Abit KV7

Inledning
VIA KT600
Specifikationer
I förpackningen
Layout & integrerade funktioner
BIOS, stabilitet & överklockning
Prestanda
Slutsats


Tack till Abit som gjorde denna recension möjlig.


03/09-03 | Daniel Rufelt | xx@64bits.se

Inledning

Gamla succémoderkort som exempelvis BH7 till den numera i princip utdöda Slot 1-plattformen placerade onekligen Abit på kartan som en moderkortstillverkare som satsar på entusiaster. Än idag har Abit samma ställning och deras moderkort är väl omtyckta bland datorentusiaster och hemmabyggare samt välkända för hög stabilitet och utmärka överklockningsfunktioner.

Efter att tidigare ha fått granska det KT400-baserade AT7-MAX2 och det något färskare nForce2-baserade moderkortet NF7-S måste vi säga att vi hade höga förväntningar då vi fick veta att vi skulle få ta en närmare titt på Abits senaste tillskott i socket A-familjen: KV7. Detta moderkort baseras på VIAs nya chipset KT600, som är tänkt att konkurrera med marknadsledande nForce2.

VIA KT600

Chipsettillverkaren VIA behöver väl knappast introduceras för er läsare, de har alltid haft en mer eller mindre betydande del av marknaden för socket A-chipsets. VIAs senaste socket A-chipset heter som sagt KT600, och ersätter den kortlivade föregångaren KT400A.

När NVIDIAs socket A-chipset nForce2 lanserades var KT400 det chipset som VIA hade att sätta emot. KT400 presterade dock inte på långa vägar lika bra som nForce2, och efter att tillverkningen av nForce2-baserade moderkort kommit igång ordentligt så tappade VIA en stor del av marknaden. För att råda bot på detta så lanserade man KT400A. Detta chipset tog vi en titt på i och med vår recension av DFI KT400A LANParty, och i ärlighetens namn så visade det sig att detta chipset inte var moget att konkurrera med nForce2 och succén uteblev. NVIDIA lyckades nu även stärka sin ställning ytterliggare genom att släppa en ny version av sitt framgångsrika chipset, med officiellt stöd för en busshastighet på 200/400 MHz som nyhet. Denna nya version fick tilläggsnamnet Ultra 400.

För att kontra och försöka ta tillbaka de förbryllande stora marknadsandelar man faktiskt förlorat till NVIDIA har VIA nyligen lanserat KT600, som är tänkt att direkt konkurrera med nForce2 Ultra 400. Om VIA nu lyckats ta fram ett chipset som kan konkurrera med nForce2, som faktiskt snart har ett år på nacken, har vi bland annat för avsikt att avgöra i denna recension.

Precis som de allra flesta chipsets så består KT600 av två delar, en nord- och en sydbrygga. Nordbryggan har i huvudsak hand om hantering av minnena, processorn och grafikkortet. Sydbryggan har däremot hand om bland annat IDE-enheterna, PCI-platserna, externa portar som USB och FireWire, och ser till att dessa har kontakt med resten av datorn.

Nordbryggan hos KT600 stöder följande standarder:

Valet att, i motsats till konkurrerande nForce2 från NVIDIA, inte ge stöd för dubbelkanaligt DDR i nordbryggan beror troligen på att Athlon XP-processorns arkitektur, med nuvarande busshastigheter, helt enkelt inte kan dra nytta av den extra bandbredden. Man får således en ganska blygsam prestandaskillnad jämfört med enkelkanalig överföring. En annan inspelande faktor kan även vara det faktum att dubbelkanaliga lösningar kräver dyrare kretslayouter på moderkorten.

För att kompensera avsaknaden av dubbla kanaler så har VIA med hjälp av en rad optimeringar försökt öka prestandan. Dessa optimeringar har man samlat under namnet FastStream64. Den främsta och viktigaste förbättringen är att man har försett nordbryggan med ett större prefetchminne, vilket i praktiken leder till att man kan lagra dels fler minnesförfrågningar och dels fler gissningar på kommande förfrågningar i nordbryggan, och således kan reducera åtkomsttiden. Utan för att hamna på allt för djupt vatten leder detta till en högre minnesbandbredd mellan processor och minnen, samt en lägre åtkomsttid, vilket är positivt för prestandan. Principen med dessa optimeringar introducerades redan i och med KT400A, men VIA har nu ytterliggare förbättrat prestandan genom förfining av dessa optimeringar.

Sydbryggan hos KT600 heter VT8237 och den är i sig en nyhet från VIA. Det var tänkt att denna skulle följt med KT400A, men så blev inte fallet på grund av tillverkningsproblem.

Denna nya sydbrygga har hursomhelst stöd för följande standarder:

Sydbryggan har även stöd för den externa LAN-kontrollern VT6103, som också tillverkas av VIA. Denna ger stöd för 10/100 Mbit Ethernet och utmärker sig egentligen inte på något sätt, bortsett från att den fungerar som ett mycket kostnadseffektivt val för de moderkortstillverkare som vill förse sina moderkort med grundläggande LAN-funktioner. Sist men inte minst går även sydbryggan att kombinera med VIAs egna nyutvecklade ljudkrets VT1616, som bland annat stöder sexkanaligt surroundljud.

Diagrammet nedan visar kort och koncist KT600:as egenskaper, samt hur de olika delarna av chipsetet ansluts till varandra.

Som ni ser på bilden ovan så har anslutningen mellan nord- och sydbrygga fått namnet V-Link. I och med introduceringen av KT400 ökades bandbredden hos denna anslutning från 266 MB/s (4X V-Link) till 533 MB/s (8X V-Link), för att denna anslutning inte skulle bli någon flaskhals för kommunikationen mellan syd- och nordbrygga.

Ska vi sammanfatta det hela så har KT600 rent teoretiskt allt man kan tänka sig kräva från ett socket A-chipset. KT600 är också det enda bland de socket A-chipsets som faktiskt finns tillgängliga på marknaden som har inbyggt stöd för Serial ATA. Detta kan göra KT600 konkurrenskraftigt prismässigt, eftersom man hos moderkort som baseras på exempelvis nForce2 måste lägga till en extra kontroller för att få tillgång till Serial ATA, vilket naturligtvis ökar tillverkningskonstnaden.

Nåväl, låt oss lämna denna rubrik och istället titta på Abits KT600-baserade moderkort KV7.

Specifikationer

Låt oss som vanligt börja med att titta på moderkortets specifikationer.

Pris Ca 950 kr
Tillgänglighet Hög
Storlek 30,5 x 20 cm (H x B)
Processorstöd Samtliga socket A-processorer som för närvarande finns tillgängliga på markanden.
Nordbrygga VIA KT600
Sydbrygga VIA VT8237
AGP-stöd AGP 4X/8X
PCI-platser 5 stycken
Minnesplatser 3 stycken
Minnesstandarder DDR200/266/333/400
Maximal minneskapacitet 3 GB
Parallell ATA-standard ATA/133
Parallell ATA-kontakter 2 stycken (4 enheter)
Serial ATA-standard SATA/150
Serial ATA-kontakter 2 stycken (2 enheter)
USB-portar 6 stycken
USB-standard 2.0
Lediga fläktuttag (3-pin) 3 stycken
Ljud Ja, 6-kanalers (VIA VT1616)
Nätverk Ja, 10/100 MBit (VIA VT6103)
PATA-RAID -
FireWire (IEEE1394) -
Testad BIOS-version 1.1 (2003/08/05)
Testad PCB-revision 1.0

Som synes ligger priset på under tusenlappen, vilket är lågt i förhållande till de integrerade funktionerna. Förklaringen till det låga priset är helt enkelt att man först och främst inte behövt använda någon extern krets för SATA-stödet, samt att man valt VIAs egna och förhållandevis billiga kretsar för ljud- och nätverksstöd.

Abits garantivillkor är förhållandevis generösa, två år efter tillverkningsdatum eller ett år efter inköpsdatum gäller garantin, vilket helt klart är positivt då moderkort hör till de datorkomponenter som oftast går sönder i PCs.

I förpackningen

Moderkortet levererades i en sedvanlig moderkortskartong utsmyckad med diverse logos samt en bild på själva kortet.

I denna förpackning fann vi, förutom moderkortet självt, följande:

Här medföljer det mesta man kan tänka sig ska följa med ett moderkort i denna prisklass. Till trevligheterna hör också det faktum att Abit skickar med en strömadapter för SATA-enheter. De flesta SATA-enheter använder en ny strömkontakt som än inte är särskilt vanlig hos ens nya nätaggregat, och då kan denna adapter komma väl till pass. Att tillverkaren endast skickar med en vanlig IDE-kabel brukar vi normalt sett anmärka på, men i och med att SATA vandrar med stormsteg in på marknaden känns inte avsaknaden av en andra IDE-kabel som särskilt anmärkningsvärd.

Dokumentationen består av tre delar. Den första delen är den normala engelskspråkiga manualen där allt mellan himmel och jord tas upp. Denna manual är helt enkelt som brukligt informativ, men den kan vara något rörig på grund av all information i den. För de som tycker det så medföljer som bekant en snabbmanual på hela nio språk. I denna har man kortfattat sammanfattat hela den vanliga ganska tjocka manualen på endast några sidor per språk. Sist men inte minst medföljer även ett bygelschema med dubbelhäftande tejp på baksidan. Meningen är att detta ska klistras fast på en synlig plats i chassit, så att man enkelt att kan identifiera väsentliga byglar utan att behöva öppna manualen. Sammanfattningsvis så är dokumentationen tämligen komplett, och snabbmanualen blir säkerligen uppskattad av de användare som tröttnat på långa manualer överfyllda med information som man normalt sett ändå inte har någon nytta av.

Sist men inte minst vill vi i vanlig ordning tillägna den medföljande mjukvaran några ord. Förutom drivrutiner, Adobe Acrobat Reader, moderkortsmanualen och flashningsprogram för BIOS, så medföljer följande programvaror på CD-skivan:

Mjukvarupaketet är inte direkt upphetsande; ett mer omfattande mjukvarupaket hade varit trevligt men det känns inte som något saknas. Bra mjukvara och dokumentation är alltid trevligt hos ett moderkort, men knappast avgörande vid slutbedömningen.

Layout & integrerade funktioner

När vi började titta på kortet var det främst dess smärta bredd som överraskade: med sina dryga 20 cm så hör kortet definitivt till de smalare socket A-moderkorten på marknaden. Om detta påverkat layouten negativt i övrigt återstår naturligtvis att se, bredden kan dock onekligen underlätta monteringen i chassin där man inte tagit hänsyn till breda moderkort.

Abit har inte direkt valt att hoppa på trenden med färgglada moderkort: själva kretskortet är brunt färgat och alla saker har i princip de hederliga standardfärgerna. För de allra flesta användare så kvittar detta, men för de med exempelvis plexiruta på sidan av chassit kan det tänkas att det vore tillfredställande med lite färger.

Det första man kan tänkas anmärka på är ATX-kontaktens placering. Placeringen nedanför sockeln är minst sagt olycklig, och man kan bli tvingad att dra ATX-kabeln förbi processorkylaren, vilket kan hindra luftflödet. En risk för att hindra det allmänna luftflödet i chassit föreligger även. En helt klart bättre placering hade varit till höger om sockeln. Det känns inte som denna placering är en direkt följd att man gjort moderkortet smalt, och detta måste vi se som en ganska stor nackdel med layouten. ATX12V-kontaktens placering är emellertid bättre, men var den kontakten är placerad är inte lika viktigt i och med att kabeln till denna trots allt är betydligt smalare.

De tre minnesplatserna är hur som helst placerade där de brukar vara, och det finns ingen rimlig risk för att en stor processorkylare skulle kunna innebära något problem vid montering av minnen. Tillverkaren har även valt att flytta ner AGP-platsen med ett snäpp jämfört med vart den brukar sitta. Detta medför att det går att montera minnen i minnesplatserna utan att behöva ta ut sitt grafikkort. Dessvärre är det vanligt att man tvingas ta ut grafikkortet för att montera minnen, och det är självfallet positivt att så inte är fallet med detta moderkort.

Vidare så är AGP-platsen försedd med ett så kallad AGP-lås, för att se till att grafikkortet inte hoppar ur sin plats eller flyttar sig några millimeter vid till exempel transporter. Med tanke på att ledarna sitter väldigt tätt på AGP-kontakten så är det mycket viktigt att grafikkortet sitter perfekt, och AGP-låset hjälper till med detta. AGP-lås är något som finns på i princip alla moderkort idag. Idén blev verklighet för några år sedan efter påtryckningar från OEM-byggare, som hade tröttnat på köpare som fraktat hem sina datorer och sedan fått frakta tillbaka dem i tron att dem var defekta. I själva verket var det i de flesta fall så att grafikkortet hade flyttat sig några milimeter under frakten, och således inte fick ordentlig kontakt med alla ledare i AGP-platsen. Abit har valt en ganska vanlig men välfungerande konstruktion av sitt AGP-lås.

Kortets fem PCI-platser bör till antalet räcka till alldeles utmärkt, inte minst med tanke på att både ljud-, nätverk- samt SATA-stöd finns inbyggt. IDE-kontakterna är placerade liggandes, vilket onekligen kan underlätta vid dragning av kablar i chassit. Olyckligtvis så kan det dock inträffa komplikationer om man har ett tämligen långt grafikkort installerat; den översta IDE-kontakten hamnar helt enkelt under grafikkortet. Detta är olyckligt, och beror rimligtvis på tillverkarens val att göra moderkortet smalt. För de allra flesta är dock detta inte något större problem, i varje fall om man använder SATA-hårddiskar och inte mer än två övriga IDE-enheter. För de mer kräsna användarna som har användning för den översta IDE-kontakterna är dock placeringen en nackdel som kan försvåra monteringen. De två SATA-kontakterna återfinns för övrigt precis över batteriet och känns välplacerade. Av naturliga skäl är dock inte dessa lika svåra att placera som de övriga större kontakterna.

Placeringen av floppy-kontakten är minst sagt underlig, men troligtvis har den hamnat under sista PCI-platsen av utrymmesskäl. I och med att diskettstationer knappt används i dagsläget så känns dock inte detta som något direkt anmärkningsvärt.

För att mäta processorns temperatur sitter det en temperatursensor monterad i sockeln. Anledningen till att tillverkaren inte valt att utnyttja den temperatursensor som finns inbyggd i alla Athlon XP-processorer är troligen därför att denna tenderar att bete sig underligt i vissa lägen. Moderkortet läser dock av temperaturen från den inbyggda sensorn hela tiden och bryter strömmen vid för hög temperatur - för att förhindra omedelbar överhettning till följd av exempelvis en kraftigt felmonterad kylare.

Området precis runt processorsockeln är väl rensat från komponenter som kan hindra montering av en stor processorkylare, dock kan kondensatorn precis över högra hörnet av sockeln vålla problem om man har en riktigt stor kylare som exempelvis Alpha PAL8045. De fyra monteringshålen runt sockeln går lyckligtvis att återfinna på detta moderkort trots att de inte längre ingår i AMDs rekommendationer för socket A-moderkort. Dessa hål används av allt färre kylare, men att de finns där är naturligtvis positivt.

Strömförsörjningen till processorn är förhållandevis påkostad och av 3-fas-typ. För att ytterliggare bidra till en stabil strömförsörjning ger man som vi tidigare nämnde möjligheten att ansluta en så kallad ATX12V-kabel. Denna kabel introducerades när Pentium 4 såg dagens ljus, och börjar nu bli allt mer använd på AMD-plattformen. Syftet med att koppla in denna kabel är att man då ger moderkortet möjlighet att driva strömförsörjningen till processorn på 12 V tillsammans med de vanligen använda 5 respektive 3,3 V. Den klara fördelen med detta är moderkortet då kan ta ström från två (ibland tre) olika spänningar. Detta kan vara mycket användbart då man har höga krav på strömförsörjningen till processorn, till exempel då man ska överklocka mycket. En annan fördel med detta är om man har ett nätaggregat som inte klarar av att ge tillräckligt med ström på 3,3- och 5 V-spänningarna, då kan moderkortet också ta ström från 12 V-spänningen och således klara av att mata processorn med en tillräcklig effekt.

Kylaren på nordbryggan bygger på en ganska enkel princip med en liten och ganska ineffektiv kylfläns kombinerad med en fläkt som mäter 40 mm i diameter. Trots dess något tveksamma utformning så fungerade den utmärkt kylningsmässigt, och hade inga problem att kyla nordbryggan i busshastigheter en bra bit över 200 MHz. Ljudnivån var också förhållandevis låg, men är man riktigt ljudkänslig så kan ljudets vinande och högfrekventa karaktär uppfattas som störande.

Undersidan av kylaren var ordentligt tillplanad och nästintill spegelblank, vilket bådar för god värmeöverföring mellan nordbryggan och kylflänsen. Som värmeledningsmaterial har Abit valt hederlig kylpasta, vilket är ett bättre val än de värmekuddar av olika slag som man finner på en del moderkort. Kylpastan var hur som helst väl utspridd och lagret var lagom tjockt.

Mindre trevligt är det faktum att moderkortstillverkaren inte inkluderat någon form av lösning för att förhindra att BIOS förstörs av till exempel en virusattack, eller en "felflashning". Ett sätt att förhindra detta är att förse kortet med dubbla BIOS, ett annat är ett välja ett BIOS som, trots att delar av det är korrupt, automatiskt flashar BIOS om man stoppar in en diskett i diskettenheten med ett fungerade BIOS på. BIOS-kretsen är emellertid inte fastlödd, och man har således möjlighet att ta ut och lämna in kretsen på omflashning om nu krisen skulle vara framme. Att se detta som en nackdel för just detta kort känns dock svårt eftersom det än så länge tyvärr är ovanligt med ovan beskrivna lösningar, men det hade helt klart varit en fördel om kortet varit utrustat med ett fungerande skydd.

Nätverksstödet står VIAs VT1616-krets för. Denna stöder som vi tidigare nämnde 10/100 Mbit samt naturligtvis även Full Duplex. Denna krets uträttar alltså inte direkt några underverk, men den visade sig fungera alldeles utmärkt och vi hade varken problem med hög processorbelastning eller kompatibilitet.

Det inbyggda sexkanaliga ljudstödet får man med hjälp av VIAs VT1616-krets kombinerad med ljudstödet i sydbryggan. Ljudet fungerade utmärkt och ljudkvalitén var förhållandevis hög för att vara en integrerad ljudlösning. Tre separata utgångar finns för ljudet, liksom två ingångar som också är av standardtyp. En optisk S/PDIF utgång finns även tillgänglig för de med lite mer avancerade doningar.

I/O-anslutningarna följer inte den vanliga ATX-standarden, men eftersom en anpassad plåt medföljer är inte detta något problem. De fyra USB-portarna här gör det totala antalet till sex (två via en medföljande bakpanel), vilket bör täcka de flesta användares behov. Här hittar vi hursomhelst inga direkta överraskningar bortsett från avsaknaden av en andra seriellport. I och med att seriellportar knappt används längre känns dock inte avsaknaden av denna som någon väsentlig förlust.

Ska vi sammanfatta layouten så finns det både uppenbara för- och nackdelar. Tittar vi på nackdelarna så är det främst ATX-kontaktens samt den övre IDE-platsens placering som sticker i ögonen. Bland fördelarna hittar vi dock kortets smala dimensioner, AGP-platsens placering samt att man försett kortet med de fyra hålen runt sockeln. Ett konkret omdöme om layouten är att den dock är godkänd; fördelarna vägs upp av nackdelarna men att kalla layouten för något bättre än just godkänd känns överdrivet.

De integrerade funktionerna håller överlag god kvalité, och det finns inga direkta funktioner vi saknar. I och med att man valt att använda det inbyggda SATA-stödet i sydbryggan samt använda kretsar från VIA för ljud- och nätverksstöd har man lyckats hålla priset nere samtidigt som kvalitén hålls på en god nivå.

BIOS, stabilitet & överklockning

BIOS:et på moderkortet är det sedvanliga Award/Phoenix 6.0, som används av de allra flesta moderkortstillverkare idag. BIOS:et är överskådligt. Moderkortstillverkaren har valt att följa ungefär samma layout som de flesta andra, vilket gör att man lätt känner sig hemma i det och ganska snabbt hittar rätt.

Det mesta man kan önska sig finns faktiskt i BIOS:et, alltifrån mängder av minnesinställningar till möjligheten att ändra AGP-läge finns tillgängliga. Faktum är att det inte finns några inställningsmöjligheter som vi direkt saknar.

Förutom den vanliga möjligheten att övervaka temperaturer, varvtal och spänningar så finns även möjligheten att välja en temperatur då moderkortets inbyggda lilla högtalare börjar varna. Vidare så går det att välja en (högre) temperatur då moderkortet automatiskt bryter strömmen. Möjlighet att stänga av datorn då processorfläkten (eller den fläkt som är kopplad till fläktuttaget för processorn) stannar finns även.

Sist men inte minst så stöder moderkortet en funktion som tillverkaren kallar FanEQ. Detta är en funktion som när den aktiveras minskar strömmen och således varvtalet på processorfläkten då processorns temperatur är under den maxtemperatur som valts i BIOS. Varvtalet kan justeras ner till 50% av det ursprungliga, och funktionen känns som både användbar och praktisk för de som enkelt och kostnadsfritt vill sänka varvtalet på sin processorfläkt.

I BIOS finns följande möjlighet att ändra följande associerat till främst överklockning:

Ska vi sammanfatta överklockningsfunktionerna så är dessa alldeles utmärkta, och att moderkortet inte protesterade vid förhållandevis höga busshastigheter var naturligtvis också bra. 

Skulle du som läsare vara intresserad av att veta exakt vilka inställningar som går att göra i BIOS:et föreslår vi att ni tar en titt på i moderkortets manual, som inom kort kommer att finnas för nerladdning här.

Skulle man ha valt sådana BIOS-inställningar att man inte får bild på skärmen (till exempel för hög busshastighet) så är man inte tvingad att nollställa CMOS (minnet där BIOS-inställningarna lagras) genom att flytta en bygel på moderkortet. På många moderkort är man tvingad att göra detta, och måste således öppna sitt chassi. På detta moderkort, liksom på en del andra moderkort ämnade för överklockning, så kan man antingen hålla in insert-knappen när datorn startar eller starta om datorn några gånger, så kommer inställningarna i CMOS ignoreras. Man har då möjlighet att rätta till inställningarna så att datorn kan starta normalt.

Vi provade naturligtivs att belasta moderkort hårt med hjälp av det massiva prestandatestningsprogrammet 3DMark03, och detta visade sig inte vara något problem ens efter ett halvt dygns körning. Detta är något man naturligtvis ska förvänta sig och kräva av ett nytt moderkort, men som givetvis är viktigt att testa. Många moderkort brukar ha stabilitetsproblem och/eller prestandaproblem då man har minnen monterade i samtliga minnesplatser. Vi provade att montera tre stycken enkelsidiga 256 MB PC3200 DDR-SDRAM-minnen på moderkortet med framgång, moderkortet var lika stabilt som med en modul monterad. Vi märkte inte heller av någon nämnvärd prestandaförsämring med minnen monterade i samtliga minnesplatser.

Prestanda

Prestandan är naturligtvis en mycket viktig faktor när man ska köpa moderkort. Vi har valt att jämföra detta moderkort med ett nForce2 Ultra 400-baserat moderkort från Abit, som visat sig vara ett dito med goda prestanda.

Processor: AMD Athlon XP 2500+@2000 MHz
Moderkort: Abit KV7 (BIOS: 1.1) och Abit NF7-S 2.0 (BIOS: 1.2)
Minnen: Två stycken TwinMOS 256MB PC3200 CL2.5
Grafikkort: Albatron GeForce 4 Ti4200 128 MB@300/700 MHz
Hårddisk: Seagate 7200.7 120 GB 8MB (ej SATA)
Nätaggregat: Thermaltake Silent PurePower 480W PFC
Minnesinställningar: 2,5-3-3-8-2T ("By SPD")
Ljudet var avaktiverat under samtliga tester.

Operativsystem: MS Windows 2000 Professional SP4 + uppdateringar
Grafikkortsdrivrtuiner: NVIDIA Detonator 45.23
Chipset-drivrutiner (VIA): VIA 4in1 Hyperion 4.49
Chipset-drivrutiner (NVIDIA): NVIDIA nForce UDP 2.45  

Alla tester kördes tre gånger, och sedan togs medelvärden fram.
Siffrorna i parantes i diagrammen skall tolkas som (busshastighet/minnesfrekvens).

WCPUID 3.1a

Vi börjar med att titta på den exakta busshastigheten, eftersom denna inte tenderar att hamna exakt på den frekvens som processortillverkaren specificerar (166,67/333,34 MHz för "333 MHz" och 200,00/400,00 MHz för "400 MHz"). Mellan vissa moderkort finns det ganska stora skillnader, och dessa skillnader är väsentliga att känna till när man drar slutsatser om prestandaskillnader moderkorten emellan. För att titta på den exakta busshastigheten använde vi oss av WCPUID 3.1a. Siffrorna anger antal MHz.

Här ser vi att båda korten kör processorn i en lite högre busshastighet, men att avvikelsen helt klart är störst hos KV7. Skillnaden i den lägre och den högre frekvensen är mellan en halv och en procent; en skillnad som kan vara bra att känna till då vi drar slutsatser om prestandan.

SiSoftware Sandra 2003 9.73

Vi inleder själva prestandatesterna med att ta en titt på den teoretiska minnesbandbredden med hjälp av det mycket kända testprogrammet SiSoftware Sandra 2003. Detta program mäter hur moderkortet klarar av hantera olika typer av uppgifter, och är ett bra verktyg för att ställa moderkort mot varandra. Sifforna anger MB/s och högre värden ses som bättre.

Här ser vi att KV7 trots sin något högre klockfrekvens presterar sämre än NF7-S. Skillnaden är på runt tre procent.

PCMark2002

Vi går vidare och tar en titt på hur korten presterar i PCMark2002. PCMark2002 är liksom Sandra ett program som testar hur datorn hanterar vissa specifika uppgifter. Vi har givetvis även här valt att titta på minnesbandbredden, eftersom det är det enda som egentligen skiljer moderkorten åt i program som dessa. Siffrorna anger antal poäng, och högre värden tolkar vi även här som bättre.

Även här ser vi ungefär samma resultat: NF7-S presterar runt tre procent bättre.

3DMark2001 SE (build 330)

Vi har givetvis även testat moderkorten i prestandatestningsprogrammet 3DMark2001 SE som mäter hur systemen presterar i tung 3D-hantering. 3DMark är som bekant mycket använt bland hårdvarutestare, och en recension utan prestandatester från detta program skulle inte kännas komplett. Vi har inte valt att använda den nya versionen av detta program, eftersom det har så höga krav på grafikkortet att det blir svårt att urskilja några prestandaskillnader mellan moderkorten med det grafikkort vi hade tillgång till. Siffrorna i diagrammet anger antal poäng och högre värden ses som bättre.

I detta ser vi i princip samma tendenser, fast här har skillnaden minskat till ungefär en procent.

Quake III Arena 1.32

Sandra, 3DMark och PCMark i all sin ära, men det är ändå hur korten presterar i verkliga applikationer som är väsentligt. För att testa detta har vi valt ut två populära spel, Quake III och demoversionen av Unreal Tournament 2003.

Vi börjar med att titta på hur korten presterar i Quake III. Inställningen High Quality användes, det vill säga upplösningen 800x600 och ett färgdjup på 32 bitar. Siffrorna anger antal bilder/sekund och högre värden ses som bättre.

Här blir skillnaden mer påtagligt, troligen på grund av att grafikkortet inte blir en begränsande faktor på samma sätt som i 3DMark.

Unreal Tournament 2003 Demo

Vi går vidare och tar en titt på hur korten presterar i demoversionen av Unreal Tournament 2003. Vi har använt oss av det så kallade flyby-testet. Siffrorna anger antal bilder/sekund och högre värden ses som bättre sådana.

I detta ser vi också liknande prestandaskillnader, dock är skillnaderna här betydligt mindre. Detta beror troligen på att processorn alternativt grafikkortet blir en flaskhals och begränsar prestandan.

HD-Tach 2.61

Vi har även valt att undersöka hårddiskprestandan hos de vanliga parallella IDE-kanalerna, eftersom prestandan tenderar att skilja mellan olika chipsets. För att göra detta har vi använt oss av två tester i benchmarkprogrammet HD-Tach 2.61.

Vi börjar med att ta en titt på genomsnittsliga överföringshastigheten. Siffrorna anger antal MB/s och högre värden ses som bättre sådana.

Här ser vi ingen nämnvärda skillnader, och de skillnader som finns ligger helt inom felmarginalerna som är normala vid hårddisktester.

Vi går vidare och tar en titt på processorbelastningen när hårddisken används hårt. Siffrorna anger antal procent, och lägre värden ses som bättre.

Inte heller skillnaden här är särskilt anmärkningsvärd; en skillnad i processorbelastning på knappt en procentenhet är knappast något man märker av i praktiken.

Ska vi sammanfatta prestandaresultaten så kan vi helt klart dra slutsatsen att KV7 inte klarar av att prestera lika bra som det nForce2 Ultra 400-baserade NF7-S. Hur stor skillnaden är varierar beroende på test, men den verkar ligga på runt 2-3 %. Först och främst kan man alltid diskutera om denna prestandaskillnad verkligen är tillräckligt stor för att kunna märka av den i praktiken, men man bör hur som helst betänka att detta moderkort är tämligen nyintroducerat, och att det troligtvis finns plats för ytterliggare små BIOS- samt eventuellt hårdvaruuppdateringar. NF7-S och nForce2 Ultra 400 å andra sidan är väl optimerat och det går troligtvis inte att pressa mer prestanda ur det. Vad ska vi då dra för slutsats?

Om vi tittar på KT600 som chipset så är det egentligen lite svårt att dra någon slutsats om det i och med att vi egentligen inte tittat på något annat KT600-baserat kort än detta. Möjligheten finns att moderkort från andra tillverkare presterar bättre. Om vi dock antar att det är som detta moderkort de flesta KT600-kort kommer prestera så är prestandan inte särskilt imponerande, men med tanke på det inbyggda stödet för Serial ATA kan KT600 fungera som ett bra budgetalternativ till något mer kostsamma nForce2. En liknande slutsats är vi också böjda att dra om moderkortet i fråga.

Slutsats

Med ett pris på runt 950 kr är Abit KV7 verkligen inget annat än ett prisvärt moderkort. För pengarna får man ett högpresterande moderkort med inbyggt sexkanaligt ljud, inbyggt nätverkskort och stöd för Serial ATA-RAID. Man får dessutom utmärkta möjligheter till överklockning och möjlighet att köra förhållandevis höga busshastigheter. Visst har även solen sin baksida; nackdelarna med kortet är främst en del brister i layouten samt att kortet inte presterar riktigt i klass med nForce2 Ultra 400-baserade moderkort, men dessa nackdelar vägs helt enkelt upp av det låga priset.

Med ovanstående motivering skulle vi vilja tilldela detta moderkort vårt pris för prisvärda produkter - "Nice Price".

Fördelar Nackdelar
Lågt pris En del brister i layouten
Utmärkta överklockningsfunktioner  
Klarar höga busshastigheter   
Smalt   


03/09-03 | Daniel Rufelt | xx@64bits.se