen verkligen inte tar över. Inte ens när vår kära hajkollega Bruce brer ut sina gigantiska käftar och mullrar sådär läckert med brittisk accent, så blir det inget direkt djup. Något som man nog vill ha nere på havets botten. I själva verket är det mest de låga kontrablås- och stråksektionerna som skapar ett riktigt muller. Lite för mycket egentligen.
När alla havsminor längre fram exploderar rycker jag till. Jag var beredd på att den scenen skulle komma, så jag var bara tvungen att trycka ur lite mer ur basen. Och visst exploderar det. Men det är fortfarande mestadels bara ett öronbedövande muller som träder ur baslådan, ingen direkt ren bas.
Favoritscenen för min del, den när Bubbles får sitt spasmiska utbrott över mängden bubblor som kan komma ur en skattkista i ett akvarium, blir mer favoriserad efter att ha använt VS4121. Kristallklart skulle vara en överdrift att kalla det, men det är inte långt ifrån.
 |
Star Wars Jedi Knight: Jedi Academy Jedi Knight: Jedi Academy recenserades här på 64bits för ungefär ett och ett halvt år sedan (läs recensionen). Spelet håller fortfarande hög standard och det är självklart lite "old school-feeling" över att svinga ljussabeln, igen. Testet genomfördes i multiplayer-versionen med EAX-certifikatet aktiverat. |
Att Jedi Knight: Jedi Academy skulle bli fylligare när EAX aktiverades behövde jag inte tveka om innan, men inte hur fylligt det skulle bli. Detta, samtidigt som VS4121 placerar musiken otroligt snyggt – faktiskt en bit ovanför vad de lägger resten av ljudet, blir en otroligt snygg upplevelse. Fylligt så in i tusan och ljudet brer ut sig otroligt mycket mer än jag trodde att högtalarna var kompatibla till.
Det är nu har jag börjat fatta att de två elementen på 28 millimeter i varje satellit inte riktigt räcker till. Det är för lite tyngd och kraft i dem även här. Det där effektfulla ljudet när lasersvärden träffar varandra har inte alls den där sprakande glödheten som man eftersträvar. Ljudet är är dock mycket rent, om man kan kalla lasersvärdssurrandet för det.
När jag får ner min första motståndare och hör hans döende rop, spetsar öronen till. Hans rop försvinner bort i luften på ett makalöst sätt. Realismen är inte långt borta nu, känner jag. Det är då tankarna vänder sig till "Hur låter då resterande vapen?". Besvikelsen tynger sig igen. Inte lika mycket som det bortflugna hangarljudet på James LaBries sång, men det låter fortfarande väldigt barnsligt. Men många gånger måste man också kunna klaga på tillverkerna och hur ambitiösa de har varit när de skapade sina ljud. Men med den erfarenhet jag har av Lucasarts alster, måste jag säga att VS4121 underpresterar bland såväl bomber som laserpistoler. Det värsta är att basen inte får agera särskilt mycket alls och en handgranat känns ytterst klen.
| « Föregående | Nästa sida » |
Utskriftsvänligare version
Diskutera denna recensionen i vårt forum!